Vale, vale

För vardag är det, samma sak om och om igen. Cirkeln snurrar på, halva terminen nu. Bra på ett sätt, men måste nog hitta lite action så att det inte blir trist, och då menar jag inte sån som inkluderar alla de oärliga människorna i staden som stjäl (har inte drabbat mig dock, inte än. Men ändå, hur kul är det?). Okej action och action, snarare omväxling. Dags att hitta lite nytt!!

Uppvaknad ur sjuk-koman! Okej, nu överdriver jag, men huvudvärken igår var inte rolig. Gjorde en lagom trevlig tabbe i morse när jag vaknade kvart i sju, slängde på mig kläderna och sprang till bussen. Väl framme i skolan gick det upp för mig: Vänta nu. Kvart i sju? Jag börjar 9. Min buss går kvart i 8.. Ibland har man koll.

Jag gav mig frivilligt ut i den mörka lördagsmorgonen för att komma till skolan och skriva högskoleprovet. Ja, där hamnar jag, Sofia och Anders i vårt udda sammanhang med lite andra utlandssvenskar. Gruvligt besviken på mina 85 poäng, det måste vara sämre än förra gången till och med!! Nu kommer jag att bli tvungen att skriva det igen om jag ska ha någon nytta av poängen. Yes. Lite tröst blev det ju i allafall att komma till Starbucks, med cheescake de frambuesa och kaffe på menyn. Muy agradable, första gången på ett tag som jag inte varit där för att plugga.

På vår fina till störst del barnskola upmärksammas självklart FN-dagen i den lilla gympasalen. De sötaste barnen som finns, men det går inte att ungå att föra tankarna till den svenska bubblan vi hamnat i, den bubblan som jag til varje pris ville undvika. Gick och skrattade åt utlandssvenskarna som bara känner varandra, inte kan språket, som man tänkte inte bryr sig. Skrattade åt charter och allt vad det innebär. Föraktade ordnade program. Och så blev jag en del av det.

Dags för idrottsdag för andra gången på ganska kort tid! Innan den här terminen tror jag inte att det har hänt sedan sexan.. Vi är påväg tillbaka mot mellanstadiet alltså. Inga enorma prestationer i rugby eller badminton kanske, simningen gick väl ungefär som vanligt. Det får duga.

Gudomligt. Har inte gillat det hemma, men nu - mmmm. Det var inte menat att jag skulle publicera det här inlägget, men när man trycker på "Spara & Publigeca" av misstag är det väl bara att skylla sig själv, jag har ingen aning om hur man tar bort inlägg.

Det är kallt. Och då menar jag inte kallt utan kallt. Jag säger inte att jag inte tycker synd om alla frusna svenskar som nu har snö (!) och till råga på det det värsta som finns, det som gör stockholmsvintern till en pina - ett mörker som aldrig tar slut. Men faktum kvarstår att det är 2 grader när jag går till skolan. Det är ett helvete att ta sig upp ur sängen, det enda jag har att värma rummet med är ett tjockt persienne, ett tunt englasfönster som dessutom är dragbart vilket leder till att mer luft släpps in och en papperstunn vägg. Jag har ingen jacka heller. Det är kallt med två grader i tunn kofta och öppna skor.

I Sverige fryser jag inte. Där är det hyfsat varmt inomhus, man behöver inte vara ute så mycket, kylan biter bara ganska hårt. Då är det bara att shoppa ihop till en vintergarderob säger ni kanske då. Men så lätt är det inte av två anledningar: 1. Pengarna flyger iväg alldeles för fort. Jag har ingen aning om var jag ska få tag på nya. 2. Ödets ironi har gjort att det är 20 grader på dagarna. Hur klär man sig då? I-landsproblem, claro. Men jag är lycklig över ljuset.

Nu ska det familjeskypeas!

Jag fick många snea blickar där jag gick i min sommarklänning, men det var det värt! Att gå ut och se sol och en klarblå himmel är nog bland det mest lyckoframkallande som finns. Svensk sensommar kändes det när det var som finast idag, och det vädret ska man inte underskatta; luften är skön att andas, man svettas inte, man fryser inte..

Det där med hemlängtan blir vanligare än man kan tro. Jag menar inte att jag har det, av någon anledning har jag hela livet haft väldigt svårt att längta hem. Inte för att jag inte har det bra hemma, det kan snarare vara en personlighetsfråga. Eller tur.

Sen att det har varit påfrestande här ibland är ju klart, det är bra mycket lättare att flytta hemifrån till en egen lägenhet, och komma förbi när man känner för det, än att kastas in hos en människa som man aldrig har träffat och aldrig skulle välja att bo med om man hade haft det valet. Eller det tror jag i alla fall, jag har ju inte testat att bo själv än.. Men i alla fall, man är både lämnad till sig själv och utan egentid.

Jag sitter och tänker på om det kanske är för lätt att se vad som finns där hemma? Vi är ändå geografiskt inte särskilt långt bort, det går att relatera till. Jämför det med att åka till andra sidan jorden och vara utan internet eller någon typ av kommunikation (inte för att det brukar hända). Då hamnar man i en bubbla, man lever "här och nu". Det där hemma är avlägset, står still, finns inte. Man har ju minnen, men de är bara just minnen av något som har varit, något som fanns tidigare.

När man börjar om går allt alltid i vågor och när det blir tufft här är det svårare, för man vet att allt är etablerat hemma, att man har trygghet där. Det kanske inte är så konstigt att det blir lätt att längta efter det som finns där och bara väntar på en, eller hur? Hur fantastiskt det än kan vara.

Men jag har det bra här. Det känns naturligt att vara här. Även om det där hemma alltid finns inom räckhåll, är det ganska avlägset för mig. Allt går att lösa. Det är att utnyttja det man har och ta saker som de kommer. Efter jul kommer vi att vara på topp. Då är livet här, då är det där hemma längre bort. Vi är lika etablerade här som där. Jo, jag gillar att hobbyfilosofera ibland, för att komma fram till amatörslutsatser och låtsas som om jag kan. En annan ehm.. fantastisk del av min personlighet.

Dos mil trecientos metros, typ, tror jag. Möjligtvis 2200. Minst 86 längder skulle jag säga. 44 av de sista crawl. Det där var inte för att visa på någon typ av prestation, det var ju typ 34 s per crawllängd (det var 24 s på tävlingarna i 25 meter som gällde när jag var liten om jag minns rätt), men jag vill poängtera att jag kände mig ganska glad och belåten när jag började vandra hemåt.

Men hur som helst, snart kom panikkänslorna när jag upptäckte att min älskade iPhone var helt borta. Jag sprang till receptionen, letade i omklädningsrummet, men den hade helt och hållet sjunkit under jorden. Jag trodde ju att jag antagligen skulle få någonting snott, det är många som råkat ut för det redan, men ändå? Surt. Var sur hela vägen hem och gick runt och tänkte att "FAN SKIT VARFÖR MÅSTE DE VARA SÅ OÄRLIGA OCH STJÄLA ALLT DE SER I DET HÄR JÄVLA LANDET?" När jag kom hem låg den på sängen, ni kan inte ana hur lycklig jag blev. Och lite irriterad på mig själv att jag måste vara så glömsk.

I köket står lök och potatis och puttrar i olivolja. Om en halvtimme häller jag i ägg, och så vips har vi en potatistortilla! Jag måste säga att vår mängd köksredskap är något under standard. Jag skalade potatisen med kniv, höll lök och potatis i handen för att försöka hacka/skiva, vispade ägg med en gaffel i en halvdjup tallrik.. Vi har helt enkelt inte sådana onödiga saker som potatisskalare, skålar, skärbräda, visp etc. Det räcker bra med fyra plasttallrikar, några knivar, gafflar, skedar och glas. Och en kastrull och en stekpanna, typ.

Jag ska testa en grej: Follow my blog with bloglovin

"CONTÁGIATE DE LA CULTURA SUECA Y DESCUBRE LAS NUEVAS TEXTURAS Y SABORES DE LAS MEJORES CHUCHES DEL MUNDO". Så står det på min nyinköpta karamellkungenpåse. Det betyder ungefär "Kom in i den svenska kulturen och upptäck de nya texturerna och smakerna från det bästa godiset i världen". Svinigt dyrt men ack så gott.

En glass i parken på väg hem är inte fel. Inte fel alls. Att gå och käka glass i stället för att gå och träna (vilket jag varit extremt inne på hela dagen) är kanske inte lika bra. Men jag har ju faktiskt fortfarande träningsvärk från igår, även om prestationerna kan diskuteras.. I morgon, då jäklar ska det simmas!

Riktigt härlig serie.

Dags för vardag. Det ska nog funka, det också. Här under är en bild på en del av Polideportivo. Jag är långt ifrån vältränad just nu, en till grej att trycka in i vardagen alltså..

När man hamnar utomlands blir det plötsligt viktigare att vara stolt över att vara svensk. Vi är nog lite smygpatrioter ändå, vi svenskar. Jag bjöd Olivia på en kanelbulle från IKEA för att fira kanelbullens dag. Hemma skulle jag nog knappt ha ätit en själv, trots att de finns överallt. Här är det till och med värt att åka till IKEA för att få del av dessa frysta halvdaskiga svenska klenoder.

Jag har tappat bort minneskortet till kameran!! Så det finns inga bilder som jag tagit från helgen, men jag ska försöka städa lite och se om det dyker upp. Det har varit en kall men bra dag, först inne i Madrid och Rastro med Malou och Frida innan lunch, sedan effektivt starbuckspluggande med Lovisa. Trevligt båda två! Nu är jag lite för trött för att klara av att tänka mer.

Nu är syndemånaden över!! Eller, ja typ.. Jag har i alla fall kollat in Polideportivo, fint ställe! Hade tänkt värma upp med simning för att gå vidare till maskiner, så jag drog på mig badmössan för första gången på många år, då det är badmössetvång av någon anledning, och taggade iväg till poolen.

När jag kom ut i omklädningsrummet efter mitt simningspass kände jag hur utmattad kroppen var dock, maskinerna får vänta till en annan dag. Det blev 5 x 100 m crawl följt av 500 m bröstsim och 100 m crawl till. Ingen enorm prestation kanske, men jag skriver det för att kunna säga att jag blivit bättre om ett tag. Nu blir jag ju lite tvingad, liksom. Armarna värkte redan efter 50 m, men efter ett tag fick jag in vanan så att det gick lite bättre. Fattar inte hur vältränad man kunde vara som liten, när vi låg och nötte längd efter längd efter längd..

Har haft en finfin ledig dag inne i Madrid, är nu hemma och lyssnar på "Colgando en tus manos" som jag inte kan få ur hjärnan innan jag åker tillbaka till denna ciudad grande y preciosa!

Var nu i morse nere på Ayuntamiento de Alcobendas för att skriva in mig i kommunen, bättre sent än aldrig.. Jag passade på att köpa gymkort på Polideportivo samtidigt, det kostar 20 € per månad och då ingår badhus, gym, pass och allt möjligt. Skitbra jue! Men tyvärr var jag tvungen att betala i förskott till december och lägga på en startavgift på det, 100 € fattigare alltså. Äh, det löser sig. Haha, Olivia satt och berättade för kommuntanten hur bra jag pratade spanska! Att jag har så bra uttal, förstår så bra, pratar så mycket, allt! Lite självskryt kanske, men det känns ju faktiskt som en väldigt bra motivation när någon säger att jag helt klart kommer att prata flytande när jag åker hem.