Om jag inte var en doktor, vad skulle jag då bli?
Så var man folkbokförd i Linköping och blivande läkare. Trivs bra i Linköping, och HU:s läkarutbidning känns helt klart ganska "top notch", tror det blir superbra allting. Kan väl säga att det kändes hemma väldigt snabbt. Har blivit en del av sjukhuset, flyttat in i en fyra i Majelden med Payam och Max, börjat nollas i stor skylt och grön op-mössa, fått galen fejkföreläsning och desto fler inspirationsföreläsningar, gått på välkomstsittningar, kulvertorienteringar, ölhävft, hört sagor av fadderiet, lyssnat på otaliga gyckel och börjat lära känna kurskompisar och - faktiskt kan jag ju redan säga det - blivande kollegor. Har kommit fram till att vi är en ganska homogen grupp, vi "läkare". Vi är väl typ som jag, ungefär. Det kanske är bevis nog på att jag verkar ha kommit rätt.
Vemod
Sådär. Nu drar jag mot Linköping i en fullpackad bil. Lite vemodigt.
2012
Vilket år! När jag ser tillbaka på det här året, på hur mycket jag gjort, hur många omställningar, omprövningar och nya upplevelser jag varit med om känns det en smula galet. 2012 gick längs en krokig väg från Tanzanias savann till Roms kyrkor.
Mitt 2012 inleddes med ett första möte med Afrika. I Tanzania fick jag sova på savannen, gå på Stenstadens gator, se små byar längs med vägarna på långa resor i safariebil, snorkla över Chumbe islands korallrev och träffa tjejerna på Barbroskolan. Jag slogs av hur vackert det var, och älskade sättet man rår för varandra på, drivet, allt som är på gång, alla smarta idéer, och hur man är en familj. Fick en massa tankar om biståndet, utvecklingen och hur allt i världen har gått framåt. Någon gång kommer jag tillbaka.
Sportlovet spenderades i Bad Gastein. Första alpresan med familjen - tråkigt att det blev lagom tills jag skulle flytta ut. Men men, det var kul. Underhölls av 15-åringar som somnade i snödrivor och tog springnota, åt äcklig mat, stötte på lite gamla vänner, fick öroninflammation, skadat knä och så ont i fötterna av för små pjäxor att jag började skrika när jag svängde. Folk måste ha trott att det var något seriöst fel på mig, men jag försvarar mig med att mina naglar fortfarande var blå på studenten.
Våren fortsatte med den sista terminen på gymnasiet. Studentmössor, studentkryssningar, RENT, glass med Inga, progg med pappa, världens härligaste nya Finnmaster. Mycket började kännas annorlunda, vi hade börjat bli äldre, börjat försöka förbereda oss för att lämna nästan ett helt liv av att gå i skolan. Jag hade få lektioner, hade kul, började känna mig mer som en del av det VRG som var på väg bort.
Samtidigt under våren fick jag besök av Mo Chit och Kwet från Burma tillsammans med en grupp på 10 personer. I 5 veckor var de här, 5 intensiva veckor för deras del. Men de verkar ha varit glada för att ha fått komma, och det blir kul för mig att träffa dem igen i sommar på deras mark. Burma är på vissa sätt en motsats till Sverige. Vi är landet där det enda man gör är att reflektera, de kommer från landet där man aldrig fått ifrågasätta, aldrig protestera, aldrig ha åsikter. Det är är häftigt att det händer så otroligt mycket där just nu på så kort tid.
Under påsken åkte jag på en fantastisk resa till Rom och Assisi. Det jag kommer ihåg bäst var känslan av gå på samma gatsten som människor gick på för mer än 2000 år sedan, kaffet, utsikten från Assisi och alla kyrkor. När jag kom tillbaka var jag helt tom.
Klassåterträffar, studentbal och klassfarväl.
Så kom plötsligt studenten. Intensivt var det. Hann nog aldrig fatta det. Nu var vi plötsligt inne i det riktiga livet. Men det tänkte vi nog inte på då.
Sommaren blev fantastisk. Jag började som telefonförsäljare. Hemskt jobb, men jag lärde mig nog en del på något vänster. Fortsatte till Siggesta - världens bästa gård, och Assö - världens bästa ö. Lärde mig segla, spela golf, slå in i ultrarapid på kassaapparaten, jobba. Var ute mycket och lärde nog känna en del nya vänner, ännu en gång. I slutet börjades det kännas som att mycket började falla på plats, och jag var riktigt lycklig.
Efter sommaren begav jag mig till Montréal. Skaffade egen lägenhet, började på universitetet, lärde mig franska, cyklade runt, började lära mig gilla hundar, provsmakade en hel del vin och såg Kanada. Jag passade in där, inspirerades av enkelheten, allt gick väldigt bra, men det kanske var just därför jag för första gången på länge verkligen ville vara hemma. Blev rädd för att jag inte sett ett tillräckligt stort värde i det jag haft och drogs hemåt med hela hjärtat.
I november var jag tillbaka. Blev vikarie och åkte runt till en massa skolor, åkte tillbaka till ett nu vintrigt Siggesta, var hemma, kom in på läkarlinjen, firade jul.
Det blev ett lite orginellt nyår i år - i Rom, på ett av Taizes stormöten, där vi fick leva med 40000 människor, sova med lamporna tända på stengolv och flygplatser, stå i matkö i en och en halv timme, äta . Jag känner mig riktigt harmonisk, en sorts lugn lycka, en harmoni som jag har lättare att behålla där jag skulle tappat den förut.
Så nu är vi här, nu är det 2013. För ett år sedan trodde jag att jag skulle få ett enkelt och lyckligt år, och det har jag nog på många sätt fått. Men jag hade aldrig kunnat ana hur mycket jag skulle vara med om, hur mycket nytt som skulle hända, hur mycket som skulle förändras, hur starkt jag skulle känna för allt, hur tufft det skulle bli i perioder - på något sätt kom jag ur en bubbla och in i verkligheten, och det kanske blev lite för mycket omställningar, för mycket känslor - att jag skulle ändra på många saker i hur jag ser på livet. Ett år av nya vänner, gamla vänner, familj, och det som är viktigt i livet.
Jag går nog ut ur det här året som ganska mycket mer vuxen än jag gick in i det. 2013 kanske kan bli lite mer enkelt just därför. För att jag kanske kommer att kunna acceptera vardagen, enkelheten, på riktigt nu. För att jag verkligen vill det. Det blir ett helt nytt liv för mig nu igen, jag flyttar om 1,5 vecka, men den här gången är det ändå annorlunda, för det är långsiktigt, och i den långsiktigheten finns det som är viktigt med i bilden. Om jag ska ha något nyårslöfte så får det bli - hur fånigt det än kanske kan låta - att försöka vara lycklig det här året, och då inte genom att göra allt, utan genom sinnesro och frid i själen, med de människor jag tycker om bäst.
