2011
Lite gott och blandat från 2011. Har varit ett bra år tycker jag. Även om det har hänt en hel del tråkigheter så har det sammantaget för mig varit det år jag lärde mig utnyttja mina erfarenheter från det rätt så kassa 2010 och började kunna vara vuxen, och njuta av det. Jag har varit på uppgång hela året, och kommer med rätt stor säkerhet fortsätta en bra bit uppåt under 2012 också. Ja, 2012 skulle nog kunna bli ett av mina bästa år hittils faktiskt!
Standard
Är väldigt bra på det där med timeing känner jag. Vardagsmiddag dagen innan nyår? Blir lite svårt att slå detta igår och champinjonsoppa med kronärtskockor i förrgår... MEN, jag har bevisat att jag kan laga mat i alla fall!
Då står man här
Jaha, så då står man här. Julafton, 18 år gammal. Med körkort och full behörighet över mina konton. Kan dra ut på krogen utan att någon höjer på ögonbrynen. Kan köpa det mesta. Ta hand om mig själv. Stå med i rekryterinsmyndighetens register över totalförssvarspliktiga och Stockholms blodgivarcentral. Men en hyfsad framtid utstakad. Kanske med jobb snart också. Så då var det avklarat. Nu då?
Vår revolution
Jag har alltid sett utveckling som meningen med livet. Och det är nog fortfarande det; uppväxt, evolution, förbättring - vad ska man annars göra? Men jag vet inte riktigt. Jag blir lite sur över världsekonomin faktiskt, blir lite trött på den. En ständig ekonomisk tillväxt, är det verligen samma sak som utveckling? Allt handlar om ständig innovation, men vad är egentligen målet?
Vi vill att alla ska få det bättre. Det måste ju vara målet. Men är en större och större konsumption vägen dit? Är det vad hela vår ekonomi ska byggas upp av? Når vi verkligen rätt mål i såfall? Eller vill vi bara bli rika? Alltså, om vi ser det totalt sett - vad har egentligen blvit bättre? Levnadsstandarden har höjts, absolut. Men att vara rikare vet vi ju att det inte gör någon lycklig så länge vi kan lyfta alla över fattigdomsgränsen.
Visst har vi en vacker och öppen värld, men det är en orolig och osäker värld också. Jag vet faktiskt inte alls hur den kommer att se ut i framtiden. Har ingen aning. jag har ju vuxit upp under tiden som den här globaliseringen blomstrat. Och det speglas så klart i min generation. För vi har sett mycket av världen. Tillräckligt för att förstå att vi inte kan förändra världen. Ibland också att vi kanske inte borde det. Inte lägga oss i för mycket. Sluta berätta för människor och länder hur de ska leva sina liv. Flyta med, vara lycklig, göra livet så bra som möjligt för de närmaste. Om alla gör det - ja, då har vi ju en trevlig värld. Sedan om det går är ju en annan fråga.
Jag tror att det i min generation, precis som i de tidigare generationerna, finns två grupper: de som följer med den tid de växt upp i, och de som ställer sig mot den. 00-talet var ett ytligt årtionde, och världen vet vi inte riktigt vart den är på väg. Den första gruppen följer med och fortsätter vilja bli framgångsrika. De som gör revolution däremot, jag tror att vi vill skala av. Vi vill till kärnan. Vi vill se trygghet. Vi vill hoppa av tåget. Vi vill tillbaka till de gamla institutionerna och till gamla grundpelare, men med moderna ideal som mångfald (jag kan inte säga annat än att invandringen har gjort Sverige gott) och jämlikhet (vilket inte betyder att alla ska ha lika mycket pengar, utan att alla ska vara värda lika mycket oavsett det, att inte allt ska värderas efter pengar).
Ja, jag har ju alltid älskat utveckling. Men jag börjar nog mer tro på att bara leva. Att varje människa bara ska kunna leva. Circle of life i stället för exponentiell andragradskurva. Vi kommer nog aldrig att få ett riktigt mål med utvecklingen, därav hopplösheten, meningslösheten. Utvecklingen kanske inte ska ha ett mål. Då kan ju målet uppnås, och vad ska vi då göra? Men man har inte heller någonting att förlora om allt är meningslöst. Så varför slösar vi bort det i en oändlig konsumption?
Vi vill att alla ska få det bättre. Det måste ju vara målet. Men är en större och större konsumption vägen dit? Är det vad hela vår ekonomi ska byggas upp av? Når vi verkligen rätt mål i såfall? Eller vill vi bara bli rika? Alltså, om vi ser det totalt sett - vad har egentligen blvit bättre? Levnadsstandarden har höjts, absolut. Men att vara rikare vet vi ju att det inte gör någon lycklig så länge vi kan lyfta alla över fattigdomsgränsen.
Visst har vi en vacker och öppen värld, men det är en orolig och osäker värld också. Jag vet faktiskt inte alls hur den kommer att se ut i framtiden. Har ingen aning. jag har ju vuxit upp under tiden som den här globaliseringen blomstrat. Och det speglas så klart i min generation. För vi har sett mycket av världen. Tillräckligt för att förstå att vi inte kan förändra världen. Ibland också att vi kanske inte borde det. Inte lägga oss i för mycket. Sluta berätta för människor och länder hur de ska leva sina liv. Flyta med, vara lycklig, göra livet så bra som möjligt för de närmaste. Om alla gör det - ja, då har vi ju en trevlig värld. Sedan om det går är ju en annan fråga.
Jag tror att det i min generation, precis som i de tidigare generationerna, finns två grupper: de som följer med den tid de växt upp i, och de som ställer sig mot den. 00-talet var ett ytligt årtionde, och världen vet vi inte riktigt vart den är på väg. Den första gruppen följer med och fortsätter vilja bli framgångsrika. De som gör revolution däremot, jag tror att vi vill skala av. Vi vill till kärnan. Vi vill se trygghet. Vi vill hoppa av tåget. Vi vill tillbaka till de gamla institutionerna och till gamla grundpelare, men med moderna ideal som mångfald (jag kan inte säga annat än att invandringen har gjort Sverige gott) och jämlikhet (vilket inte betyder att alla ska ha lika mycket pengar, utan att alla ska vara värda lika mycket oavsett det, att inte allt ska värderas efter pengar).
Ja, jag har ju alltid älskat utveckling. Men jag börjar nog mer tro på att bara leva. Att varje människa bara ska kunna leva. Circle of life i stället för exponentiell andragradskurva. Vi kommer nog aldrig att få ett riktigt mål med utvecklingen, därav hopplösheten, meningslösheten. Utvecklingen kanske inte ska ha ett mål. Då kan ju målet uppnås, och vad ska vi då göra? Men man har inte heller någonting att förlora om allt är meningslöst. Så varför slösar vi bort det i en oändlig konsumption?
"the traditional glögg gala"
Det börjar bli jul nu helt plötsligt, och jag hinner nog inte riktigt med. I onsdags var det "the traditional glögg gala" i 2:3 med hembakade lussekatter, pepparkakshus, glögg, klappväxling, julmusik, julmust, ischokald, juleskum, och sist men inte minst: en egenstickad specialdesignad julgranskula med tillhörande hemgjord kola till varje person. Fanny och Karin verkar ha lagt ner 50 timmar var på detta, en enorm eloge!
I morgon kollar jag in årets luciatåg (första gången på många år som jag inte är med själv), på fredag är det både min 18-årsdag och den tidigaste julavslutningen någonsin och utgång med Agnes & gänget, på lördag julbord på fjäderholmarna, cybertown och restaurang för att fira Vilgot, veckan efter det uppkörning och anställningsintervju. Får väl se hur jag lyckas. på lördagen är det julafton. Ska försöka lyckas bli blodgivare också innan jag blir tvungen att börja käka malariaprofylax. Nej, jag inte inte med. Förutom det faktum att jag älskar årets julkalender på alla sätt och vis (jag sitter på och kollar på den på bussen varje morgon, misstänker att folk undrar vad jag håller på med med tanke på mitt finurliga leende) har jag knappt hunnit fatta att det är december.
För övrigt har jag börjat pröva om några grejer. Först funderar jag på att dra till Montreal i stället för Paris. Alltså, Paris är ju så himla likt Madrid egentligen. Det kanske är kul att testa något nytt? Har faktiskt tänkt över mitt val att gå handels också, handels som jag har tänkt att jag ska söka till enda sedan jag började gymnasiet. Det jag kom fram till för några månader sedan var ju att jag inte var intresserad av företagsvärlden, där jag så länge hade trott att jag skulle hamna, att jag skulle gå direkt på det jag ville. Tror faktiskt att jag har gått ett steg till.
Tror att jag ska ta och söka till läkarlinjen faktiskt. Har aldrig någonsin sett mig själv som läkare, men jag tror att jag skulle kunna kombinera det jag tycker om och det jag är bra på där. Jag får en utbildning där jag lär mig någonting som jag faktiskt får full praktisk nytta av. Jag kan ta mig vart som helst. Jag får jobba med människor. Jag får utveckla den medicinska vetenskapen. Jag kan hjälpa till i katastrofområden. Jag kan göra något konkret och direkt. Jag har inflytande från en neutral position. Jag kommer alltid ha ett jobb.
Träffade Anges i veckan. Hon hade också tänkt om på samma sätt som jag. Förutom att hon tänkte plugga KTH då. Man får tänka efter var man kan göra som mest och vad man kan brinna för, men man måste vara realistisk också. Ta det säkrare kortet. Vi har väl blivit äldre antar jag. Bara jag inte sumpar betygen nu på sluttampen. Måste lyckas motarbeta hur meningslöst det känns att gå i skolan och bli bedömd på skitsaker.
