Vale, vale

Har inte skrivit på ett tag, och kommer nog inte att göra det på ett tag efter det här heller. Det tar tid att skriva, och då det är roligare när man kan göra det innerligt. Frågan är om jag lyckas skriva så innerligt längre. Vissa saker vill jag helt enkelt inte skylta med, det kanske är ett tecken på att jag blivit vuxen. Och mycket annat av min vardag kan jag ärligt talat inte skriva om rakt av. Läkarsaker alltså. Man kan inte prata om allt med alla. Det är väl så det blir att bli läkare.

 

Hur som helt ville jag bara avrunda lite. Sitter och äter chevresallad i min första egna lägenhet, och det är inte en dålig lägenhet får jag säga! Den är fantastiskt fin. Har nu bott i Linköping i två år, och har varit med om mer än vad jag kunde ha trott när jag lastade bilen full med saker den där kalla vinterdagen.

 

Men jag har varit med om så mycket så snabbt så att jag inte riktigt har någon ork kvar just nu. Jag har sovit 10 h per dag i två veckor, och blir inte piggare. Har länge känt att jag inte riktigt orkar, men att jag måste slutföra det jag börjar, men de senaste två månaderna har nog varit närmare survival mode. Nu känns det lite som att jag sprungit ett matatonlopp, klarat det, men ramlat över mållinjen och ligger kvar där. Jag tar liksom inte in beröm, bryr mig inte så mycket, koncentrerar mig inte så bra.

 

Det här året har gått i 150, och jag har börjat tröttna på det. Om jag fortsätter så här så har jag till slut inte något nytt kvar att upptäcka. Och det är så mycket annat som man inte hinner med när man alltid springer från en sak till en annan. När jag ser tillbaka på det så har jag hållit på så i åtminstone 3 år, på vissa sätt nog i fem år. Konstant pressat mina gränser. Alltid satt ribban lite högre än vad jag egentligen kunnat hoppa, och lärt mig komma över på osannolika sätt. Och det har lett mig så himla långt. Har kunnat tänka att "Det här är bra, det gick, så nu ska det bli ännu bättre".

 

Ska försöka lära mig att trappa ner. För jag är helt slut. Gott nytt år!