Vale, vale

 

När jag promenerade hem idag från resecentrum kom äntligen den där känslan. FRIHET. Den bara sköljde över mig. JAG ÄR FRI. Fick glädjetårar i ögonen där jag gick i vårsolen. JAG KLARADE DET.

 

I ett halvårs tid har jag praktiskt taget konstant jobbat lite mer än jag orkat och klarat av. Alltid varit lite ovanför gränsen. Alltid tänkt att "snart blir det bra, jag gör ett ryck nu, snart kan jag vila". Men det har aldrig blivit så. Jag har jobbat tills jag inte orkat längre. Sedan fortsatte jag lite till. Och ytterligare lite till.

 

De senaste veckorna har jag mest velat komma fram till den dag som nu är igår, när jag visste att det skulle kunna bli bättre om jag bara inte började på någonting nytt. Och nu har jag det. Klarat det. Och inte börjat på något nytt. Den lättnaden, den lyckan. Det här gör jag inte om på ett tag. Om jag känner mig själv så kommer jag nog råka göra om det då och då resten av livet, men jag kommer i alla fall inte att göra det just nu.

 

Resten av terminen tänker jag vara tre grejer: utbildningssekreterare, amanuens och framför allt student. Bara det. Och det ska jag nog kunna klara ganska lätt. Det vet jag, för jag har kommit i genom det där tuffa med att vara ny med alla tre. Jag kan det nu, vet hur man gör, vet att jag kan. Jag kanske äntligen bara kan få glida med lite. Slippa stirra mig blind på kalendern varje vecka och försöka räkna ut hur jag ska lyckas pussla ihop tiden, slippa vara orolig över hur jag ska lyckas komma igenom veckan, slippa tänka ihop flödesscheman för när jag ska ta mig från plats till plats.

 

Snart blir det lövsprickning och vår. Om 2,5 veckor blir det påsk i Málaga med familjen. Sedan är det två veckor till Valborg och några dagar ledigt igen. Och sedan är det bara två veckor till tenta-P, och då är ju terminen praktiskt taget slut. Då ska jag jobba lite, tänkte hitta ett kortvik som uska i Norge, och sen ska jag ha SEMESTER. I flera veckor. Känner att jag förtjänar det.

 

Åh, frihet. Äntligen har jag fått kliva över tröskeln!