Vale, vale

Begravningen var fin. Mamma och jag, som knappt någonsin gråter, var nog bland de som fällde flest tårar av alla. Att se Hedvig söndergråten två rader fram, utan Bim, gjorde inte att man blev mindre berörd. Jag har hejdat mig flera gånger från att säga "David och Bim", det är ovant. Jag tror att det är få människor som förstår hur stor plats hon har hos oss. Alla säger väl alltid "Varför hon?", eller "Det var en av människorna jag tyckte om mest", men jag menar det verkligen när jag säger det om kloka, levnadsglada, humorfyllda och generösa Bim. Det är nog många som håller med mig. Jag har bara varit på ett ordentligt bröllop i mitt liv, och en begravning. Båda var i Täby Kyrka, båda hade samma huvudperson. Tiden går snabbt. Allt förändras på ett ögonblick.

Det där var förra helgen. Denna får vi se hur den blir snart. Lydia tog bilden förresten, jag är himla dålig på att säga när jag inte haft med kameran och snott blider från henne. Sen skadar det ju inte att hon är sjukt duktig som fotograf. Men nu har jag packat väskan i alla fall. Askmolnet verkar ha benådat mig lite. Så jag tar och åker till Barajas i morgon - är stammis där vid det här laget - någon gång vid lunch. Så vi får hoppas att jag står i mitt gamla Sverige i morgon kväll. Jag ska passa på och sätta mig på en brygga någonstans tror jag, och se ut över havet. Om jag orkar, vill och har tid det vill säga. Det finns annat som har högre prioritet.

Idag var nog den varmaste vårdagen hittils. Drygt 30 i skuggan. Hur varmt var det då i solen? För att förtydliga: då skuggan och solen, precis som dag och natt skiljer sig enormt från varandra, är skillnaden alltså rätt så stor. Vad gör då jag dena varma dag? Jo, jag står mitt på i ett friidrottsområde i tre timmar, mellan 11-14. På den planen fanns det ingen skugga. Och jag sprang. Och hoppade. Och allt sånt. Jorå. "Varför?" kan man fråga sig. För att följa med åk F-4 på idrottsdag för att kompensera att jag (förhoppningsvis) inte kan på torsdag. Allt för att fixa idrottsbetyget, antar jag. Om man kan höja sig på tre timmar är det ju ganskaså värt det. Men ändå. Jag hade inget vatten med mig. Ingen mat heller faktiskt. Hann inte det helt enkelt. Som tur var gav snälla Kajsa mig pengar till en 1,5-litersflaska. Den räckte knappt. Och när vi skulle tillbaka med alla barnen så blev de tvungna att sitta i en halvtimme i denna sol för att bussbokningen som alltid blivit fel. Inte det bästa. Jag tyckte riktigt synd om dem. Det värsta är att det är omöjligt att veta vile språk man ska välja - svenska, engelska eller spanska blandas helt och hållet totalt sett, men många av de mindra barnen pratar inte mer än ett av dessa...

Hursomhelst var det inte så hemskt som det kan låta. Jag är ändå rätt så van vid värmen, kan ignorera den så länge det inte går över 40. Efter skolan åkte jag in med Lydia till stan. Köpte mig en brun skinnväska, skitcool. Ska förlänga axelbandet lite bara. Men planen var ju att plugga egentligen. Efter att ha tagit en god fikabit på Lolita vintage café där vi märkt att musiken var för bra för att stänga av från medvetandet gick vi vidare till plan B, libros y vinos. Vilket inte gick bättre. Men har man låst mig så har man låst sig. Sen blev vi utkörda från nedervåningen efter någon timme. De skulle ha inspelning där. Det roliga är att jag har varit där två gånger, och båda gångerna har tv-team gjort intervjuer där. Då det var det enda stället med kontakter (som jag desperat behöver för min batterifria laptop, extremt portabel, jag vet), var det lika bra att gå hem. Då var klockan juförsig halv nio, så det var nog lika bra. Nu ska jag försöka skriva lite om den agrara revolutionens följder tror jag.

Om det andra askmolnet från Island på ett år ska se till att jag inte kommer till Sverige på torsdag blir jag riktigt sur. Riktigt sur. Och besviken. Prognosen verkar se ut så hör fram till tisdag morgon. Kan det hålla sig borta från Stockholm? Kommer Madrid klara sig? Snälla, snälla, kan det inte vara så?!

Mot korruption, för lika rättigheter, för folket. Den ekonomiska krisens följder i Spanien, och ett politiskt system som behöver utvecklas, gör sig tydliga nu. Bilderna är hämntade från DN:s hemsida. De första kom till Sol för snart en vecka sedan. Igår, när jag vandrade över en bit av torget, var det 28 000 människor. Låt oss säga så här - folkhavet på torget är så pass tjockt att det inte finns en enda lucka, så tjockt att det inte börjar tunnas ut innan man kommit långt upp på de närliggande gatorna. Jag vet inte hur problemen ska lösas, de är djupgående och Spanien skulle helt behöva byta spår för att det skulle kunna gå snabbare än den långsama men stadiga utvecklingen som vi har i våra europeiska demokratier. Jag tror inte att de som leder manifestationen vet hur någonting ska ske rent praktiskt heller, det brukar ofta vara så att de är bättre på att protestera än att komma med konkreta lösningar. Men de uppmärksammar problemen, de lägger dem i politikernas händer. Det är fint med allt engagemang, spanjorer i alla åldrar trängs på Madrids och Spaniens mittpunkt. Manifestationen har spritt sig över hela landet. Jag hoppas att allt ska gå bra, hoppas på en positiv utveckling. Den spanska revolutionen - vi får se hur den slutar nu.

Fredag, det känns inte helt fel. Och jag har bara tre hemtentor i historia och lite småsaker kvar, thats it! Lika bra att njuta lite av helgen...

Bilder från Andalucíaparkens gröna gräs och San Isidro-fiesta i söndags. Hemma igen efter en liten runda till second hand-affären. Det är svårt att inte tycka om den; kvinnorna som jobbar där är himla gulliga, priserna är obefintliga och det finns nästan för mycket fina saker för att det ska vara hälsosamt. Nu är nationella i matte D klart, men precis som de senaste matteproven så feldisponerade jag tiden, trots att det var fyra timmar långt. Inte för att det är meningen att det ska gå fortare än så, men onödigt var det ju när uppgifterna kändes överkomliga. Duktigt. Men det gick säkert helt okej. Det får vi se snart, för galna Carina ska ha rättat dem redan i morgon!

Jag gick från långtbortistan idag (aka la Moralejas utkanter). Och det var inte självvalt. Vi fick en obehaglig överraskning på L2 när bussen plötsligt stannade, och det visade sig att chaffören inte kunde andas. Han hyperventilerar, pulsen sjunker, kroppen börjar skaka okontrollerat. Det gör ont. Han får panik. På något sett är det som gör mig mest rädd att ingen verkade kunna göra det som krävdes av situationen. Det är inte så svårt att ringa 112, inte heller att hålla sig lugn, för chafförens skull. Inte börja skrika eller gråta innan han är stabil. De som sa att "någon" hade ringt efter en ambulans hade i själva verket ringt bussbolaget. Säkerhetsvakten gjorde inte någonting förutom att stå i vägen. Det tog säkert 15 minuter innan han fick komma ur den varma bussen, och 20 innan ambulansen kom. Man ville hjälpa till, vi från colegio escandinavo gjorde så gott som vi kunde, men det gick inte att göra mycket. Allt blev så kaosartat. Och jag blir glad över att det inte var någonting som behövde ett snabbare ingripande, för då skulle den här mannen antagligen inte ha klarat sig. Det får inte vara så. Det går inte. Jag blir arg när jag tänker på det. Ambulansen körde iväg utan rödljusen på som tur är, jag hoppas att allt gick bra.

Efter att ha missuppfattat tiden som vår guidade tur skulle börja på Congreso de los Diputados fick jag springa till tåget. Resultatet blev tyvärr att jag missade det och blev tvungen att vänta i 20 minuter för att sedan springa dit från Sol. Efter att ha missat gruppen med några minuter lyckades jag ändå komma in i sällskap av en säkerhetsvakt. Det skadar aldrig att fråga om det går att göra någonting! Insidan där var bra mycket finare än vår Svenska motsvarighet, riksdagens plenisal, måste jag erkänna.

Det blev även ett besök på den före detta spökstationen Chamberí, som efter 50 år av förfall restaurerats och blivit museum. Jag är ordentligt imponerad av reklamen som är uppsatt med kakelplattor, som en del av väggarna! Det blev lite som att kliva in i en bild av en miljö som den såg ut för hundra år sedan. En häftig känsla! Jag kan inte säga något annat än att Madrids metro var ett lyckat projekt, Stockholm skulle väl kunna bygga ut tunnelbanan i alla fall lite grann, Madrid gör det ju hela tiden? Men det är ju kanske för EU:s pengar..

Fick en supergod foccacia till lunch på ett fräsht ställe vid Alonso Martínez med Lydia och Julia innan vi gick vidare till Libros y Vinos i la Malasaña, där jag försökte komma på ett roligt ämne att hålla tal om på spanska samtidigt som Lydia och jag tjuvlyssnade på en intervju av ett band för Antena 3. Älskar att de mitt i allt, utan sammanhang, frågade vilket lag de höll på! Spanien i ett nötskal.

Det är San Isidro. Jag skrattar lite när jag tänker på hur mycket den omnämndes som "Madrids största fest" om och om igen i Lola Lago som vi läste i ettan på spanskan. Då trodde jag nog inte att jag skulle vara här året därpå.

Nu kan man ju fråga sig vad jag har gjort den senaste veckan. Så det kan ju kanske vara en idé att ta en liten update. Först och främst har jag pluggat som en tok. Jag kan inte förstå hur jag har haft så pass mycket ork, jag tror aldrig att jag har gjort så pass många arbeten under en så pass koncentrerad tidsperiod innan, men nu är jag äntligen snart klar med allt för det här året.

Annars har jag gått att hitta läsandes Mina drömmars stad under träden, en del av plugget det med, men jag tyckte verkligen om den. Det kanske är för att jag kommer från Stockholm, men det är intressant hur han lyckas förmedla vardagen som den såg ut som för inte allt för länge sedan, i starten av Stockholms utveckling till vad det är idag.

I tisdags blev det glass och den härliga second hand-affären. I fredags fick vi en guidad tur på slottet, och jag blev faktiskt positivt överraskad. Även om jag inte brukar tycka om kunglig inredding särskilt mycket så var rummen var enormt vackra, och guiden var riktig duktig. Turen följdes av en liten tävlig runt Madrid. Jag var övertaggad på att vinna, men vi lyckades misslyckas ganska grovt.

I går mötte jag upp Lydia och Julia på Diversia för att fortsätta till Independance med Lydia, bilden kommer därifrån. Det var riktigt kul att äntligen komma dit, för några vekor sedan när jag skulle dit med hostelgänget hann listan gå ut, och ingen kände för att betala. Klubben har en riktigt härlig atmosfär, och det är alltid kul att vara ute med Lydia. Vi får ta det några gånger till inom en snar framtid, vi har ju trots allt inte mer än fem helger kvar innan sommarlovet, innan Sverige.

Nu har jag skrivit lite jobbansökningar. Och så börjar det bli dags för mig att dra mot Andalucia-parken, så det här får räcka för idag.

Jag kommer till Sverige om två veckor. Inte för att stanna helt än - jag kommer tillbaka för mina 3,5 sista veckor i Madrid. Men det betyder mycket för mig att komma tillbaka till platsen där bilden ovan togs, till kyrkan där David och Bim gifte sig för snart sju år sedan. Jag stod precis under Bims ansikte på den bilden, som brudnäbb. Men jag kommer inte att stå brevid henne igen. Bim dog för snart en vecka sedan efter ett år av aggresiv cancer. På något sätt har jag alltid trott att hon ska klara sig, tänkt att hennes vilja är så himla stark, att hon har för mycket kvar, är för ung, att hon är för bra för att kunna försvinna. Men för fyra veckor sedan fick jag reda på att det inte fanns någonting mer att göra - cancern var för stark. Det gick enormt fort. Bim blev inte äldre än 40 år. Hon var en extremt fin människa, en av de absolut härligaste människorna som jag någonsin har känt, en av dem jag tyckt om allra mest.

Jag fick ett samtal på lördagmorgonen, och fylldes av en tomhet. Jag visste att det skulle hända, men det är svårt att inse att jag aldrig kommer att kunna prata med henne igen. I och med att jag varit här i Spanien har jag inte kunnat träffa henne mer än två gånger under det här senaste året, sedan hon blev sjuk. Det gör det inte lättare att förstå att hon är borta. I söndags gick det nog upp för mig. Den natten sov jag inte mer än någon timme, när jag varvade ner och stängde av allt ljud för att kunna sova kunde jag inte tänka på annat än hur hon legat på sin dödsbädd. De senaste dagarna har det gått upp för mig ibland, då har mina ögon vattnats, fällt en stilla tår mitt i folkmassan.

Bim brukade läsa den här bloggen, och på något sätt har det inte kännts värdigt att skriva någonting de senaste dagarna. Hon förtjänar respekt, och jag vill kunna göra någonting. Det jag kan hoppas på är att jag kommer att kunna ha kvar en plats hos Hedvig, min älskade kusin som fyller sex år i sommar. Det är nog det bästa jag kan göra. Det och att gå på begravningen, och att komma ihåg henne. Och det lovar jag, att det kommer jag att göra.

Detta har jag satt ihop de senaste timmarna. Jäkligt skönt att vara klar!

I slutet av maj är praktiskt taget allt klart! Ibland är det skönt att sluta två veckor senare än alla andra, när alla nationella prov ligger i maj. Istället för helvetesupploppet blir det lugnt! Gud vad skönt!

Ännu en åtta timmars nattbusstur avklarad, den här gången brevid en pratglad pakistanier. Glömde min hatt på bussen för andra gången på mindre än en vecka.. I förrgår blev det att sola ett tag. Som den anti-solare jag är gjordes det i långbyxor och uppvikt linne, så ansiktet lyser ensamt fram min närvaro. Efter det blev det en runda till Montjuïc - Barcelonas berg. Igår inleddes dagen men en fem timmar lång fika innan vi drog till flygplatsen. Tillbaka till Sverige för Agnes, släpa väskorna tillbaka till Barcelonas innerstad för mig. Vid sjutiden kunde jag äntligen lämna av väskorna i ett förvaringsskåp. För att utnyttja den nyvunna friheten från vikterna blev det en nästan fyra timmar lång promenad genom stan. Någonstans på vägen tog jag en paj på ett fräsht foccaciaställe där jag kunde sitta vid disken vänd mot fönstrena och se ut mot gatan. Inne i den gotiska delen av staden tog jag mig en middag till för att kompensera för att jag inte fått chansen ätt få i mig mer än en yoghurt, en kaffe och lite jordgubbar innan kvällen, en supergod take away-pasta som jag tog med mig till kanten av las Ramblas, fyllt av folk och perfekt för people watching. Fortsatte runt staden, kom till slut tillbaka till stationen. Spenderade de sista 20 minutrarna vid triumfbågen. Fick sällskap av en amerikan som väntade på sin buss efter ett tag. När jag tog en morgonkaffe på Avenida de Américas busstation såg jag på nyhetera att Bin Ladin dött. Det var väl det, ungefär, om jag ska sammanfatta allt. Jag tror inte att någon skulle orka läsa en massa analyser och tankar och grejer, men om Barcelona i alla fall - ni vet nog redan att jag tycker att det bästa sättet att få en bild av en stad är att gå, och jag tyckte faktiskt om Barcelona mer och mer. Det är som en semesterstad på ett sätt - alla är utlänningar, man har shorts på sig, alla cyklar, byggnaderna är högre. Men Madrid är ju hemma. Och det känns bra mycket mer genuint faktiskt. Det finns så mycket som jag älskar med Madrid, men det har jag ju redan berättat om lite från och till. Hur som helst hade vi en superbra vecka, Agnes och jag. Men nu är semestern slut.