Ännu ett år till ända

Har inte skrivit på ett tag, och kommer nog inte att göra det på ett tag efter det här heller. Det tar tid att skriva, och då det är roligare när man kan göra det innerligt. Frågan är om jag lyckas skriva så innerligt längre. Vissa saker vill jag helt enkelt inte skylta med, det kanske är ett tecken på att jag blivit vuxen. Och mycket annat av min vardag kan jag ärligt talat inte skriva om rakt av. Läkarsaker alltså. Man kan inte prata om allt med alla. Det är väl så det blir att bli läkare.
 
Hur som helt ville jag bara avrunda lite. Sitter och äter chevresallad i min första egna lägenhet, och det är inte en dålig lägenhet får jag säga! Den är fantastiskt fin. Har nu bott i Linköping i två år, och har varit med om mer än vad jag kunde ha trott när jag lastade bilen full med saker den där kalla vinterdagen.
 
Men jag har varit med om så mycket så snabbt så att jag inte riktigt har någon ork kvar just nu. Jag har sovit 10 h per dag i två veckor, och blir inte piggare. Har länge känt att jag inte riktigt orkar, men att jag måste slutföra det jag börjar, men de senaste två månaderna har nog varit närmare survival mode. Nu känns det lite som att jag sprungit ett matatonlopp, klarat det, men ramlat över mållinjen och ligger kvar där. Jag tar liksom inte in beröm, bryr mig inte så mycket, koncentrerar mig inte så bra.
 
Det här året har gått i 150, och jag har börjat tröttna på det. Om jag fortsätter så här så har jag till slut inte något nytt kvar att upptäcka. Och det är så mycket annat som man inte hinner med när man alltid springer från en sak till en annan. När jag ser tillbaka på det så har jag hållit på så i åtminstone 3 år, på vissa sätt nog i fem år. Konstant pressat mina gränser. Alltid satt ribban lite högre än vad jag egentligen kunnat hoppa, och lärt mig komma över på osannolika sätt. Och det har lett mig så himla långt. Har kunnat tänka att "Det här är bra, det gick, så nu ska det bli ännu bättre".
 
Ska försöka lära mig att trappa ner. För jag är helt slut. Gott nytt år!

Det är ganska trevligt faktiskt

Några veckor in på terminen nu, jag kan nog kalla min nuvarande känsla taggad. Jag har energi, är glad, allt går bra. Veckorna springer iväg så fort så att det inte är sant. Livet är bra.

Jag var vice ordförande i ett valdistrikt i Tyresö förra veckan. Första gången jag fick rösta i allmänt val också. Det var kul att ha gjort det jobbet ändå, även om jag missade det som måste ha varit en av de kaosigaste valvakorna på ett tag. Det här valresultatet hade jag nog inte kunnat föreställa mig när jag satt i Spanien för fyra år sedan och kommenterade på att SD kom in i riksdagen. Ibland undrar man vad som händer med världen. Jag förstår inte varför man inte kan bemöta SD med sakliga argument. Ibland känns hela politiken som en skolgård. Det ska bli spännande att se hur Löfven ska lyckas bilda regering.

Den här veckan ska jag ha min första obduktion. Det kan bli intressant. Har inte reflekterat så mycket över det jag ska göra. Kanske har blivit avtrubbad.

Trevlig höst nu!

Bara att köra

Segstartad termin, kallt i rummet, stulen cykel.

Inför min första riktiga ledighet på 3 år var jag ovan vid att varva ner. Men jag är glad att jag gjorde det, trots att tröttheten var ganska rejäl den första veckan tillbaka i plugget. Fick möjlighet att glömma mitt normala liv för en stund. Det är nog bra ibland. Få lite andra perspektiv.

Man känner sig nostalgisk när man ser på nollan, för vilken allt är nytt. För nytt är det inte längre. Det är som vanligt. Och jag har börjat komma in i det igen nu.

Två månader till egen lägenhet, en termin kvar i MF, ett år kvar av preklin.

Jorden runt

     
     
     
     
     
     
     
     
Resan blev till Vanessas och Joels bröllop i Vancouver. Det var jättekul att få vara med, och jag fick ett väldigt varmt mottagande med 1,5 veckas intensivt schema i BC med bergsvandringar, cykelturer, färjeresor, roadtrip, BBQs och en drink på stan med Vanessa.
 
I och med att mitt mål med sommaren var att få lite nya intryck ville jag gärna åka någonstans dit jag inte varit. Möjligheten att resa med idtravel kunde inte ha kommit bättre, och resan till Vancouver utmynnade i en intensiv jorden runt-resa på 24 dagar.
 
Jag fortsatte över Stilla havet till Hong Kong - en stad som jag var positivt överraskad av och helt klart kommer att komma tillbaka till någon gång. Därefter styrde jag kosan mot Kuala Lumpur, där jag möttes på allvar av backpackerkulturen. KL var kul att ha varit i, det fanns grymt billig, god mat på gatorna och sättet de olika starka kulturerna i staden lever i harmoni är häftig. Men det finns inte så jättemycket att se där, så två dagar räckte ganska bra. Från KL tog jag mig till Tioman Island för att snorkla och pusta ut lite på stränderna innan jag hoppade på bussen mot Singapore, där jag fick chansen att spendera lite tid med Mats med familj. Även det var väldigt trevligt.
 
Allt var extremt lyckat faktiskt. Sammanfattningsvis kan jag säga att det var lättare än jag trott att resa jorden runt ensam, att Asien är inspirerande i sin framåtsträvan och sitt utvecklingstänk, och att BC är fantastiskt vackert.
 
Jag har haft en fantastisk sommar. Den har varit det vattenhål jag behövde efter det föregående året, och inför det kommande. Om några timmar är jag tillbaka i Linköping igen för att påbörja ännu en termin - T4. Det ska nog bli kul.

Sommar

     
Så blev det att mitt första jobb inom vården blev som undersköterska på ett demensboende. Mycket intressant att få en inblick hur demens kommer sig till uttryck. Det är så mycket mer än att bara glömma saker. Att man blir sjuk förr eller senare, och att man dör förr eller senare, det har jag accepterat. Men jag hoppas verkligen att få slippa att några av mina anhöriga (eller jag själv) förlorar sig själva, sin person, den människa som de byggt under hela livet. Oavsett hur man mår, hoppas jag att man i alla fall ska få leva och dö som sig själv.
 
Min första erfarenhet som undersköterska också. Har gått bra tycker jag. Nyttigt att få se undersköterskornas, och till viss del sjuksköterskornas, vardag. Vad man gör. Vilka de är. Det är ett viktigt arbete som höjer livskvalitén för många människor, och det är många toppenbra människor som gör det. Det handlar till stor del om att finnas där, men annars är det mycket mata, byta blöjor, ge mediciner, städa, laga mat, få i säng.
 
Jag kommer nog att vara undersköterska ett par gånger till, och det är jag glad för, men jag kommer antagligen trivas bättre som läkare. Det är ju en välsignelse och en förbannelse att jag aldrig kan nöja mig med att förvalta rutiner. Att jag behöver se saker som mer än ett jobb. Men hoppas att läkaryrket kommer att kunna ge mig roliga möjligheter och variation. 
 
Några veckors jobb till, sedan semester och resande. Lite bilder från sommaren än så länge kommer nedan. Lite Stockholm, mycket familj, en del Paris och en stor dos skärgård.
     
     
     
     
     
     
 

Here I stand, and here I'll stay

      
      
      
      
      
Jag har varit väldigt dålig på att skriva här. Det är nog inte så många som är inne och kollar längre. Det är inte att jag medvetet struntat i att skriva, men jag har inte orkat. Eller hunnit.
 
Det har varit en tuff termin, det får jag ju erkänna. Jag har jobbat extremt mycket. I perioder alldeles för mycket. Det har varit talande nu när jag läst inför tentan. Normalt sett ska det kännas skitjobbigt. Man pluggar hela dagarna, från morgon till kväll, i flera veckor. Det här har varit mitt längsta tenta-P hittils, så det borde verkligen ha varit jobbigt. Men det har liksom varit avslappnande. Att kunna sitta och bara läsa hela dagarna, att bara ibland behöva springa någontstans, att hinna tänka, åtminstone lite grann. Så tenta-P har faktiskt vilat upp mig den här gången, det har gett mig ny energi. Och om jag tycker att det som ska vara den jobbigaste perioden på terminen har varit den lugnaste, ja, då har jag nog haft ganska mycket under resten av terminen. 
 
Men jag har lärt mig väldigt mycket. Jag har blivit starkare, säkrare, rakare, mer uthållig och antagligen också mer ödmjuk.
 
Jag har gjort en himla massa roliga saker, och desto fler givande och intressanta. Jag har varit i Spanien till exempel, (heltsigt som vanligt, fyra dagar är det längsta jag har haft att tillgå för att åka härifrån), vilket var en minnesvärd resa på väldigt många sätt. Har gått på bal. Har varit del av en mediastorm. Är en del av läkarprogrammets ledning på samma villkor som proffesorerna, docenterna och alla andra som sitter där. Har gått på dop. Har sprungit, och pusslat, och hittat luckor. Har varit igång minst 12 timmar per dag, ofta mer. Har lärt mig tolka EKG. Har lärt mig tänka som en läkare. Och har börjat bli en av dem. Även om det har varit tufft, så är nog det senaste året ett av de roligaste jag har haft. Och så mycket jag har lärt mig - helt sjukt!
 
I morgon skriver jag tenta. Sedan åker jag till Stockholm. Sedan till Paris. Sedan ska jag vara undersköterska på ett demensboende i fem veckor. Och sedan tänker jag bara vara spontan resten av sommaren. Det ska bli fantastiskt skönt. Jag har praktiskt taget inte varit ledig på tre år. Det skulle jag aldrig ha trott, den där sommaren när jag kom hem från Madrid för tre år sedan.

FRIHET

 
När jag promenerade hem idag från resecentrum kom äntligen den där känslan. FRIHET. Den bara sköljde över mig. JAG ÄR FRI. Fick glädjetårar i ögonen där jag gick i vårsolen. JAG KLARADE DET.
 
I ett halvårs tid har jag praktiskt taget konstant jobbat lite mer än jag orkat och klarat av. Alltid varit lite ovanför gränsen. Alltid tänkt att "snart blir det bra, jag gör ett ryck nu, snart kan jag vila". Men det har aldrig blivit så. Jag har jobbat tills jag inte orkat längre. Sedan fortsatte jag lite till. Och ytterligare lite till.
 
De senaste veckorna har jag mest velat komma fram till den dag som nu är igår, när jag visste att det skulle kunna bli bättre om jag bara inte började på någonting nytt. Och nu har jag det. Klarat det. Och inte börjat på något nytt. Den lättnaden, den lyckan. Det här gör jag inte om på ett tag. Om jag känner mig själv så kommer jag nog råka göra om det då och då resten av livet, men jag kommer i alla fall inte att göra det just nu.
 
Resten av terminen tänker jag vara tre grejer: utbildningssekreterare, amanuens och framför allt student. Bara det. Och det ska jag nog kunna klara ganska lätt. Det vet jag, för jag har kommit i genom det där tuffa med att vara ny med alla tre. Jag kan det nu, vet hur man gör, vet att jag kan. Jag kanske äntligen bara kan få glida med lite. Slippa stirra mig blind på kalendern varje vecka och försöka räkna ut hur jag ska lyckas pussla ihop tiden, slippa vara orolig över hur jag ska lyckas komma igenom veckan, slippa tänka ihop flödesscheman för när jag ska ta mig från plats till plats.
 
Snart blir det lövsprickning och vår. Om 2,5 veckor blir det påsk i Málaga med familjen. Sedan är det två veckor till Valborg och några dagar ledigt igen. Och sedan är det bara två veckor till tenta-P, och då är ju terminen praktiskt taget slut. Då ska jag jobba lite, tänkte hitta ett kortvik som uska i Norge, och sen ska jag ha SEMESTER. I flera veckor. Känner att jag förtjänar det.
 
Åh, frihet. Äntligen har jag fått kliva över tröskeln!

Länge sedan

      
Länge sedan jag skrev här. Sedan sist har jag haft en HELT FANTASTISK resa till Val Thorens. Helt fantastisk. Alla vi som åkte dit - stressen bara försvann. Vi blev mer avslappnade, lite mer lyckliga versioner av oss själva. Och skidor. Älskar ju det. Friheten. Och alperna. Så himla vackert.
 
Sedan kom vi tillbaka, började T3. Fick tentaresultaten från T2, 85 %. Grymt nöjd, och plötsligt var det slut på friska kroppen, och dags att lära sig allt om grundläggande sjukdomsmekanismer. Ingen kontakt med nolle-P längre, förutom möjligheten att sitta som läskig äldrekursare på välkomstsittningen. Men såg på alla gröna mössor - vi för ett år sedan. På något sätt har nog det här året format oss mer än man kan tro. Och T3 är ganska kul.
 
Sedan har jag hoppat in i min utbildningssekreterarpost i MF. Har varit på kick off i Bergs slussar och på OMSiS i Lund och Malmö. Båda hur kul som helst. Har lärt känna många nya, härliga människor. Och så har jag lärt mig hur mycket som helst om universitetets uppbyggnad, och om det som händer på de terminer som jag inte gått ännu - har hoppat in och hållit i stora utbildningsmöten själv direkt. Jag är en av de studenter som har störst inflytande över utbildningen just nu, och det är ganska coolt. Det är en väldig kunskapspost, så den första månaden har väl varit lite tuff. Men nu börjar jag bli lugn igen.
 
Känns som att allt är inne i ett enda långt flow. Ganska lugn och ro. Allt går nog ganska bra.

Så kom julen och gick

      
      
          
      
      
      
      
      
      
      
      
      
      
      
      
      
      
Så fyllde jag 20. Och så var det bara att fortsätta att köra på utan att tänka. Och så blev det jul. Och så tog julen slut. Och så var det dags att plugga igen.
 
Det är ganska ödsligt här i Linköping. Det är bara vi som behöver tentaplugga över jul. Kan inte annat än säga att man blir lite bitter. När det var så mysigt med jul, och mat, och familj och allt det där. Och att vara ledig och bara vara. Men det är väl bara att jobba. Jobba på, jobba jobba jooobbbaaa...

Det lider mot jul

 
     
     
     
 
     
Så föll plötsligt den första snön över bygden. Sedan sist har det hänt en hel del vill jag lova. Adventsfikor, julgran i korridoren, julmarknad skönsång av studentsångarna och julbord - vi hade "Lilla Julafton" idag, julafton med vännerna två veckor för tidigt, himla mysigt!
 
Men det är inte nog med att det lackar mot jul. Jag har börjar dissekera humana preparat nu. För någon månad sedan fick vi möta döden för första gången i form av en öppen kista med en nyligen avliden tillsammans med studentpastorn. Några dörrar bort från bårhuset, där vi var då, ligger obduktionssalen. Där har vi inte döda människor längre, där har vi preparat. Har spenderat många timmar i den obduktionssalen med att skära i en arm. Väldigt häftigt, men väldigt speciellt. Man märker nu att man börjar få en del erfarenheter som andra inte har.
 
Förra veckan var jag med i den prestigefyllda gückeltävlingen Schlaget som streettjej. Väldigt kul! Veckan innan det hann jag både bli veckans MF-medlem, Histologiamanuens, valberedningens nominerade till Utbildningssekreterare och Lucia. Vet inte riktigt hur det gick till... Och i torsdags blev jag slutligen vald, på FUM, till Medicinska Föreningens Utbildningssekreterare med preklinskt ansvar. Så nu kommer jag att, tillsammans med Boris som har huvudansvaret för klinterminerna, vara ansvarig för kårens utbildningsbevakning av läkarprogrammet - hålla möten med studenterna och repressentera dem i ledningen. Känns lite sjukt. Kommer att ta mycket tid, men det blir väldigt spännande! Amanuens kommer också bli kul, ett riktigt bra extrajobb och det ska bli kul att få undervisa!
 
Annars börjar T2 lida mot sitt slut. Man märker att den ständiga informationsinhämtningen utan vila börjar ta ut sin rätt. Med det är bara att kämpa på. På fredag är det lucia, och då ska vi, ett gäng på 30 personer från T1 och T2 lussa, först för alla studenter och personal i Cellskapet, sedan runtom på sjukhuset. Stolt över att det låter så bra, det finns många musikaliska talanger på läk. Och jag ska vara Lucia. Coolt. Och sedan. Då går jag äntiligen över den magiska 20-årsgränsen. Jag tycker fortfarande att det låter väldigt ungt att vara 20, brukar känna mig äldre, men det känns bra att gå ur tonåren. På återseende!

Första patienten...

      
Hanna Nilsson, Läkarstud. har äntligen fått prata med sin första patient. Kände att jag borde skriva det, så att jag kan kolla på det här om några år och inse att "fan vad mycket jag lärt mig!". För jag blev helt klart boostad att lära mig. Allt. Kunna allt. Kunna vara så där riktigt proffsig.
 
Men jag får lära mig prata nu i alla fall, prata som en läkare. Att prata med en proffspatient och en riktig patient är helt olika saker - patienten vet ju inte alls vad jag vill höra, och de kan komma in med så enormt olika utgångspunkter.
 
Slås av hur annorlunda vi skolas i jämföreslse med alla från det gamla gardet. Den där stereotypen om läkaren som bara ser symptom och igen människa, inte låter patienten tala till punkt, pratar in i datorn... Den finns. Men om 20 år är jag inte lika säker på att den kommer att göra det. Respekt, sitta på samma nivå, lyssna, förstå, leda samtalet vidare och naturligt komma in på allt från sjukdomshistorik till familjeförhållanden och farhågor, komma överens tillsammans - det är en helt annan teknik.
 
Samtidigt känns det lite väl ingånget ibland. Jag tycker verkligen att man ska bry sig om hela människan, men att, oavsett person och problem, behöva känna till varenda liten detalj om familj, jobb, rökning och alkoholvanor kan kännas lite påträngande. Vem är jag att bestämma hur någon lever sitt liv? Självklart vill jag att patienterna ska må bra, men tycker också att man måste väga nyttan mot att få bestämma själv - hur mår man av överförmynderi egentligen? Det förtroende och den värme som jag försöker bygga upp i samtalet kan krossas. Man ska inte missa någonting som ligger och gnager, men man måste inte framkalla allt som skulle kunna gnaga till varje pris. Det man frågar borde vara det som är relevant för den som sitter framför.
 
Min vårdcentral är en annan historia. Kan sammanfatta det med att jag blir orolig över hur det verkar gå för vårdcentralerna, det känns som att de måste förändras i grunden. Ingen vidare arbetsplats. Är lite orolig för läkarprogrammets ständiga utvidgning också, hoppas att politikerna inte glömmer att vi måste få plats på bra praktikplatser allihop. Känner ett ansvar för att alla som kommer ut faktiskt är bra.
 
Annars är jag är riktigt taggad på allt, på att kunna göra skillnad. Det mycket att lära sig. Väldigt mycket. Kapaciteten att ta in stora mängder information på kort tid har ökat ofattbart mycket. Har precis lärt mig "hela" medfödda immunförsvaret på två dagar. Helt sjukt när man tänker på det. Men det är värt det.

det går bra nu

 
      
      
      
      
      
      
     
      
      
      
     
     
     
     
      
      
      
      
      
     
Nyss hemkommen från en riktig powerweekend till Paris för att träffa bror min. Klev upp 03:00 fredag "morgon" för att bege mig till Skavsta, och kom tillbaka vid tvåtiden idag med värkande fötter, ny energi och lite lite tyngt hjärta av att se brorsan skejta bort i mörkret.
 
Hann med mycket på den lilla tiden, kanske lite väl mycket. Man måste ju trots allt ta sig tid att njuta av stad så vacker som Paris. Men allt vad man skulle kunna önska - promenad längs Seine, läsa en bok på Shakespeare & co, godsaker på patisserie,  middag med fransk värdfamilj, gå upp för allla trappsteg i eiffeltornet, blicka ut över den raka linjen till triumfbågen från grande arche i La Dèfense, nutellacrêpes, lunch på brasserie, ett varv i Sacre Coeur, känna sig malplacé i några av världens mest exklusiva butiker, bli trött av turisterna på Champs Élysees, äta anka på härlig kvartersrestaurant, vandra genom Bastille på natten - hann vi faktiskt med.
 
Men liiite lugnare nästa gång. För alltså, måste tillbaka till Paris. Trots att jag knappt varit där tidigare kände jag mig hemma direkt. Och det är ju alltid kul att prata lite franska. Inte för att jag pratar så himla bra, men jag har aldrig några hinder att göra mig förstådd eller förstå vad som händer, och det är kul. Och så är ju lillebror där. Bäste bror. Får försöka hitta tid nästa termin.
 
Blev lite sentimenal när jag kollade på passet. Fotot togs precis innan jag åkte till Madrid. Såg den lilla tjejen på kortet. Tänk vad hon skulle få vara med om. Så mycket som hon inte ens kunde föreställa sig då. Tre år sedan, och nu är Andreas i Paris. Tre viktiga år som gjort mig till den jag är idag.
 
Kom tillbaka till en av höstens vackraste dagar, och tog en liten cykeltur till Roxen. Sedan blev det anatomigrupp ett par timmar och en lyckad middag på kycklinglårfilé i ingefära- och currysås med en röra av finhackade champinjoner, kantareller, aubergine och paprika stekt i olja och chili. Precis som Parisresan håller allt jag gör ett ganska högt tempo nu. Eller ganska - snarare väldigt. Jag hinner med, men det är lite av ett pussel. Sitter aldrig still, utnyttjar varje ledig stund jag får till att ta upp böckerna, hittar små hål för mitt eviga fixande (två lyckade sittningar på mindre än en vecka är tufft, men kul)... Men det är så jag tycker om att ha det. Lär mig nya, coola saker varje dag (har fått göra min första dissektion till exempel. Skar i ett lammhjärta helt iklädd skyddskläder i plast. Intressant. Nästa gång blir det humana preparat. Det blir... speciellt), kör lite sidosysslor och fixar allt möjligt kul som man känner medstudenterna borde göra. I januari, så fort tentan är klar, blir det Val Thorens till exempel! Bra att ha någonting att se fram emot. För ibland går ögonen nästan i kors av utmattning.
 
MEN. Sammanfattningsvis är livet ändå så jävla bra. Och det är jag så himla glad över. Bild på glada vänner:
      
 

expiratorisk lungkapacitet, fibros, auskultationer och höstlöv.

      
      
      
      
      
      
      
 
Efter mycket slit och många roliga stunder förvandlades så Nollan till Ettan. Jag vill tacka alla fantastiska faddrar för allt jobb de gjort, och allt härligt häng vi hann med på vägen! Men nu får det räcka med nolle-p för ett tag. Så fort jag kom hem på söndagkvällen sköljde tröttheten över mig, det började trycka över ögonen och hostningarna kom med allt tätare intervaller. Jag klarade mig så länge jag var tvungen antar jag.
 
Så nu har det börjat på riktigt. Det var dags för det. Har spenderat många timmar på biblioteken med att lära mig lungmekanik - tror jag lade 10 timmar på en basgrupp, tidigare har jag aldrig lagt mer än 6. Men misströsta inte - det här är betydligt intressantare än den ej lika tidskrävande statistiken. Känslan av att sättet man såg på någonting förändrats, att man insett något som man aldrig tidigare varit i närheten av att veta, är bland den största motivationen jag har. Det är häftigt. Och det är riktigt kul att få göra alla klinfys-labbar - spirometri, auskultation, blodtrycksmätning, ekg... Nu är det på riktigt! Och dissektionerna ska bli riktigt intressanta. Så jag är riktigt taggad med andra ord! 
 
Lite kul rutiner har jag skaffat mig också - fortsätter med MF-kören på måndagar, börjar gyckla med Nils-Holgerz på tisdagar, och jobbar lite då och då på Villevalla Pub. Och så har det börjat bli en del häng i min korridor, och det är ju alltid trevligt! Det känns roligare att ockupera uppehållsrummet med vänner än läskflak (vilket far fallet under nolle-p) måste jag säga. Håller på att dra ihop en klassittning också, det blir kul!
 
Raggade hit pappa idag, och fick en mysig söndag med lunch och fika i Gamla Linköping, häng i mitt rum och en ny dammsugare. En mycket bra dag! Är alltid lika trevligt att sitta och diskutera världsliga ting med honom. Slutar inlägget med en bild på pappa från idag, kram från mig!
 
           
 

back on track

    
    
    
    
Sedan 1,5 vecka ärr jag tillbaka i stan. Börjar vänja mig vid livet i korridor. Annars är det mesta sig likt. När vi satte oss allihop, sista dagen på somarlovet, för en sista avstämning inför nollningen, var det som om ingen tid gått. Och det kändes så självklart att vi skulle lotsa in de nya studenterna, att det var vi som skulle lära dem allt vi kan. Att vi faktiskt kunde grejer nu, grejer som inte andra kan. Att vi har en plats. T2 är inte så mycket i en resa på 11 terminer, men det börjar kännas som att vi börjat på allvar, att vi klivit på tåget och att vi inte längre går runt och irrar på staionen utan att veta var vi är på väg. På något sätt har nog vi alla hunnit landa lite genom att komma bort en sommar; sjunka in i vårt val, vår roll och vår framtid.
 
Jag har rollen som ansvarig fadder nu under nolle-p, och det känns som att det gått över förväntan faktiskt. Det har rullat på jättebra, och nollan verkar glada och nöjda! Får hoppas det håller i sig nu, under den andra veckan. Det ska det nog göra. Passar på att vila upp mig lite idag, och förbereda mig lite inför kommande veckor med att läsa om hjärta/lungor, så det ska nog gå bra. Det går att konstatera att mitt andra nolle-p går betydligt fortare än det första.
 
Det kommer att bli ett grymt år det här tror jag. Med det kommer nog gå väldigt fort.

sommar

    
    
    
    
    
    
    
    
    
    
    
Sommaren rullar på. Jag jobbar på. Var kanske att ta lite vatten över huvudet att jobba heltid hela sommaren. Jag ska nog ha lite semester nästa sommar. Åka någonstans. En sommarsäsong på Siggesta är ju rätt tuff. Man sliter varje dag, men tjänar rätt kasst. Så det blir nog något annat nästa sommar. Men jag gillar ju Siggesta så klart. Man har det bra där.
 
Och Assölägret var också rätt tufft. Jag börjar bli för gammal. Men Assö, och segling, och skärgården, är nog bland det bästa som finns. Är så glad över att ha fått vara i skärgården hela sommaren och känna havsbrisen mot kinderna och höra vågorna skvalpa. Blunda och bara vara. Har blivit rätt harmonisk av mig, kan njuta av det lilla. Måste skaffa båt innan jag fyller 30 - bästa terapin.
 
Det har varit mycket god mat i alla fall. Och jag är väldigt glad över att ha fått spendera hela sommaren med människor jag tycker om.
 
Men börjar längta tillbaka lite nu. Vill gå vidare och lära mig nya saker, ta en öl på nh och hänga i cellskapet. Fyra veckor till, sen kommer jag hem.

Jag heter Hanna, är 20 år. Kommer från Stockholm. Bor i Linköping. Pluggar till läkare. Lever livet.
bloglovin campadre
RSS 2.0