Så hade man tagit studenten också
"Vaknar upp brevid otaliga vackra blombuketter och en iskriven studenthatt, och det är nog inte förrän nu det går att förstå att jag haft min champagnefrukost, andra frukost, studentlunch, sista klassmöte, uppladdning och nedräkning inför utspring, studentsången på scen, blommor runt halsen och upphissning mot himlen, hällt ut 30 flak öl på en kvart för att komma av världens mest sunkiga flak, åkt hem ölstinkande, haft en jättefin mottagning, tagit ett glas champagne i det lilla lugnet på en halvtimme när alla gått, varit på min egen slutskiva, desperat sprungit barfota genom natten när bussen var full, sagt hej då för sista gången den dagen och natten, vandrat hem när det varit helt ljust och fåglarna kvittrat i sommarnatten.. Jag börjar fatta. Och det känns faktiskt riktigt bra."
Ja, så blev det, precis så tänkte jag nör jag vaknade upp den 13:e juni. Jag hann aldrig riktigt fatta. Fatta att jag gjort allt det där. Att jag blivit tillräckligt gammal för att ha återträffar och gå på en fantastisk bal, och att fixa, och få respekt och förtroende, och att få ansvar. Och att springa ut i Enkehusparken. Har sett fram emot det i så många år. Skulle klämma in så enormt många saker. Så nej, jag hann inte fatta. Det gick bara inte. "Redlös idag, arbetslös imorgon" har det stått på skivbiljetterna hela våren, men nej, jag hann varken bli redlös eller arbetslös. Jag har jobb, kanske inte det bästa jobbet, men jag försöker ta mitt ansvar. Har fixat till mig allt möjligt för att kunna åka till Kanada i höst, och kanske till Burma i vinter, eller i sommar, och sedan börja plugga vidare, kanske söka sommarjobb på Disneyland nästa år.
Ansvar. Är nog ganska redo. För tomheten eller paniken, den har jag inte upplevt heller. Faktum är att jag inte hunnit vila en dag. Och att jag gjort samma sak efter studenten som innan - det blev ju liksom en månad mellan att jag var klar med skolan och att jag faktiskt slutade, jag har bara fortsatt nu. Det kanske är därför jag inte kan fatta. Eller så är det för att jag "bara velat vara klar" i säkert två år, speciellt det senaste året, trots att jag haft det riktigt bra. Jag har varit redo för det helt enkelt. Och så är jag det helt plötsligt. Klar alltså. Jag älskar känslan av att jag helt plötsligt inte har någon riktig tillhörighet att inrutas i längre, att allt är upp till mig.
Ja, så då var man vuxen alltså. Det var på tiden.
