Vale, vale

Syrener har slagit ut på gården. Det är lika med skolavslutning för mig, de blommar ju alltid precis lagom till början av juni och överblomar snabbt. Jag behåller visserligen strumpbyxorna och den tjocka tröjan på i de 25 graderna, men för första gången på ett bra tag ser jag några spaggar i t-shirt och jeans utomhus. Fler och fler avänder solglasögon. Det känns i luften att soldagarna är på väg att ta över. Och i skolan dunkar sommarmusiken på hög volym över oss glasögonprydda svenskar. Det är inte så konstigt att hjärnan går in i ett semester-mode. Det är ganska bra att det gör det. Känslan av att känna den semesterharmoni som vi kan koppla till den svenska sommaren i fem månader framöver kan ju inte vara helt fel.

Galen plats man bor på asså. Så här såg det ut en sisådär 8 dagar innan jag steg in i min lägenhet för första gången, inte mycket mer än en kilometer bort i vår fina siamesiska tvilling till grannkommun, Sanse. Coolt att ha en tjur rusandes utanför dörren liksom?

Bilder från gårdagen. Tänkte att jag kunde ge mig själv äran att vara med på bilderna, för en gångs skull skulle man kunna säga. Outfiten kändes nog lite snyggare i helkropp är halvkropp förresten, med klackar, tighta högmidjade jeans och kuvertväska. Kände mig tvungen att påpeka det liksom. Alltid lika kul att känna hur man förändras med icke-svenskar, hur extremt mycket lättare det är att ta för sig, stå längst fram på scenen i alla avseenden, vara sig själv. Nej men I'll let the pics speak for themselves i övrigt, I believe.

Äntligen, äntligen klar med mail, skolan och jobbansökningar (om jag inte får jobb nu blir jag gruvligt irriterad). Så det känns rätt så passande att börja tagga för en middag och utgång med Lydia. Har fixat in oss på Ocho y medios lista för dagens "Indiecalling"-kväll, älskar speciellt biten "ni har gratis inträde fram till 02:30", när det råkar vara så att den timmen inte finns idag. Sommartid, jaråå!

Våffeldagen i all ära, jag är nog ganska nöjd även med detta. Köpte hem lite grejer till dessa crepes efter siestan, inte fel! "Knytet" är en vanlig fransk crepe med en fyllning av ett litet lager nutella under skivade, naturella jordgubbar och nektarin, toppat med vaniljkräm utblandad med naturell yoghurt för att få det lite syrligare. Garniterat med skivade jordgubbar, vispgrädde och en klick nutella. Det är nog definitionen av vardagslyx. Gjorde en till Olivia också såklart, hon tyckte den var riktigt god och skrapade tallriken. Superbra betyg med tanke på att hon inte tycker om efterrätter. Gooott!!

Jag älskar Madrid. Älskar, älskar Madrid. Jag har 93 dagar kvar innan skolavslutningen, tre månader exakt igår. Älskar att det är folk på gatan, att någonting alltid händer. Staden som ses som kaotisk, jag har aldrig tyckt att den är det. Men full av liv, det är den. Och antagligen är den även Spaniens spanskaste stad, i alla fall ett litet tag till, innan resten av världen tar över. Det är lätt att, mitt uppe i allt på checklistan, sätta sig vid soffbordet och tänka på det, tänka på hur mycket jag älskar att vara svensk och utanför Sverige. Att jag såg det som en ökenstad, en stad utan hav, en instängd plats, innan jag hamnade här är svårt att tro. Madrid behöver inte något hav. Jag hoppas den stannar kvar och väntar på mig, precis som den är. Åhh, Madrid!

Fick ett ryck på hemvägen: "borde man inte ta och klippa sig?". Sagt och gjort, frågan är om man ser någon skillnad? Skulle nog ha sagt åt henna att klippa mer, men hur lätt är det att se när håret fortfarande är blött..? Ovan: före och efter.

I 181 dagar har den här bloggen funnits. Pappa påpekade att han har lätt för att sakna mina headers när jag byter ut dem, så jag tänkte att det kan vara ett ganska bra sätt att sammanfatta 7,5 månader.

Den här första headern gjordes i samband med att bloggen skapades, det vill säga under kvällen innan jag kollade ut över Spanairs säten. Bilden kommer från en familjesemester på Gotland i somras, fylld av konflikter kanske, men det är den här miljön jag kommer ihåg.

Den första bytes ut mot den här innan knappt någon alls visste att bloggen existerade. Skulle tippa på en vecka senare ungefär. Jag ville ha en bild från Spanien i stället tror jag, i stället för att markera Sverige med ett så pass tydligt kännetecken som Visbys ringmur. Bilden togs av Frida på bergsvandringen i la Pedriza den första onsdagen.

Det är bra att stanna ute i det här vädret som sagt. Sitter under täcket och värmer benen efter över tre timmar med denna fina tjej!

Det första jag fick höra i morse var "gud vad brun du är!", och med tanke på att jag kände mig som ett lik rent färgmässigt igår morse måste det ha gått fort. Sedan fortsatte det med "men det syns att du hade shorts", så det får bli att kombensera det med att dra på mig den fina lilla vita klänningen jag sydde mig i den här (se bild) fina åldern, det vill säga i nian. Helt utan urringning, korta ärmar, fin och somrig, och framför allt: gaanska kort.. Borde kanske ha en bild på den? Jaja, har det inte på lager i nuläget ändå.

Kom av en slump in på ett personlighetstest. Just det är väl inte en stor grej, men jag skulle ljuga om jag inte säger att jag blev fascinerad av hur extremt bra det stämde. Praktiskt taget varenda detalj, och det var en lång text. Samma som Michael Jackson, Paul McCartney och Marylin Monroe bland annat. Coolt. Jag finns här, men det går att gå vidare till andra personligheter därifrån. Det är kul att se sånt ibland, på något sätt ger det en bekräftelse på hur normal varje typ av människa egentligen är. Eller jag tycker att det är intressant i alla fall, hur alla är och hur det går att koppla till samspel mellan människor.

Bilden togs för jag vet inte hur länge sedan. I slutet av oktober tror jag. Jag hade alltid med kamera då. Jag skulle faktiskt gärna säga att jag skulle ut i den stora staden för tredje veckan i rad nu. Men det ska jag inte. Det är helt sjukt hur det går att ha energi kvar efter en hel dags ständig vandring, men det har jag. Lite dumt att komma hem efter nio då bara, lite sent för att hinna det tyvärr.

Poängen är att jag faktiskt gillar det allt mer av någon anledning. Just den delen att stå på ett dansgolv alltså, att sitta inne i "lugn barmiljö" har jag "alltid" tyckt om. Men att inte höra någonting, att vara en sfär mitt i ett hav av människor, att kunna blunda och ta in det, att få tiden att försvinna utan att märka det och känna hur energin sprider sig genom kroppen. Det känns bra. Synd att man inte fyller 18 innan sommaren.. Jag menar, hösten spelar ingen roll, men den fina lilla svenska sommaren..

Vi säger väl så här, jag går och tycker att jag går ut sällan. Jag tycker att någon gång var tredje vecka är sällan, rent allmänt att jag hittar på väldigt lite, att jag inte gör någonting.. Men jag har en balans. I början kan det lätt bli för mycket, sedan blir man "allergisk", sedan hittar man just det, en balans. Och när man äntligen har det, när man har en frihet att kunna göra det man känner för, åt båda hållen det vill säga, då är det kul. Vi får väl se hur jag klarar mig.

Madrid har insupit årstiden minst lika bra. Man behöver inte gå längre bort än ut på gatan för att se detta. Undrar var det är? Anar att det är poängen med hela grejen, att man ska fråga sig det.. Turisterna har invaderat staden, på gott och ont. Jag tror inte att jag har sett så många svenskar (jag kan ju inte säga det säkert, men det är inte särskilt svårt att känna igen oss för det mesta) på år och dag, om vi räknar bort min klass det vill säga. Har Madrid bilvit ett turistmål även för svenskarna? Hur som helst, jag brukar tycka om när turisterna kommer till Stockholm och ger staden liv. Problemet är att Madrid redan har liv, det är redan lite galet, så nu tar turisterna över i stället. Och sedan det faktumet att man plötsligt får höra "är du turist? vill du gå på flamencoshow?" runt varje hörn, självklart på engelska, och att epediten menande pekar mot kassadisplayen för att jag ska förstå priset känns kanske lite så där. I Stockholm är det tydligt att jag inte är turist, och även om jag inte som de flesta blonda människor går runt med karta och guidebok blir det tydligen lite svårt att urskilja. Kanske lite irriterande.

Det finns saker som inte är helt dumma med att vakna tidigt på morgonen en lördag med strålande sol. Det går att dra på sig ett par shorts, hänga kameran över axeln, lägga nycklarna i fickan och bara gå. Gå uppåt mot Valdelasfuentes, hoppa över två staket, komma rakt in i Madrids nationalpark, och fortsätta gå. I timmar. Man kan komma till en sluttning av skog full av kaktusdesignade löv som skuggar den sandiga marken, det går att testa att ta några första ordentliga barfotasteg, gå ner ner och ner tills skogen får sällskap av små oaser av grönt gräs, upp för kullar och se tillbaka mot ett grönt hav, fortsätta vidare och se slätterna breda ut sig mot bergen. Det går att sluta ögonen och känna doften av sommar. Det går att sjunga högt. Det går att vara borta i fem timmar innan lunch.

Riktigt kul att komma tolva som otränad, och känna att man utan större problem skulle ha kunnit springa samma sak igen med samma hastighet direkt efter mål (ja, jag sprang lite för långsamt skulle man kunna kanna det också).
Kul att se alla spanska 93:or gå efter 500 m.
Kul att ingen av oss känner sig i någon som helst bra form såvitt jag vet, men att elva av de tjugo första i mål var svenskar, att lagpriset inte var särskilt hotat för vår del. 4/4 priser till colegio escandinavo (det säger väl lite om motståndet)!
Kul att vara del av den överlägset bästa klacken, skrikandes för att kompensera de andra skolorna.
Och framför allt, RIKTIGT KUL att se tre svenska tjejer på pallen!

Att sedan gå hem med nummerlapp på bröstet vid tvåtiden i 25 grader och ta en medveten "genväg" genom parkens sprinklers, halvt dansandes genom vattnet är ja.. Härligt. Dags för en glass mån tro? Vi säger så tycker jag.

Det var låten som slogs på i min ipod någon sekund innan dörren öppnades mot en solig dag, i stor kontrast till gårdagens outhärdliga vindar. Tja, vädergudarna har lite svårt att bestämma sig, men nu har vi en fin vecka framför oss. Glass blir lite av en självklarhet vid sådana tillfällen, inte så konstigt när "la Romana" är så himla gott. Mörk choklad och jordgubb - jag säger inte nej. Fast min lokala glassbar "Tinos" har öppnat nu också efter vintern, några steg från metron hittar man två kulor för 2 €, farligt!

Jag sätter mig i skräddare och kopplar upp mig till McDonalds nätverk samtidigt som jag tar en tugga montadito 33, lomo brie, till onsdagspris. Himlen är fylld av mörkt gråa moln och har antagit en speciell dovt blå nyans som ger ett rödoranget sken under gatlyktorna. Den stora fontänen brusar högt i bakgrunden. Och självklart går det direkt att komma igång med grejer. Kanske inte slutföra, det blir kallt och jag har svårt att hitta motivation till det jag inte finner intresse i, ibland går det ju inte att bli intresserad helt enkelt, men.. Det är bara att göra. Eller hur?

Det är den elfte mars. M-11. Sju år efter terrorattentaten mot Madrids pendeltåg. Jag kommer ihåg ett litet fragment ur en svensk nyhetssändning från den dagen, med människor vandrandes på rälsen. Kom ihåg att det kändes lika långt bort som en annan kontinent, avlägset. Jag ska inte säga att det är konstigt att jag tyckte det, 2004 är inte sedan, men jag själv var inte äldre än tio år. Jag ska inte heller säga att jag inte har tänkt på det innan, det var ganska starkt att gå upp i minnesskogen där varje träd representerar en död människa (bilden nedan), men på något sätt blev det så mycket starkare idag.

Jag har varit inne och kollat på bilder, och blivit skrämd av hur bra jag kände igen tågen. De är av samma modell som tågen hem till mig, någonting ganska ovanligt eftersom varje linje brukar ha sin egen tågsort. Jag kollade vidare, och tre av de fyra tågen var av linje C-1, den linje som då gick till Alcobendas. Två av dem hade det som destination.

192 dog i Madrid, fler än 1500 skadades. I London året därpå dog 52. Det reagerade vi starkare på, där fanns det man kände till, det var närmare. Madrid var mindre populärt. Det nämns inte ofta längre, tiden går, monumenten vilar tyst som en påminnelse. Det är hemskt hur allt ska behöva bedömas utifrån en själv för att få ett värde, men jag antar att de skulle vara omöjligt att hantera alla katastrofer annars.Just nu dör över 1000 människor på Japans östkust efter tsunamin.

Man behöver hitta en kontext för att förstå omfattningen av någonting man inte har upplevt själv, man behöver ett sammanhang, en historia. Den här sången, ovan på spanska, nedan ett försök till översättning av mig, som sjungs i videon nedan gör just det. Det kanske är därför jag plötsligt kunde bli så rörd.

Om jag skulle ha varit snyggare och lite smartare, om jag skulle ha varit mer speciell, som de i tidningarna, så skulle jag ha haft modet att korsa vagnen och fråga vem du är.

Du sätter dig mitt emot mig och kan inte ana att jag har på mig min finaste kjol för din skull, och när du gäspar mot rutan översvämmas mina ögon.

Plötsligt kollar du på mig, jag ser dig och suckar, jag stänger ögonen och du försvinner ur blicken, jag kan knappt andas, jag gör mig liten och börjar skaka.

Och så passerar dagarna från måndag till fredag, såsom svalorna i Bécquers dikt, från station till station, runt dig och mig kommer och går tystnaden.

Plötsligt kollar du på mig, jag ser dig och suckar, jag stänger ögonen och du vänder bort blicken, jag kan knappt andas, jag gör mig liten och börjar skaka.

Men då händer det, mina läppar vaknar, de stammar fram ditt namn, jag antar att du tänker ”vilken knäpp tjej”, och jag vill bara dö.

Men tiden stannar, du närmar dig samtidigt som du säger att ”jag känner dig inte än, men jag saknar dig redan, varje morgon väljer jag bort snabbtåget och tar det här”.

Och vi är redan på väg, mitt liv har förändrats, den här speciella dagen den elfte mars, du tar min hand, vi kommer in i en tunnel där ljuset slocknar.

Jag hittar ditt ansikte med hjälp av mina händer, jag blir plötsligt modig och kysser dig på läpparna, du säger att du älskar mig och jag ger dig mitt hjärtas sista slag.

Ja, det är lite svårt att förstå att det snöade i fredags.. Fin utsikt här, i shorts. Och någon har glömt att stänga sitt nätverk, har alltså internet! Och en liter jordgubbar kostar 2,95. Skulle göra lite nya rollitos, men brien jag köpte för att göra dem lite lyxigare (nackdelen men att uppfostras med fin mat..) försvann mystiskt lite för tidigt. Kanske ner i min mage. Men det var ju så jäkla gott. Har lite chevré att backa upp med som tur är.

Så ska en vanlig vardagseftermiddag vara. Började med ett kort stopp på "Mallorca" för att köpa en semlaliknande bakelse. Stor som en tumme med endast bröd och grädde, men lite patriotisk får man ju vara. 

Hur som helst, fick en "gratis vecka"-lapp igår till Holmes Place, det lite mer exlusiva gymmet i divercia, så det blev nästa stopp. Om det inte var för priset skulle jag bli medlem direkt. Att komma in, få en lång rundtur och två handdukar även om jag ännu inte betalat en krona, gå in i ett omklädningsrum med separerade duschar med inbyggd schampo och tvål, ett logerum med stora speglar, fönar och "barstolar".. allt extremt städat och med fin design. Och viktigast av allt, nere i gymmet var det för en gångs skull inte outhärdligt mycket folk som desperattränar för att komma i form till sommaren, äntligen var det lugnt. Jag fick tillbaka känslan som jag hade när jag började träna på SATS förra hösten, när jag fick tillbaka energin i vintermörkret, stannade i tre timmar flera gånger i veckan och blev vältränad på några få veckor. Jag var på gymmet i tre timmar idag. Påmindes om SATS Odenplan, fast det här stället är ju självklart ännu lite vassare.

Bar mig sedan av mot Starbucks och beställde in en Café con leche (billigare än café latte, samma smak, lite mindre.. perfekt!) och toastat mörkt bröd med olivolja med salt. Finns det något bättre? Grejen med det stället är ju, precis som Holmes Place, att bara man är där rätt tid (aka ej rusningstid) tillåter atmosfären och lugnet att jag bockar av allt jag behöver få gjort i pluggväg utan att behöva tänka på det. Sedan ut i duggregnet. Jag drar upp jackan och går med raska steg mit metron. Så ska en vardagseftermiddag vara.

Ja, såhär kan det gå när man har för mycket fritid. Jag kan ju passa på att berätta att blusen och skorna är nya, nu när jag ändå håller på. Det blåa spetsblusen hittades i en vintagebutik i Chueca, skorna fanns på rea i en fin liten affär i utkanterna av samma kvarter. Unik av fint märke, billigt, för blusen, och skor som med ganska hög klack men med platå för tårna blir riktigt sköna, toppen för det! Vill passa på och påpeka hur goda crepsen från divercia är. Obeskrivligt bra.

Trivs riktigt bra på med hur livet ser ut. Är nog en av de människorna som har väldigt lätt för att tycka det, men om det rullar så gör det det. Någonting annat som rullar (det var väl en lite fiffig övergång?) är dessa förhoppningsvis riktigt goda och mättande tunnbröd. Var förbi Ikea igår för första gången på ett par månader. Inte för att jag kände något sug efter det egentligen, men det skadar ju inte så mycket att gå dit heller direkt. Kollade förbi om det fanns semlor för att markera min egen lilla karneval. Svaret var nej. Men nu har jag ett litet lager på grejer i alla fall, här har vi tre exempel: 1: Senapsill, röd paprika. 2: Rökt lax, hovmästarsås, röd paprika. 3: Renkorv, Glada kon-ost (eller vad den nu heter..), hård ost. Låter rätt lyxigt nu när jag skriver det. Hoppas det smakar likadant! Skadar ju aldrig med frukost-to-go i alla fall, då kanske det går att undvika skolans alldeles för lättillgängliga godisautomat..

Jag som var sugen på nattmadrid. Men nja, det får nog bli någon annan vecka. När det inte snöar.

Men, men, va!? Vad är detta? Snö i Madrid? Skulle gärna säga att jag skojade, men så är tyvärr inte fallet Trots att shortsen satt på för mindre än en vecka sedan så startade det med snö i morse, sedan regn, hagleskur på väg till bussen, mer snö, mer regn.. Trottoarerna som är gjorda av blank sten blir hala som klaris och tak, väggar och fönster tar in vatten. Helt sant, Spanien är byggt runt fint väder. Febrero loco har visst fått sig en fortsättning in i mars.

Det låter hemskt onaturligt, och inte särskilt jag, att säga att "det är dags att vara lite nyttig". Men jag hade nog tänkt satsa lite på det ändå. Invigde det idag med tvåtimmarspomenad+halvtimmesjogging. Och jordgubbar. 1,50 per paket - tack! Fast lite starbucks sådar på sovmorgonen säger jag inte nej till. Jag är inte galen.

Det finns tre grupper bland svenskarna som flyttar utomlands: de som åker tillbaka, de som stannar kvar och de som åker vidare. Jag har tänkt på att stanna kvar ett tag. Alltså inte här, men utanför Sverige. Någon termin sådär. Inte så att jag har tänkt att jag skulle ha råd med det, men.. det går ju att tänka. Fast jag kom på när jag snackade med mamma här om dagen att det var en aspekt jag faktiskt inte hade fått in i hjärnan än. Det där med att bli utlandssvensk. Att förlora sin identitet, att bli för rastlös. Att klara av kärleken till Sverige och att vara svensk men att vara oförmögen att bo där. Att det skulle hända för lite. Och det är klart att det ligger någonting i det. Det känns som att det kan verka som att jag gör hur mycket som helst, när jag egentligen är rastlös och fylld av energi. När jag känner att jag inte gör någonting.

Det skulle ju vara konstigt om jag var "förstörd" redan, jag som går på en svensk skola. Jag är inte ens i närheten. Men jag måste nog erkänna att jag ligger i riskgruppen. Jag tycker egentligen att det är någonting fantastiskt att kunna vara öppen för förändringar, orädd för att börja om, orädd för att vara ensam, veta att jag kan, veta att jag orkar med god marginal. Jag kanske redan är förstörd i det avseendet. Jag har ju förutsättningarna för att försvinna.

Om det är positivt eller inte kan jag aldrig veta. Vad kan man känna till i förväg? Men frågan är hur stor skillnaden är mellan de olika liven man kan leva.