Första patienten...
Hanna Nilsson, Läkarstud. har äntligen fått prata med sin första patient. Kände att jag borde skriva det, så att jag kan kolla på det här om några år och inse att "fan vad mycket jag lärt mig!". För jag blev helt klart boostad att lära mig. Allt. Kunna allt. Kunna vara så där riktigt proffsig.
Men jag får lära mig prata nu i alla fall, prata som en läkare. Att prata med en proffspatient och en riktig patient är helt olika saker - patienten vet ju inte alls vad jag vill höra, och de kan komma in med så enormt olika utgångspunkter.
Slås av hur annorlunda vi skolas i jämföreslse med alla från det gamla gardet. Den där stereotypen om läkaren som bara ser symptom och igen människa, inte låter patienten tala till punkt, pratar in i datorn... Den finns. Men om 20 år är jag inte lika säker på att den kommer att göra det. Respekt, sitta på samma nivå, lyssna, förstå, leda samtalet vidare och naturligt komma in på allt från sjukdomshistorik till familjeförhållanden och farhågor, komma överens tillsammans - det är en helt annan teknik.
Samtidigt känns det lite väl ingånget ibland. Jag tycker verkligen att man ska bry sig om hela människan, men att, oavsett person och problem, behöva känna till varenda liten detalj om familj, jobb, rökning och alkoholvanor kan kännas lite påträngande. Vem är jag att bestämma hur någon lever sitt liv? Självklart vill jag att patienterna ska må bra, men tycker också att man måste väga nyttan mot att få bestämma själv - hur mår man av överförmynderi egentligen? Det förtroende och den värme som jag försöker bygga upp i samtalet kan krossas. Man ska inte missa någonting som ligger och gnager, men man måste inte framkalla allt som skulle kunna gnaga till varje pris. Det man frågar borde vara det som är relevant för den som sitter framför.
Min vårdcentral är en annan historia. Kan sammanfatta det med att jag blir orolig över hur det verkar gå för vårdcentralerna, det känns som att de måste förändras i grunden. Ingen vidare arbetsplats. Är lite orolig för läkarprogrammets ständiga utvidgning också, hoppas att politikerna inte glömmer att vi måste få plats på bra praktikplatser allihop. Känner ett ansvar för att alla som kommer ut faktiskt är bra.
Annars är jag är riktigt taggad på allt, på att kunna göra skillnad. Det mycket att lära sig. Väldigt mycket. Kapaciteten att ta in stora mängder information på kort tid har ökat ofattbart mycket. Har precis lärt mig "hela" medfödda immunförsvaret på två dagar. Helt sjukt när man tänker på det. Men det är värt det.
det går bra nu
Nyss hemkommen från en riktig powerweekend till Paris för att träffa bror min. Klev upp 03:00 fredag "morgon" för att bege mig till Skavsta, och kom tillbaka vid tvåtiden idag med värkande fötter, ny energi och lite lite tyngt hjärta av att se brorsan skejta bort i mörkret.
Hann med mycket på den lilla tiden, kanske lite väl mycket. Man måste ju trots allt ta sig tid att njuta av stad så vacker som Paris. Men allt vad man skulle kunna önska - promenad längs Seine, läsa en bok på Shakespeare & co, godsaker på patisserie, middag med fransk värdfamilj, gå upp för allla trappsteg i eiffeltornet, blicka ut över den raka linjen till triumfbågen från grande arche i La Dèfense, nutellacrêpes, lunch på brasserie, ett varv i Sacre Coeur, känna sig malplacé i några av världens mest exklusiva butiker, bli trött av turisterna på Champs Élysees, äta anka på härlig kvartersrestaurant, vandra genom Bastille på natten - hann vi faktiskt med.
Men liiite lugnare nästa gång. För alltså, måste tillbaka till Paris. Trots att jag knappt varit där tidigare kände jag mig hemma direkt. Och det är ju alltid kul att prata lite franska. Inte för att jag pratar så himla bra, men jag har aldrig några hinder att göra mig förstådd eller förstå vad som händer, och det är kul. Och så är ju lillebror där. Bäste bror. Får försöka hitta tid nästa termin.
Blev lite sentimenal när jag kollade på passet. Fotot togs precis innan jag åkte till Madrid. Såg den lilla tjejen på kortet. Tänk vad hon skulle få vara med om. Så mycket som hon inte ens kunde föreställa sig då. Tre år sedan, och nu är Andreas i Paris. Tre viktiga år som gjort mig till den jag är idag.
Kom tillbaka till en av höstens vackraste dagar, och tog en liten cykeltur till Roxen. Sedan blev det anatomigrupp ett par timmar och en lyckad middag på kycklinglårfilé i ingefära- och currysås med en röra av finhackade champinjoner, kantareller, aubergine och paprika stekt i olja och chili. Precis som Parisresan håller allt jag gör ett ganska högt tempo nu. Eller ganska - snarare väldigt. Jag hinner med, men det är lite av ett pussel. Sitter aldrig still, utnyttjar varje ledig stund jag får till att ta upp böckerna, hittar små hål för mitt eviga fixande (två lyckade sittningar på mindre än en vecka är tufft, men kul)... Men det är så jag tycker om att ha det. Lär mig nya, coola saker varje dag (har fått göra min första dissektion till exempel. Skar i ett lammhjärta helt iklädd skyddskläder i plast. Intressant. Nästa gång blir det humana preparat. Det blir... speciellt), kör lite sidosysslor och fixar allt möjligt kul som man känner medstudenterna borde göra. I januari, så fort tentan är klar, blir det Val Thorens till exempel! Bra att ha någonting att se fram emot. För ibland går ögonen nästan i kors av utmattning.
MEN. Sammanfattningsvis är livet ändå så jävla bra. Och det är jag så himla glad över. Bild på glada vänner:
