Vale, vale

Har inte skrivit på ett tag, och kommer nog inte att göra det på ett tag efter det här heller. Det tar tid att skriva, och då det är roligare när man kan göra det innerligt. Frågan är om jag lyckas skriva så innerligt längre. Vissa saker vill jag helt enkelt inte skylta med, det kanske är ett tecken på att jag blivit vuxen. Och mycket annat av min vardag kan jag ärligt talat inte skriva om rakt av. Läkarsaker alltså. Man kan inte prata om allt med alla. Det är väl så det blir att bli läkare.

 

Hur som helt ville jag bara avrunda lite. Sitter och äter chevresallad i min första egna lägenhet, och det är inte en dålig lägenhet får jag säga! Den är fantastiskt fin. Har nu bott i Linköping i två år, och har varit med om mer än vad jag kunde ha trott när jag lastade bilen full med saker den där kalla vinterdagen.

 

Men jag har varit med om så mycket så snabbt så att jag inte riktigt har någon ork kvar just nu. Jag har sovit 10 h per dag i två veckor, och blir inte piggare. Har länge känt att jag inte riktigt orkar, men att jag måste slutföra det jag börjar, men de senaste två månaderna har nog varit närmare survival mode. Nu känns det lite som att jag sprungit ett matatonlopp, klarat det, men ramlat över mållinjen och ligger kvar där. Jag tar liksom inte in beröm, bryr mig inte så mycket, koncentrerar mig inte så bra.

 

Det här året har gått i 150, och jag har börjat tröttna på det. Om jag fortsätter så här så har jag till slut inte något nytt kvar att upptäcka. Och det är så mycket annat som man inte hinner med när man alltid springer från en sak till en annan. När jag ser tillbaka på det så har jag hållit på så i åtminstone 3 år, på vissa sätt nog i fem år. Konstant pressat mina gränser. Alltid satt ribban lite högre än vad jag egentligen kunnat hoppa, och lärt mig komma över på osannolika sätt. Och det har lett mig så himla långt. Har kunnat tänka att "Det här är bra, det gick, så nu ska det bli ännu bättre".

 

Ska försöka lära mig att trappa ner. För jag är helt slut. Gott nytt år!

Segstartad termin, kallt i rummet, stulen cykel.

Inför min första riktiga ledighet på 3 år var jag ovan vid att varva ner. Men jag är glad att jag gjorde det, trots att tröttheten var ganska rejäl den första veckan tillbaka i plugget. Fick möjlighet att glömma mitt normala liv för en stund. Det är nog bra ibland. Få lite andra perspektiv.

Man känner sig nostalgisk när man ser på nollan, för vilken allt är nytt. För nytt är det inte längre. Det är som vanligt. Och jag har börjat komma in i det igen nu.

Två månader till egen lägenhet, en termin kvar i MF, ett år kvar av preklin.

      

      

Länge sedan jag skrev här. Sedan sist har jag haft en HELT FANTASTISK resa till Val Thorens. Helt fantastisk. Alla vi som åkte dit - stressen bara försvann. Vi blev mer avslappnade, lite mer lyckliga versioner av oss själva. Och skidor. Älskar ju det. Friheten. Och alperna. Så himla vackert.

 

Sedan kom vi tillbaka, började T3. Fick tentaresultaten från T2, 85 %. Grymt nöjd, och plötsligt var det slut på friska kroppen, och dags att lära sig allt om grundläggande sjukdomsmekanismer. Ingen kontakt med nolle-P längre, förutom möjligheten att sitta som läskig äldrekursare på välkomstsittningen. Men såg på alla gröna mössor - vi för ett år sedan. På något sätt har nog det här året format oss mer än man kan tro. Och T3 är ganska kul.

 

Sedan har jag hoppat in i min utbildningssekreterarpost i MF. Har varit på kick off i Bergs slussar och på OMSiS i Lund och Malmö. Båda hur kul som helst. Har lärt känna många nya, härliga människor. Och så har jag lärt mig hur mycket som helst om universitetets uppbyggnad, och om det som händer på de terminer som jag inte gått ännu - har hoppat in och hållit i stora utbildningsmöten själv direkt. Jag är en av de studenter som har störst inflytande över utbildningen just nu, och det är ganska coolt. Det är en väldig kunskapspost, så den första månaden har väl varit lite tuff. Men nu börjar jag bli lugn igen.

 

Känns som att allt är inne i ett enda långt flow. Ganska lugn och ro. Allt går nog ganska bra.

 

      

Hanna Nilsson, Läkarstud. har äntligen fått prata med sin första patient. Kände att jag borde skriva det, så att jag kan kolla på det här om några år och inse att "fan vad mycket jag lärt mig!". För jag blev helt klart boostad att lära mig. Allt. Kunna allt. Kunna vara så där riktigt proffsig.

 

Men jag får lära mig prata nu i alla fall, prata som en läkare. Att prata med en proffspatient och en riktig patient är helt olika saker - patienten vet ju inte alls vad jag vill höra, och de kan komma in med så enormt olika utgångspunkter.

 

Slås av hur annorlunda vi skolas i jämföreslse med alla från det gamla gardet. Den där stereotypen om läkaren som bara ser symptom och igen människa, inte låter patienten tala till punkt, pratar in i datorn... Den finns. Men om 20 år är jag inte lika säker på att den kommer att göra det. Respekt, sitta på samma nivå, lyssna, förstå, leda samtalet vidare och naturligt komma in på allt från sjukdomshistorik till familjeförhållanden och farhågor, komma överens tillsammans - det är en helt annan teknik.

 

Samtidigt känns det lite väl ingånget ibland. Jag tycker verkligen att man ska bry sig om hela människan, men att, oavsett person och problem, behöva känna till varenda liten detalj om familj, jobb, rökning och alkoholvanor kan kännas lite påträngande. Vem är jag att bestämma hur någon lever sitt liv? Självklart vill jag att patienterna ska må bra, men tycker också att man måste väga nyttan mot att få bestämma själv - hur mår man av överförmynderi egentligen? Det förtroende och den värme som jag försöker bygga upp i samtalet kan krossas. Man ska inte missa någonting som ligger och gnager, men man måste inte framkalla allt som skulle kunna gnaga till varje pris. Det man frågar borde vara det som är relevant för den som sitter framför.

 

Min vårdcentral är en annan historia. Kan sammanfatta det med att jag blir orolig över hur det verkar gå för vårdcentralerna, det känns som att de måste förändras i grunden. Ingen vidare arbetsplats. Är lite orolig för läkarprogrammets ständiga utvidgning också, hoppas att politikerna inte glömmer att vi måste få plats på bra praktikplatser allihop. Känner ett ansvar för att alla som kommer ut faktiskt är bra.

 

Annars är jag är riktigt taggad på allt, på att kunna göra skillnad. Det mycket att lära sig. Väldigt mycket. Kapaciteten att ta in stora mängder information på kort tid har ökat ofattbart mycket. Har precis lärt mig "hela" medfödda immunförsvaret på två dagar. Helt sjukt när man tänker på det. Men det är värt det.

 

 

           

 

    

     

     

    

    

   

Nu är jag tillbaka! Möttes av en sån grad av vårkvitter att jag kände mig tvungen att köpa solglasögon. Känns ändå som att jag hann få lite semester - gött häng med bröderna och föräldrarna, påsklunch med mormor, Ulla, Peter och Isabelle, lite golfslag i Stockholmssnön och väldigt mycket sömn. Men nu är jag här, lyssnar på Gosas jamande, ser på hennes kråmanden, lyssnar på musik och käkar choklad medan timmarna går när jag sitter här och skriver om spermatogenes, infertilitet och allt som hör därtill med hjälp av mina tjocka, suspekta böcker. Undrar om jag ska våga byta till sommardäck på cykeln? Planerar en liten pimpning med korg och allt. Kommer att se fantastiskt ut med korg på en liten raffig mountainbike.

     

Vid närmare eftertanke kanske jag inte överlevde helgen helt och hållet. Har legat halvt däckad av influensa i två dagar (därav bilderna, kände att bilder på min säng och tegelstensböcker såg lite väl tråkigt ut). Okej, själva influensebiten var ganska snabb och intensiv. Kom snabbt, gick snabbt där under måndag kväll till måndag natt. Det jobbiga är ju att jag varit helt matt och knappt har kunnat äta sedan dess. Men nu börjar det bli bra igen. Väldigt skönt att det inte var långa föreläsningsdagar igår och idag, så jag kunde ligga i sängen och läsa halva husets lager av fysiologiböcker om menstruationscykeln och cellbiologiböcker om apoptos (har till exempel kunnat se skillnaden mellan amerikansk och europeisk litteratur - den amerikanska får lätta saker att låta svåra på tre gånger så mycket text som de europeiska får svåra saker att låta lätta...). Och sova. Det var nog välbehövligt. Eller ja, jag kämpade mig upp i morse ändå, för en föreläsning om radiologiska bilder, men det visade sig att föreläsaren var i Kenya av alla ställen. Väldigt segt. Så hela T1 klev in på Örat och fikade i stället. Sen gick jag hem och sov. Och jag kunde inte låta bli att smyga ut en sväng igår för att fira Ebbas 20-årsdag med våffelkalas heller. Kanske lite dumt, men kul. Men ändå - att det skulle krävas influensa för att jag skulle varva ner. Har en lista på saker som får fasas ut inför nästa termin... Då SKA jag lyckas prioritera det som är viktigast. Men det är ju svårt när det finns så mycket som är kul. Jaja. I morgon kväll bär det av mot Stockholm i alla fall, för lite påskfirande. Det blir nog trevligt.

Det blev en grymt bra helg, trots den smärre utmattningen. Uppträdendet på open mic gick bra (trots att det var väldigt mycket jobbigare än vanligt att sjunga på en pub där större delen av publiken visste vem jag var samtidigt som alla andra som uppträdde var så grymt duktiga så att det inte var sant), venprovtagningen gick bra - nu har jag intyg på att jag får ta blodprov, tackfesten blev toppen och balen var fantastisk. Så roliga kontraster, att gå från gitarr och mic, till rock och handskar, till den smutsigaste sittningen man kan vara med om inlindad i silvertejp, med mat i luften, dyblöta bord och utomhusbänkar till sittplatser, till finklänning, frackar, vals och trerätters. Med precis samma människor varje gång. Det var kul att i egenskap av styrelsemedlem hamna vid någon typ av honnörsbord och bli bordsdam åt toastmastern (vilken råkade vara Ronny, min gamla konfaledare - lyckas stöta på honom lite överallt sedan jag började här). Det gjorde att jag nästan bara hamnade med folk från högre terminer, kul! Det kändes coolt att vi kunde ha en bal där alla, från den lilla ettan som inte kan någonting till den praktiskt taget färdiga läkaren, kunde vara med. Så, en riktigt fin kväll! Ovan är the one and only - tackfilmen! Det är väldigt internt, så mycket kan nog bli lite segt för den som inte vet vilka vi anspelar på, men vissa bitar är fantastiska!

Så nu har det gått två dagar "på riktigt". Och ja, nu blev det ett högre tempo, som man kunde vänta sig. Har haft första basgruppen, med den basgrupp på 7 personer som jag nu ska träffa två gånger i veckan fram till början av 2014. Och har fått den samtalsstrimmegrupp som jag kommer att ha fram till början av 2015. Galet! Och i morgon ska jag börja på litteraturstrimman. Det är många idéer de har fått för sig att vi ska göra. Litteraturstrimman är helt obligatorisk och innebär att vi ska läsa skönlitteratur, se på film och gå på teater för att "sätta oss in i människans komplexa livssituation". Orginell idé. Men ganska kul ändå.

 

Samtalsstrimman är en kul grej i alla fall. En väldigt vettig grej. Den pågår som sagt från och med nu till och med T4. T2-T4 kommer jag att åka ut till en vårdentral i min samtalsstrimmegrupp varannan vecka för att helt enkelt prata med patienter och sätta mig in i en proffesionell yrkesroll. Vi får gå in i rummet själva och utreda patientens problem innan läkaren kommer in. Samtalen spelas in på film så att vi ska kunna analysera kommunikationen. Den här terminen har jag dock fyra tillfällen på mig (varav ett var idag) att träna dels på klasskompisar, dels på så kallade proffspatienter som jag aldrig träffat, innan jag träffar riktiga patienter. Lite tryggt ändå.

 

Det är speciellt det där med kommunikationen. Mycket av det man får höra - att man ska lyssna, ta in hela bilden, ställa rätt frågor osv känns så självklart på pappret, men att överhuvudtaget komma överens om vad som är problemet kan i praktiken vara riktigt svårt. Jag fick testa att spela läkare en gång. Fick gå ut ur rummet (så att jag inte skulle veta någonting om patienten) medan en klasskompis blev patient och fick en historia som bakade in både symtom och dolda förhoppningar tilldelad. Min "patient" hade kommit dit med ambulans efter att ha fått stora bröstsmärtor på IKEA, och hade fått höra att det var troligt att hon fått panikångest. Själv ansåg hon sig dock inte uppleva någon större oro i vardagen, och satt istället utan att berätta det och var orolig över om hon hade fått en hjältinfarkt - hennes morfar hade ju trots allt dött av det.

 

Att fiska fram allt det kändes som ett minst lika stort detektivarbete som det måste vara att faktiskt ställa diagnos - patienten säger aldrig allt hen vet direkt. Att dessutom samtidigt som det utreds få patienten att känna sig lugn, skapa tillit för att hon ska våga berätta om underliggande funderingar, få henne att känna sig fullt respekterad och normal och att få både patienten och mig nöjd är... Svårt. Helt enkelt. För det är väldigt lätt att råka trampa fel någonstans, och såra någon eller få någon att känna skam utan att mena det. Sedan blir det så klart extra svårt när man pluggat i två dagar och inte kan någonting.

 

Jag fick ändå väldigt mycket beröm för hur jag hanterat allt - att jag hittat alla komponenter i problemet, att patienten litade på mig, att jag brydde mig och visade intresse och att patienten blev respekterad i och med att jag inte la någon värdering i frågorna samt att jag föreslog att läkaren skulle undersöka hjärtat och att vi skulle utgå från det resultatet vid vidare bedömning (på det sättet kände sig inte patienten förbigådd, och det skulle vara lättare att i ett senare skede motivera panikångest för henne utan att hon började misstro oss). Kändes så himla bra! En bra boost i allt "hur i hvete ska jag någonsin kunna tillräckligt?" och "dygnet har inte tillräckligt många timmar"-tänk.

 

På fredag ska jag ta venprovtagning för första gången, på ännu en klasskompis. Vi får se hur det går... 

Då var första tentan över! Dagarna med HEL i Norrköping och alla morgnar med klockan på 05:30 har gått mot sitt slut, och på måndag är det upprop för T1B! Det får kompensera för allt konstigt jag springer runt och håller på med. Typ att jag den här veckan lagt ner otaliga timmar på en fantastiskt rolig, väldigt intern och ganska konstig film som bidragit till många saker på "bissarra-situationer-jag-varit-med-om-listan". Nej, jag undrar vad jag håller på med. Jag får väl ta och lägga upp den där filmen när den blir klar... Nu ska jag till FUM (fullmäktigemöte), fira tentan på Örat och gå vidare till valsträning inför balen nästa vecka.