Here we go
Jag ber om ursäkt för att det här inte kom upp tidigare - min dator gick sönder igen. Fick ge upp den för gott den här gången. Det här är lite av det som hänt den senaste tiden. Andreas och jag åkte till Toronto och Niagara Falls, han åkte hem, jag åkte tillbaka till Montréal, jag bestämde mig för att jag var klar med Montréal, spenderade en massa dagar med uppsägningar av allt och en himla massa hej då och lyckönskningar, jag packade ihop, satte mig i en taxi och flög hem.
Så här sitter jag nu, i Nacka igen, och är, förutom att jag är ganska känslosam - det är så många känslor som sköljt över mig de senaste veckorna som jag gömt undan någonstans under åratal - riktigt lycklig. Jag har haft en fantastisk tid i Montréal på många sätt, jag har haft mycket som jag alltid bara drömt om, och den stadens konstnärliga själ och allt som har med den att göra matchar mig perfekt, och det finns kul saker som jag kunde ha gjort om jag stannat kvar ett tag till, men det räckte så.
Det var ett experiment att åka dit, att se hur jag skulle klara det, och efter några veckor hade jag faktiskt redan hunnit med det jag ville göra. Det gick väldigt mycket bättre än jag trodde. Jag kan det där nu, det där med att ha världen som sitt spelfält, jag vet hur man gör. Jag kan stå på mina egna ben. Och jag har kommit fram till att det är härifrån jag ska verka, här jag ska vara, att det är här jag ska ha det som jag byggde upp där. För det här är mitt hem, och nu, när jag åkte iväg igen, blev jag plötsligt livrädd att förlora det. För det kan man göra, om man inte vet när man ska sluta börja om. Jag har lärt mig så enormt mycket av det, men nu lär jag mig inte så mycket nytt av att åka iväg längre - människor är ju trots allt sig lika när man väl har en gemensam plattform, platser likaså - och om man då fortsätter är man dömd till att bli en rotlös, rastlös och splittrad människa, där allt handlar om någon eller något någon annanstans. Det vill jag inte längre.
Om jag får en bra möjlighet någon gång kommer jag nog ge mig iväg ett tag, men jag vill inte åka bara för att åka längre. Någon kortare resa ibland, visst, men annars är det härifrån jag bäst är en global medborgare. Har förstått hur mycket jag menade det när jag sa att jag inte ville fly längre precis innan jag åkte iväg. Det var alltid någonting som höll mig tillbaka i Montréal, och det var just det. Man ska följa sitt hjärta, och för första gången på många år stannade mitt hjärta kvar här. Jag har spenderat minst fyra år med att antingen åka bort eller dörmma mig iväg, men nu känner jag mig redo att gå vidare med mitt liv.
Vi ska inte glömma att jag är jätteglad att jag åkte till Montréal. Jag har träffat människor som jag aldrig kommer glömma, och jag har fått se en stad och ett land som jag älskar. Jag har lärt mig franska på rekordfart. Men jag kommer att se deet igen någon gång, och jag kommer att träffa dem igen. Inte just nu, bara.
Det var en speciell känsla att säga hej då till alla, att få en massa kort och "lycka till där borta!". Överöst av människor som bryr sig om mig, som vill att det ska gå bra för mig. Det var som om jag skulle iväg på "min stora resa", att jag skulle lämna mitt gamla liv och kliva in i ett nytt, och det var det jag gjorde, på ett nytt sätt - jag vågade hitta hem.
