Vale, vale

Känns som att det börjar bli lite ute, det här med att blogga faktiskt... Men men, det funkar rätt bra ändå tycker jag. Har gjort en hel del den här veckan ändå måste jag säga. Förutom att Tanzania har fått mig att börja missbruka mango och avocado, har jag firat pappas 51-årsdag, tränat ett par gånger, sökt några jobb, börjat sista terminen i skolan, haft konfaträff, kört utgång med agnes och malin, misslyckats grovt med att komma hem (fan vad stockholm är hopplöst ibland), haft riktigt god middag med farbröder med familjer och farmor och farfar i kaknästornet för att fira Mikaels tandläkarspecialistexamen, sovit, filosoferat och sett Rent, årets VRG-musikal, två gånger.

Rent får mig att känna tre saker. Den första är ett överväldigande över hur himla bra de är, allihop. Helt galet bra. Och det är inte för att jag vet vilka de som är med är, mamma ville kolla igår och var lika imponerad själv. Mycket bättre än många proffesionella musikaler som sätts upp. Och då är det inte en lätt sak att skapa en trovärdig bild av bohemlivet i New Yorks slum när HIV härjade som mest. Den andra är en himla avundsjuka över att det aldrig gick att ansöka för mig. Jag säger inte att jag skulle ha kommit med, med chansen fanns faktiskt. Det är väldigt irriterande att jag aldrig ens fick testa om jag skulle få ett nej eller inte.

Den tredje är en dröm om att dra iväg här ifrån, leva bohemliv, ja alltså, bara leva. Det har jag väl sagt en hel del den senaste tiden egentligen. Så det var väl inte Rent som gav mig någon upplysning. Den historien är ju tragisk på så många sätt. Och alltså, det är ju lätt att det blir så pretentiöst att försöka hålla på så nu för tiden. Och rätt oäkta. Men fan vad jag gillar den enkelheten. Det är ju den man får ta vara på, enkelheten, att kunna leva för dagen någon gång. Äh, det kommer jag nog att göra faktiskt, förr eller senare. Har formats åt det hållet det senaste året lite grann, och trivts bättre än någonsin. Kommer väl aldrig vara renodlad bohem, det är nog inte något att sträva efter heller, men kanske någon typ av arbetande vagabond... Färgstark och livskraftig i stället för färglös. Nej, ska dra iväg till fotografiska och Lydia snart faktiskt. Hon är nog det närmaste bohem som jag har i nuläget. Och det funkar ju rätt bra. Men gud vad jag vill bort just nu!

Kvällen har lagt sig över Barbroskolan, och tjejerna sitter utanför matsalen och äter middag med gott humör. Mitt mål med skolbesöket var att se hur projektet fungerade i praktiken, hur hållbart det var, och hur tjejerna hade det. Och jag kan absolut känna mig nöjd, jag är enormt imponerad av skolan.

 

Under mitt senaste dygn här har jag vandrat runt på skolan, sovit över i ett av studenthemmen, tagit lite foton, gått på en ”civics”-lektion med form 3 (de 14-15 år gamla tredjeårseleverna), pratat med dem i någon dryg timme, varit med under de 10 minuterna när swahililäraren presenterade de 9 böcker som skulle läsas under året, pratat med lite lärare och med resten av gruppen fått ett jättefint bemötande av vice rektor Susan. Om någon halvtimme ska jag ner på kvällsbön, och i morgon tänkte jag kolla in lite fysik och matte bland de äldre eleverna innan jag beger mig mot Dar es Salaam efter lunch för att åka tillbaka till vintern.

 

Tjejerna är både gulliga, duktiga och drivna, och ledningen är engagerad och välfungerande. I den skyddade miljön som de befinner sig i kan de koncentrera sig på sina studier, och det gör de, med de får även möjligheten att ha det väldigt roligt och utvecklas till starka och individer med självförtroende och drömmar. De lär sig att förstå sitt land, resten av världen och vetenskapen. Och nivån är hög.

 

Det är fantastiskt att det finns skolor som denna som även ger fattiga flickor möjligheterna som den här typen av utbildning kan ge. Utvecklingen som skett och sker i utbildningssektorn i Tanzania kommer verkligen att skapa en positiv spiral för utvecklingen i hela landet. Någonstans måste man starta, och i det här fallet var det svenskt bistånd som gjorde det. Den här skolan kommer att kunna stå på egna ben i takt med att utvecklingen fortsätter. Och Tanzania är att räkna med. Afrika har mycket att erbjuda om man vill se det, och det tror jag att vi börjar göra.

Update: kvällsbönen var obeskrivligt häftig. Är nu efter ännu en lång flygresa, för övrigt Lilian och Paschalias första, tillbaka i Sverige. Kan inte säga annat än att jag är nöjd. Första gången i subsaharan africa, och förhoppningsvis inte den sista.

Efter en intensiv vecka som började med att min plånbok gick förlorad på planet, som fortsatte med klättring i Uzungua mountains, safari i Mikumi, boende i tält, några resdagar genom Tanzania, en tur i Stone town , en dag på Chumbe och en i Makunduchi, och som slutade med att simon hamnade på sjukhus har vi en lugn dag på stranden. I morgon åker jag mot Barbroskolan. Jag älskar det här landet. Det är ett fantastiskt ställe. Trots att det kanske inte är så bra med "hakuna matata"-mentalitet med svenska mått mätt så tycker jag att det finns ett stort värde i det. Man behöver inte stora, uppvärmda hus i värmen. Resurserna som finns har alltid räckt långt när de delats. Men självklart ser man spåren av de tropiska sjukdomarna, och visst kan jag aldrig bli en riktig del av landet på grund av den ekonomiska ojämlikheten. Och visst är inte i närheten av effektivt. Fast någonting som Tanzania har är ett driv, ett lugn, och en stor vilja bland människorna att hjälpa varandra, och det kommer det här landet att komma väldigt långt på. Tanzania är på gång.

Nu drar jag till Tanzania! Tar med lite blider från vilgots firande, de låg tydligen kvar på telefonen...