Visa ord från gårdagens neurobiologiska forskare till föreläsare, om huruvida det var evolutionärt fördelaktigt att vara intelligent, någon gång efter kl 19 i föreläsningssalen...
Det är konstigt det där, hur man kan vara jättepigg fast man inte sovit eller jättetrött trots att man sovit helt lagom mycket. Idag var en sån dag - jag var helt utmattad när jag skulle gå upp, och vandrade runt som en zombie större delen av dagen. Fast det kanske är så det lätt blir, man blir lätt ganska busy och uppbokad här på läk. Speciellt när man tar på sig allt, och har ett högst diskutabelt schema innan den riktiga termin 1 börjar, och är ny i en stad och måste bygga upp allt och styra upp sitt liv och hinna ha kul. Och då blir man ju trött.
Det är jättekul, och tiden går så fort så att jag börjar undra vart den tar vägen, men dagarna blir långa - jag har inte kunnat handla mat på hela veckan till exempel. Inte för att jag inte orkat eller velat, utan av den enkla anledningen att jag åkt iväg på morgonen och inte kommit hem förrän affären stängt. Varje dag. Så nu äter jag makaroner med ost och ketchup för att kylen är tom. Tur att jag fick med två matlådor hemifrån i helgen... Och HEL känns ännu mer segt än förut, för vi har bara kommit igenom halva trots att vi betat av alla ämnen - tiden man är tvungen att lägga ner i förhållande till hur mycket man får tillbaka blir mindre och mindre. Och det säger jag trots att jag precis läste en hel bok om medicinsk etik, som ju faktiskt är ett intressant och viktigt ämne.
Men men, jag ska inte klaga. Jag storler spontant hela tiden för att jag är så himla glad. Nu laddar jag upp inför två dygn praktiskt taget utan sömn. Det börjar i morgon, när jag får åka hem och dra på mig op-stället och fracken någon gång vid 15:30 snåret, och sedan gå runt med det i skolan fram till åtta när föreläsningen tar slut och det vankas frackinvigning på Skytte-C (den sunkigaste lokalen man kan hitta, men den har allt sin charm där mitt ute i skogen) följt av kravall! Med tanke på mina få sovtimmar torsdag-fredag blir jag nog så illa tvungen att hålla mig uppe till 03:00 natten fredag-lördag också för att inte riskera att missa bussen till Skavsta vid 4. Det är dags för skidor, alperna, Cervinia! Kul ska det bli.
”Varför blir du läkare?” är en fråga man får svara på rätt ofta som läkarstudent. Med tanke på det borde det bli lättare med tiden, man borde ju vänja sig, men jag vet inte om det stämmer. Det blir liksom mer… Mångdimensionerat.
När jag först kom på tanken var det på ett ganska ytligt plan. Jag tänkte nog mest på vilka möjligheter det gav mig. Att det var ett bra jobb.
När jag väl skulle börja var det mer än så. Jag visste vad jag ville göra, på vilket sätt jag ville jobba. Att det inte bara var vad jag skulle kunna få som var viktigt, utan att jag verkligen ville ha möjligheten att ge någonting. Att jag behövde jobba med någonting meningsfullt, att det här kändes meningsfullt. Det kändes omväxlande, ansvarskrävande, socialt och kunskapsorienterat. Och jag gillar ansvar, behöver ansvar. Behöver variation, behöver utmaningar, vill kunna använda huvudet, vill kunna träffa människor. Den blev en bra kombination med andra ord. Jag hade accepterat att det antagligen inte var särskilt glamoröst (och det är det ju inte, kroppen är inte särskilt glamourös), men det kändes bra. Det kändes befriande med lite prestigelöshet.
På torsdag har det gått en månad, och jag har nog mer och mer börjat inse vad jag faktiskt gett mig in på. Jag har gett mig in på det yrke där man aldrig längre står helt maktlös när någon råkar ut för någonting. Där jag inte bara kan agera, utan där det är min plikt att agera. Det kan vara jag som kommer att berätta för en människa att hen kommer att dö. Det kan vara jag som stänger av den respirator som håller någon vid liv. Det är mitt ansvar att prioritera rätt bland patienterna, mitt ansvar att alla ska få lika förutsättningar, mitt ansvar att det trots det inte blir för dyrt i förhållande till förbättringsgrad. Det är mitt ansvar att en människa ska få rätt diagnos och rätt behandling, och att denne ska må bättre. Det är mitt fel om det slutar med det motsatta. Det skulle kunna vara mitt fel att någon dog. ”Den moderna tidens präst” var det någon av föreläsarna den första veckan som sa om vår roll. Den som har makt över liv och död.
Det är en fantastisk möjlighet att kunna ha den makten, men det är också lite skrämmande. Döden kommer närmare, svaghet kommer närmare. Och det är klart att det inte riktigt går att inse det innan man går runt på sjukhuset varje dag, bland alla vita rockar. Att jag ska vara en av dem.
För alla säger ju det – att det är en så lång utbildning. Men det som har förändrats de senaste veckorna för mig är att det inte känns som en lång utbildning längre. Den känns snarare väldigt kort. Kort i förhållande till vilken roll jag ska kunna fylla om bara 4,5 år då jag får börja vikariera som underläkare. Det är klart att jag inte ska få allt ansvar direkt, och att sedan bli specialist tar många år till, men ändå – jag ska ändå vara ”doktorn”. Allt jag måste kunna. Inte för att klara tentorna, inte för min skull, utan för att inte förstöra för någon annan. Hur mycket man än lär sig, hur många timmar man än lägger ner, är det nog svårt att känna att man någonsin kan tillräckligt. Men å andra sidan är det nog svårt att hitta någon bättre källa till studiemotivation än så.
Alltid lika härligt att slira runt i snömodden samtidigt som jackan blir mer och mer vit och ögonen får fler och fler snöflingor i sig... Det är inte så dumt, ganska skönt egentligen, att vintercykla - så länge det är plogat.
Men men, har fått en ny "familjemedlem" sedan i söndags när Max tog med sig katten Gosa. En fin tjej det. Hon var blyg i början och vågade bara kolla när jag tittade åt ett annat håll, men gradvis började hon smyga efter mig. Nu har hon börjat stryka sig mot mina ben, hoppa upp i min säng och spionera på mig när jag sover. Hon verkar gilla mig. Men det är ju bara kul att ha en fin liten katt som springer omkring när man kommer hem från en HEL(höhö)dag med föreläsningar!
Har fått se schemat för T1:B nu som börjar den 18:e mars. Venprovtagningar, biokemi och cellbiologi - längtar! Och jag var faktiskt helt ärlig där, längtar verkligen dit, tror det blir jättekul. Och intressant och lärorikt. Då börjar det jag faktiskt ska hålla på med!
Jaja, nu ska jag sätta mig och göra en kärleksplaylist på spotify. Är det alla hjärtans dag när man jobbar på Örat så är det, då får man passa på att sprida lite stämning!
Det tog nog fem timmar vid mormors symaskin, men nu har min läkarrock antagit frackform! Den jobbigaste overallen att skaffa sig, men nog också den roligaste och mest genomtänkta. Lika bra - vi är nog ett ganska taggat gäng, vi på läk.
Det är en väldig ambivalens det där, hur man ska se på HEL, när den första frågan man får av äldrekursare är "Så hur går det med HEL då?" med en menande blick. Inte att ingen förstår varför vi läser det, eller för att vi inte ser något värde i det, utan mer för att det inte är det vi kom hit för. Vi ville ju läsa något konkret, någonting där man lär sig saker som har en direkt funktion, gärna något utmanande och lite svårt. Så då kan det ju kännas lite bakvänt att börja med 7 veckor av flum. Ja, de flesta av oss kallar det flum faktiskt.
För det är klart att det känns lite konstigt att vi under de veckor som vi är som mest motiverade och vill kasta oss i 1000-sidors anatomiböcker ska skriva ett brev till oss själva, göra ett förbättringsarbete som vi ska presentera på en plansch och däremellan två gånger i veckan definiera vad hälsa är, vad livskvalitet är, genuspåverkan, där basgrupperna alltid hamnar i upprepade plattityder, sitta på föreläsningar utan att få höra någonting nytt alls, och sedan göra en "rolig" presentation om alltihop. Tre gånger om. Det är ämnen jag gärna diskuterar, tycker ju om samhällsfenomen. Och min basgrupp är jättebra. Och det kan bli riktigt intressant ibland. Men det är inte det jag kom hit för att plugga. Och det är väl ungefär så mina kursare känner också. Och det är det alla äldrekursare minns, de som ser på oss med menande blickar.
Vi börjar förstå grunderna med PBL vid det här laget. Och vi vet ju ganska bra hur man lär sig - vi har ju ändå tagit oss hit. Så det kanske skulle ha räckt med tre veckor? Och det är klart att vi vill samarbeta med andra program. Det är ju dem vi ska jobba med. Men det blir lite... Långt. Vi vet ju hur mycket tempot ska trappas upp sen, att vi ska lära oss hela den friska kroppen på 1,5 termin. Då känns det ju som lite slöseri så klart. Och så känner man sig ju lite dum när man ska presenteras som läkarkandidat och inte ens kan säga att "ja, jo jag vet i alla fall hur mag- och tarmkanalerna funkar". Vi kan ju ingenting.
Så vi kastar oss över "Essential cell biology" och lägger ner mer tid där än på HEL. För det är ju lite mer åt det hållet, mot det konkreta som vi hungrat efter. Första basgruppen kändes det som man glömt all gymnasiekemi, men den andra, efter några timmar på HUB, förstod jag plötligt mer av hur allt hänger ihop än jag någonsin gjorde i Kemi B. Får mig att undra vad man gjorde egentligen, jag menar, vad gjorde vi egentligen på högstadiet?
Så jag färskar upp gymnasiekemin/biologin helt enkelt, mot gratis gourmetmackor och föreläsningar åtta på kvällen. Känns som att jag har väldigt mycket tid som jag inte borde ha ändå. Har hunnit tvätta idag. Och köra mitt första pass på Örats café (kårhuset) mot gratis kaffe resten av terminen. Om jag inte knarkar kaffe så kommer jag börja nu. Och åka till stan och köpa tyg. Och byta in farmors blomstercheckar mot tulpaner och rosor. Och ta på mig allt, som jag alltid får för mig att göra. Jobba på Örat? Visst! Kursrepresentant i Medicinska föreningen? Absolut! Aktiv i nallesjukhuset och kärleksakuten? Yup! Organisera tackfest för faddrarna? Självklart! Äh, jag är himla lycklig ändå. Hög på livet. Faktiskt.
