Det finns inget bättre än att upptäcka att man har kvar någonting man trodde var förlorat.
Dos mil trecientos metros, typ, tror jag. Möjligtvis 2200. Minst 86 längder skulle jag säga. 44 av de sista crawl. Det där var inte för att visa på någon typ av prestation, det var ju typ 34 s per crawllängd (det var 24 s på tävlingarna i 25 meter som gällde när jag var liten om jag minns rätt), men jag vill poängtera att jag kände mig ganska glad och belåten när jag började vandra hemåt.
Men hur som helst, snart kom panikkänslorna när jag upptäckte att min älskade iPhone var helt borta. Jag sprang till receptionen, letade i omklädningsrummet, men den hade helt och hållet sjunkit under jorden. Jag trodde ju att jag antagligen skulle få någonting snott, det är många som råkat ut för det redan, men ändå? Surt. Var sur hela vägen hem och gick runt och tänkte att "FAN SKIT VARFÖR MÅSTE DE VARA SÅ OÄRLIGA OCH STJÄLA ALLT DE SER I DET HÄR JÄVLA LANDET?" När jag kom hem låg den på sängen, ni kan inte ana hur lycklig jag blev. Och lite irriterad på mig själv att jag måste vara så glömsk.
Men hur som helst, snart kom panikkänslorna när jag upptäckte att min älskade iPhone var helt borta. Jag sprang till receptionen, letade i omklädningsrummet, men den hade helt och hållet sjunkit under jorden. Jag trodde ju att jag antagligen skulle få någonting snott, det är många som råkat ut för det redan, men ändå? Surt. Var sur hela vägen hem och gick runt och tänkte att "FAN SKIT VARFÖR MÅSTE DE VARA SÅ OÄRLIGA OCH STJÄLA ALLT DE SER I DET HÄR JÄVLA LANDET?" När jag kom hem låg den på sängen, ni kan inte ana hur lycklig jag blev. Och lite irriterad på mig själv att jag måste vara så glömsk.
Som lite kuriosa åt jag tydligen lever till middag i kväll. Det var långt ifrån gott. Inte igen säger jag bara.
Kommentarer
Trackback
