Vale, vale

     

Vid närmare eftertanke kanske jag inte överlevde helgen helt och hållet. Har legat halvt däckad av influensa i två dagar (därav bilderna, kände att bilder på min säng och tegelstensböcker såg lite väl tråkigt ut). Okej, själva influensebiten var ganska snabb och intensiv. Kom snabbt, gick snabbt där under måndag kväll till måndag natt. Det jobbiga är ju att jag varit helt matt och knappt har kunnat äta sedan dess. Men nu börjar det bli bra igen. Väldigt skönt att det inte var långa föreläsningsdagar igår och idag, så jag kunde ligga i sängen och läsa halva husets lager av fysiologiböcker om menstruationscykeln och cellbiologiböcker om apoptos (har till exempel kunnat se skillnaden mellan amerikansk och europeisk litteratur - den amerikanska får lätta saker att låta svåra på tre gånger så mycket text som de europeiska får svåra saker att låta lätta...). Och sova. Det var nog välbehövligt. Eller ja, jag kämpade mig upp i morse ändå, för en föreläsning om radiologiska bilder, men det visade sig att föreläsaren var i Kenya av alla ställen. Väldigt segt. Så hela T1 klev in på Örat och fikade i stället. Sen gick jag hem och sov. Och jag kunde inte låta bli att smyga ut en sväng igår för att fira Ebbas 20-årsdag med våffelkalas heller. Kanske lite dumt, men kul. Men ändå - att det skulle krävas influensa för att jag skulle varva ner. Har en lista på saker som får fasas ut inför nästa termin... Då SKA jag lyckas prioritera det som är viktigast. Men det är ju svårt när det finns så mycket som är kul. Jaja. I morgon kväll bär det av mot Stockholm i alla fall, för lite påskfirande. Det blir nog trevligt.

Det blev en grymt bra helg, trots den smärre utmattningen. Uppträdendet på open mic gick bra (trots att det var väldigt mycket jobbigare än vanligt att sjunga på en pub där större delen av publiken visste vem jag var samtidigt som alla andra som uppträdde var så grymt duktiga så att det inte var sant), venprovtagningen gick bra - nu har jag intyg på att jag får ta blodprov, tackfesten blev toppen och balen var fantastisk. Så roliga kontraster, att gå från gitarr och mic, till rock och handskar, till den smutsigaste sittningen man kan vara med om inlindad i silvertejp, med mat i luften, dyblöta bord och utomhusbänkar till sittplatser, till finklänning, frackar, vals och trerätters. Med precis samma människor varje gång. Det var kul att i egenskap av styrelsemedlem hamna vid någon typ av honnörsbord och bli bordsdam åt toastmastern (vilken råkade vara Ronny, min gamla konfaledare - lyckas stöta på honom lite överallt sedan jag började här). Det gjorde att jag nästan bara hamnade med folk från högre terminer, kul! Det kändes coolt att vi kunde ha en bal där alla, från den lilla ettan som inte kan någonting till den praktiskt taget färdiga läkaren, kunde vara med. Så, en riktigt fin kväll! Ovan är the one and only - tackfilmen! Det är väldigt internt, så mycket kan nog bli lite segt för den som inte vet vilka vi anspelar på, men vissa bitar är fantastiska!

Så nu har det gått två dagar "på riktigt". Och ja, nu blev det ett högre tempo, som man kunde vänta sig. Har haft första basgruppen, med den basgrupp på 7 personer som jag nu ska träffa två gånger i veckan fram till början av 2014. Och har fått den samtalsstrimmegrupp som jag kommer att ha fram till början av 2015. Galet! Och i morgon ska jag börja på litteraturstrimman. Det är många idéer de har fått för sig att vi ska göra. Litteraturstrimman är helt obligatorisk och innebär att vi ska läsa skönlitteratur, se på film och gå på teater för att "sätta oss in i människans komplexa livssituation". Orginell idé. Men ganska kul ändå.

 

Samtalsstrimman är en kul grej i alla fall. En väldigt vettig grej. Den pågår som sagt från och med nu till och med T4. T2-T4 kommer jag att åka ut till en vårdentral i min samtalsstrimmegrupp varannan vecka för att helt enkelt prata med patienter och sätta mig in i en proffesionell yrkesroll. Vi får gå in i rummet själva och utreda patientens problem innan läkaren kommer in. Samtalen spelas in på film så att vi ska kunna analysera kommunikationen. Den här terminen har jag dock fyra tillfällen på mig (varav ett var idag) att träna dels på klasskompisar, dels på så kallade proffspatienter som jag aldrig träffat, innan jag träffar riktiga patienter. Lite tryggt ändå.

 

Det är speciellt det där med kommunikationen. Mycket av det man får höra - att man ska lyssna, ta in hela bilden, ställa rätt frågor osv känns så självklart på pappret, men att överhuvudtaget komma överens om vad som är problemet kan i praktiken vara riktigt svårt. Jag fick testa att spela läkare en gång. Fick gå ut ur rummet (så att jag inte skulle veta någonting om patienten) medan en klasskompis blev patient och fick en historia som bakade in både symtom och dolda förhoppningar tilldelad. Min "patient" hade kommit dit med ambulans efter att ha fått stora bröstsmärtor på IKEA, och hade fått höra att det var troligt att hon fått panikångest. Själv ansåg hon sig dock inte uppleva någon större oro i vardagen, och satt istället utan att berätta det och var orolig över om hon hade fått en hjältinfarkt - hennes morfar hade ju trots allt dött av det.

 

Att fiska fram allt det kändes som ett minst lika stort detektivarbete som det måste vara att faktiskt ställa diagnos - patienten säger aldrig allt hen vet direkt. Att dessutom samtidigt som det utreds få patienten att känna sig lugn, skapa tillit för att hon ska våga berätta om underliggande funderingar, få henne att känna sig fullt respekterad och normal och att få både patienten och mig nöjd är... Svårt. Helt enkelt. För det är väldigt lätt att råka trampa fel någonstans, och såra någon eller få någon att känna skam utan att mena det. Sedan blir det så klart extra svårt när man pluggat i två dagar och inte kan någonting.

 

Jag fick ändå väldigt mycket beröm för hur jag hanterat allt - att jag hittat alla komponenter i problemet, att patienten litade på mig, att jag brydde mig och visade intresse och att patienten blev respekterad i och med att jag inte la någon värdering i frågorna samt att jag föreslog att läkaren skulle undersöka hjärtat och att vi skulle utgå från det resultatet vid vidare bedömning (på det sättet kände sig inte patienten förbigådd, och det skulle vara lättare att i ett senare skede motivera panikångest för henne utan att hon började misstro oss). Kändes så himla bra! En bra boost i allt "hur i hvete ska jag någonsin kunna tillräckligt?" och "dygnet har inte tillräckligt många timmar"-tänk.

 

På fredag ska jag ta venprovtagning för första gången, på ännu en klasskompis. Vi får se hur det går... 

Då var första tentan över! Dagarna med HEL i Norrköping och alla morgnar med klockan på 05:30 har gått mot sitt slut, och på måndag är det upprop för T1B! Det får kompensera för allt konstigt jag springer runt och håller på med. Typ att jag den här veckan lagt ner otaliga timmar på en fantastiskt rolig, väldigt intern och ganska konstig film som bidragit till många saker på "bissarra-situationer-jag-varit-med-om-listan". Nej, jag undrar vad jag håller på med. Jag får väl ta och lägga upp den där filmen när den blir klar... Nu ska jag till FUM (fullmäktigemöte), fira tentan på Örat och gå vidare till valsträning inför balen nästa vecka.

Tiden går så himla fort - snart är det vi som är faddrar. Känns fortfarande inte som att jag börjag plugga. I måndags tog cellstrimman slut. Den sista gången på länge vi ska examineras genom en "rolig redovisning", slut på posters och ordbajsuppsatser à högstadiet, nästa vecka är det HEL-examination och sedan är det riktig tenta som gäller. Men med denna sista roliga redovisning slutade vi i alla fall på topp - vår sketch om mutationer med avslutande sång fick stora applåder och busvissel, och de två sista verserna hamnade på facebook (filmen ovan)...

 

Någonstans under de andras redovisningar smög jag ut för att intervjuas av MF (Medicinska Föreningen som står direkt under kåren Consensus, med studenter från och för läkarsektionen) - och nu har jag blivit ledamot i styrelsen. Ska bli jättekul!

 

Annars är våren i luften. Har cyklat utan mössa och vantar, isen har börjat smälta bort och folk börjar krypa ur sina hålor. Går från möte till möte för att skriva gyckel och planera filminspelningar. Och igår var det sittning - nytt ÄoPoP. Härlig stämning!

 

Efter sittningen fick vi för oss att dra till NH (Nationernas Hus). Som kårmedlemmar fick vi som vanligt gratis inträde, men någonting var annorlunda - de kontrollerade åldern på alla som skulle in! Det var 100-dagars fest för 94:orna som tar studenten i vår. Vi tyckte att de såg väldigt små ut. Sedan kom jag på att jag nästan är född -94 själv. Det är alltså ett år sedan min egen 100-dagarskryssning. Känns väldigt länge sedan nu. Vi kunde notera att en del förändras det där året, när vi såg dem stå där osäkra i hörnen. Fick vibbar av alla studentskivor förra våren. Det går inte att jämföra dem med hur kul vi har nu, kontrasten kändes stor när vi stod där, 10 läkarstudenter, i en ring på dansgolvet. De bor hemma, har inte valt vad de ska göra med sina liv. Tänk att jag redan har det. Och hur annorlunda allt var för ett år sedan. Tid är konstigt, som går så långsamt och så fort på samma gång.