Cantemos todos juntos
På vår fina till störst del barnskola upmärksammas självklart FN-dagen i den lilla gympasalen. De sötaste barnen som finns, men det går inte att ungå att föra tankarna till den svenska bubblan vi hamnat i, den bubblan som jag til varje pris ville undvika. Gick och skrattade åt utlandssvenskarna som bara känner varandra, inte kan språket, som man tänkte inte bryr sig. Skrattade åt charter och allt vad det innebär. Föraktade ordnade program. Och så blev jag en del av det.
Vår, ehm, extreemt välskrivna skolsång. Kan den redan utantill har jag märkt. Det var ju kul att sjunga (vi i gymnasiet sjöng då alltså skolsången och we are the world, man får grova flashbacks från mellanstadiet inte allt för få gånger per vecka), men jag känner att sötheten minskar något när just vi ska visa vad vi går för, när vi snubblar in i sammanhanget i helt fel ålderskategori.
Kommentarer
Trackback
