Vale, vale

      

Hanna Nilsson, Läkarstud. har äntligen fått prata med sin första patient. Kände att jag borde skriva det, så att jag kan kolla på det här om några år och inse att "fan vad mycket jag lärt mig!". För jag blev helt klart boostad att lära mig. Allt. Kunna allt. Kunna vara så där riktigt proffsig.

 

Men jag får lära mig prata nu i alla fall, prata som en läkare. Att prata med en proffspatient och en riktig patient är helt olika saker - patienten vet ju inte alls vad jag vill höra, och de kan komma in med så enormt olika utgångspunkter.

 

Slås av hur annorlunda vi skolas i jämföreslse med alla från det gamla gardet. Den där stereotypen om läkaren som bara ser symptom och igen människa, inte låter patienten tala till punkt, pratar in i datorn... Den finns. Men om 20 år är jag inte lika säker på att den kommer att göra det. Respekt, sitta på samma nivå, lyssna, förstå, leda samtalet vidare och naturligt komma in på allt från sjukdomshistorik till familjeförhållanden och farhågor, komma överens tillsammans - det är en helt annan teknik.

 

Samtidigt känns det lite väl ingånget ibland. Jag tycker verkligen att man ska bry sig om hela människan, men att, oavsett person och problem, behöva känna till varenda liten detalj om familj, jobb, rökning och alkoholvanor kan kännas lite påträngande. Vem är jag att bestämma hur någon lever sitt liv? Självklart vill jag att patienterna ska må bra, men tycker också att man måste väga nyttan mot att få bestämma själv - hur mår man av överförmynderi egentligen? Det förtroende och den värme som jag försöker bygga upp i samtalet kan krossas. Man ska inte missa någonting som ligger och gnager, men man måste inte framkalla allt som skulle kunna gnaga till varje pris. Det man frågar borde vara det som är relevant för den som sitter framför.

 

Min vårdcentral är en annan historia. Kan sammanfatta det med att jag blir orolig över hur det verkar gå för vårdcentralerna, det känns som att de måste förändras i grunden. Ingen vidare arbetsplats. Är lite orolig för läkarprogrammets ständiga utvidgning också, hoppas att politikerna inte glömmer att vi måste få plats på bra praktikplatser allihop. Känner ett ansvar för att alla som kommer ut faktiskt är bra.

 

Annars är jag är riktigt taggad på allt, på att kunna göra skillnad. Det mycket att lära sig. Väldigt mycket. Kapaciteten att ta in stora mängder information på kort tid har ökat ofattbart mycket. Har precis lärt mig "hela" medfödda immunförsvaret på två dagar. Helt sjukt när man tänker på det. Men det är värt det.