Vale, vale

Det där med hemlängtan blir vanligare än man kan tro. Jag menar inte att jag har det, av någon anledning har jag hela livet haft väldigt svårt att längta hem. Inte för att jag inte har det bra hemma, det kan snarare vara en personlighetsfråga. Eller tur.

Sen att det har varit påfrestande här ibland är ju klart, det är bra mycket lättare att flytta hemifrån till en egen lägenhet, och komma förbi när man känner för det, än att kastas in hos en människa som man aldrig har träffat och aldrig skulle välja att bo med om man hade haft det valet. Eller det tror jag i alla fall, jag har ju inte testat att bo själv än.. Men i alla fall, man är både lämnad till sig själv och utan egentid.

Jag sitter och tänker på om det kanske är för lätt att se vad som finns där hemma? Vi är ändå geografiskt inte särskilt långt bort, det går att relatera till. Jämför det med att åka till andra sidan jorden och vara utan internet eller någon typ av kommunikation (inte för att det brukar hända). Då hamnar man i en bubbla, man lever "här och nu". Det där hemma är avlägset, står still, finns inte. Man har ju minnen, men de är bara just minnen av något som har varit, något som fanns tidigare.

När man börjar om går allt alltid i vågor och när det blir tufft här är det svårare, för man vet att allt är etablerat hemma, att man har trygghet där. Det kanske inte är så konstigt att det blir lätt att längta efter det som finns där och bara väntar på en, eller hur? Hur fantastiskt det än kan vara.

Men jag har det bra här. Det känns naturligt att vara här. Även om det där hemma alltid finns inom räckhåll, är det ganska avlägset för mig. Allt går att lösa. Det är att utnyttja det man har och ta saker som de kommer. Efter jul kommer vi att vara på topp. Då är livet här, då är det där hemma längre bort. Vi är lika etablerade här som där. Jo, jag gillar att hobbyfilosofera ibland, för att komma fram till amatörslutsatser och låtsas som om jag kan. En annan ehm.. fantastisk del av min personlighet.