Here we go
Jag ber om ursäkt för att det här inte kom upp tidigare - min dator gick sönder igen. Fick ge upp den för gott den här gången. Det här är lite av det som hänt den senaste tiden. Andreas och jag åkte till Toronto och Niagara Falls, han åkte hem, jag åkte tillbaka till Montréal, jag bestämde mig för att jag var klar med Montréal, spenderade en massa dagar med uppsägningar av allt och en himla massa hej då och lyckönskningar, jag packade ihop, satte mig i en taxi och flög hem.
Så här sitter jag nu, i Nacka igen, och är, förutom att jag är ganska känslosam - det är så många känslor som sköljt över mig de senaste veckorna som jag gömt undan någonstans under åratal - riktigt lycklig. Jag har haft en fantastisk tid i Montréal på många sätt, jag har haft mycket som jag alltid bara drömt om, och den stadens konstnärliga själ och allt som har med den att göra matchar mig perfekt, och det finns kul saker som jag kunde ha gjort om jag stannat kvar ett tag till, men det räckte så.
Det var ett experiment att åka dit, att se hur jag skulle klara det, och efter några veckor hade jag faktiskt redan hunnit med det jag ville göra. Det gick väldigt mycket bättre än jag trodde. Jag kan det där nu, det där med att ha världen som sitt spelfält, jag vet hur man gör. Jag kan stå på mina egna ben. Och jag har kommit fram till att det är härifrån jag ska verka, här jag ska vara, att det är här jag ska ha det som jag byggde upp där. För det här är mitt hem, och nu, när jag åkte iväg igen, blev jag plötsligt livrädd att förlora det. För det kan man göra, om man inte vet när man ska sluta börja om. Jag har lärt mig så enormt mycket av det, men nu lär jag mig inte så mycket nytt av att åka iväg längre - människor är ju trots allt sig lika när man väl har en gemensam plattform, platser likaså - och om man då fortsätter är man dömd till att bli en rotlös, rastlös och splittrad människa, där allt handlar om någon eller något någon annanstans. Det vill jag inte längre.
Om jag får en bra möjlighet någon gång kommer jag nog ge mig iväg ett tag, men jag vill inte åka bara för att åka längre. Någon kortare resa ibland, visst, men annars är det härifrån jag bäst är en global medborgare. Har förstått hur mycket jag menade det när jag sa att jag inte ville fly längre precis innan jag åkte iväg. Det var alltid någonting som höll mig tillbaka i Montréal, och det var just det. Man ska följa sitt hjärta, och för första gången på många år stannade mitt hjärta kvar här. Jag har spenderat minst fyra år med att antingen åka bort eller dörmma mig iväg, men nu känner jag mig redo att gå vidare med mitt liv.
Vi ska inte glömma att jag är jätteglad att jag åkte till Montréal. Jag har träffat människor som jag aldrig kommer glömma, och jag har fått se en stad och ett land som jag älskar. Jag har lärt mig franska på rekordfart. Men jag kommer att se deet igen någon gång, och jag kommer att träffa dem igen. Inte just nu, bara.
Det var en speciell känsla att säga hej då till alla, att få en massa kort och "lycka till där borta!". Överöst av människor som bryr sig om mig, som vill att det ska gå bra för mig. Det var som om jag skulle iväg på "min stora resa", att jag skulle lämna mitt gamla liv och kliva in i ett nytt, och det var det jag gjorde, på ett nytt sätt - jag vågade hitta hem.
Häng
En ljusnande framtid
Det tog mig ungefär två dagar som arbetslös att börja halvt bryta ihop, gå och nynna på studentsången och tänka "Den ljusnande framtid är vår - vilken lögn! Tänk om alla som sprang ut i sina mössor visste att de faktiskt måste ta tag i sig själva och skapa sig ett liv, att de från och med nu står ensamma på jorden". I tisdags morse drog jag nog ner i botten tror jag, jag hade funderat alldeles för mycket över allt för mycket saker i fyra dagar. Det är ju trots allt första gången någonsin som jag går sysslolös på hösten, och jag har ju alltid haft nog svårt för när man går mot vintern som det är. Men det är ju när man är som mest panikslagen som man blir tvungen att fatta ett riktigt beslut. Ovisshet är det värsta jag vet.
Så jag tvingade mig ut och gjorde matleveranser i nåra timmar. Det är kul vilka människor man träffar på Santropol Roulant, jag har gjort leveranser tillsamans med en hippie från Winnipeg, en fransman som kom hit för att göra ett utbyte på sitt psykologiprogram, bestämde sig för att hoppa av och stanna kvar, jobbar för greenpeace och har bestämt sig för att bli snickare, en tjej några timmar in i Québec som kommit hit för att lära sig engelska innan hon åker till Thailand för att lära sig sin mammas kultur.. Sedan gör man leveranser till någon som inte kan prata, någon som är förvirrad och "kanske inte tar emot maten" och någon som efterfrågat att man smyger upp för brandtrappan och lämnar maten på köksbordet.
Sedan terroriserade jag mig in till Vanessa och Joel och frågade om råd, ja, eller förståelse kanske. Och de förstod, de har också varit nya i Montréal. Och vi kom väl fram till att jag måste komma på någonting att göra. Och det visste jag väl redan, men det är svårt att komma till skott innan man bestämt sig. På vägen hem följde en katt (den på bilden) med mig kvarter efter kvarter och sökte min uppmärksamhet, och jag kände att "jo, det här funkar nog. Nu jävlar får jag tag i mig själv".
Och det har jag väl ändå gjort måste jag säga. Har käkat ordentligt, duchat, tagit på mig bra kläder, anmält mig som voluntär till en dokmentärfilmsfestival, och gått ut med en massa CV:n i ryggsäcken. Vi får se om det leder någonstans, man kan ju alltid hoppas. Helt plötsligt mötte jag Yukiko, en av de människor jag tyckte om mest från min franskaklass. Hon råkade vara i precis samma situation, och var även hon ute på gatan med en massa CV:n. Vi bestämde oss för att hitta lite billiga tidsfördriv, vi som sitter i samma båt.
Tja, min dator brakade ihop också. Helt och hållet. Det visade sig vara både hårddisken och mjukvaran som fallit sönder. Så 93 dollar och två dagar senare har jag en ny hårddisk, Windows XP istället för Windows 7, har förlorat alla filer och alla program. Men datorn funkar i alla fall igen.
Efter all den här texten vill jag i alla fall säga att jag har kommit över min eviga klump i magen för ett tag. Jag var orolig för framtiden, men let's face it - det funkar ju faktiskt ganska bra, så vad ska jag oroa mig för? Och om det då råkar bli så att jag tycker om mitt liv här för mycket i slutändan och har tappat motivationen att plugga så få jag väl ta det då. Det är ju nu jag har tid att passa på att faktiskt leva, så då får jag ju faktiskt ta och göra det. Känner mig inte ensam, och inte obehövd, och inte så himla hopplös, längre. Och i morgon kommer Andreas hit, det blir kul!
Vieux Port
Det börjar bli få människor på gatorna. En bit bort från Vieux Port, som vanligtvis är fullt av människor, är det helt öde. Det börjar väl bli vinter antar jag. Det är väl en mysig del av vinten egentligen, att man kan vara hemma. Men inte lika mysig om man inte har något "riktigt" hem. Det var kul att få en kommentar på förra inlägget i alla fall, var väldigt länge sedan sist!
Longueuil
Var ute och hälsade på Karyn i Longueuil igår, kom av ön, ut i förortera. Måste erkänna att jag tycker det är skönt att komma bort från stan ibland. Fick en rundtur i Longueuil, en långpromenad i parken, en grym film, en middag med pâte chinoise med hennes familj och skjuts hela vägen hem. Alltid så himla skönt att vara hemma hos någon. I ett hem i stället för ett pit stop. Bekvämt.
Utsikt från mitt fönster en halvdisig höstdag
Så en regnig fredag stegade vi plötsligt ut från universitetet. Klara. På något sätt blev det ändå så att vi lämnade det med en gnutta vemod. Till och med Liliane, läraren, verkade lite känslosam. I slutändan tror jag bara att hon hade samma problem som jag. Hon blev alldeles frustrerad av de som inte ville lära sig helt enkelt. Hon sa det i förrgår, efter att ha förklarat hur slutprovet skulle gå till om och om igen i en halvtimme för en liten del, alltid samma del, av klassen som aldrig förstår och som alltid blir sura för att de inte får tillräckligt med respekt för det, att de måste förstå att det är en hel klass och inte bara på deras villkor. Hon har ändå lärt mig en hel del. Det är svårt att fatta att jag aldrig ens sett ordet "lui" innan mitt inskrivningsprov. Chris bestämde sig för att bjuda hem hela klassen nästa vecka, och sedan vandrade vi ut några stycken, käkade lite vietnamesiskt (sjukt att jag aldrig käkad vietnamesisk mat innan jag kom hit, de är grymt), sa hej då.
Det blev äntligen en Swedish dinner också igår kväll. Körde på råraka med creme fraiche, rödlök, svamp och fläsk, fläsklägg med rotmos och ärtor, hallongrottor och rulltårta. Det är svårt att få det att smaka helt rätt med andra råvaror och så, men jag gillar ju att improvisera. Vanessa och Joel verkade tycka om det i alla fall!
25 mil.
Bixi har nog varit en av mina bästa investeringar. På fyra veckor har jag tydligen använt det 64 gånger. Och då har det även varit flera dagar när jag inte cyklat, när det varit regnigt och svinkallt. Om man tänker på att jag tagit en hel del omvägar med flit så måste jag ju alltså ha tagit mig över 25 mil med Bixi. Alltså, det är ju bara bäst. Så det känns lite surt att mitt abonnemang tar slut på lördag. Börjar ju bli vinter. Ja, det var bra så länge det varade i alla fall.
Cyklade runt halva stan i över två timmar idag för att kolla in lite Starbucks. Tänkte se vilka som faktiskt såg trevliga ut och så, och vilka som faktiskt sökte personal. Kom fram till att det skulle vara ett smart ställe att jobba på ändå - jag vet att de kan sin sak, att de som jobbar där är sköna, att det är ungt och snabbt. Så jag vet ju att det skulle passa mig. Och jag skulle få så dåligt samvete om jag slutade på ett ställe efter två månader som lär upp sin personal under allt för lång tid, som lägger in en allt för stor investering. Man ska söka via deras formulär på internet tydligen, så det är väl en av sakerna jag ska hinna med i kväll. Annars vågade jag mig på att skriva mitt första CV på franska igår, och det gick faktiskt ganska bra. Lät Vanessa titta på det, och hon snyggade till det lite, men det var inte särskilt fel alls. Så det känns ju bra. Det verkar faktiskt som att jag pratar tillräckligt bra franska för att accepteras av lagen och få jobba inom service. Det där CV:t ligger på ett mysigt bageri nu, vi kan ju alltid hoppas att de ringer.
Annars har jag känt mig riktigt harmonisk den här veckan. Kanske är att det är sista veckan av franskaplugg. Man kan ju tänka sig att det skulle vara lite halvt panikfyllt att sluta till någon sorts ovisshet och att sitta och göra test varje lektion, man den där kursen har nog ändå i sig varit ett stressmoment för mig. Inte för att det varit svårt, men det har varit tidskrävande, och ibland ganska frustrerande. Det är nog tur att det blev så att jag bara fick 6 veckor. För den typen av kurs räcker det bra. Jaja, nu ska jag laga middag. Och boka bussbiljetter till Toronto. Och fixa till en Powerpointpresentation. Och fylla i ett Starbucksformulär. Kanske hinner se en film också, om jag har tur.
30 år!
Så var det helt plötsligt dags att fira Vanessas 30-årsdag! Eller ja, hon får nog ett lugnt och mysigt firande med Joel på onsdag när det är hennes födelsedag på riktigt, men nu blev det vinbar, middag, en massa hembakad tårta och dans på Blizzards "Mod night" i alla fall - "like the old times!" Ja, både hon och alla andra har nog lite svårt att fatta att hon faktiskt passerat 30-strecket, galet.
Att ha eller inte ha hemlängtan
Jag pendlar mellan att vara så himla lycklig och att ligga hemma med en klump i magen. När jag kommer hem på kvällen tänker jag skriva ett inlägg om hur det är att inte längta hem en sekund, hur himla bra det går. Jag glömmer liksom att jag kan vakna upp på morgonen i en tom lägenhet och ha någon sorts nervös känsla i magen. Speciellt när jag vet att jag har en massa timmar att döda, när jag inte har någonting planerat för dagen.
Det är nog någon typ av hemlängtan, jag vet mycket väl hur det känns: kvävande. Men det handlar inte om att jag vill vara hemma. Jag känner bara inte för att vara ensam. Det är ju fånigt hur bortskämd jag blivit på det, hur sällskapssjuk jag blivit. För jag vet hur ensam jag faktiskt var i Spanien, hur mycket jag än gjorde, hur ensam jag alltid var som liten - jag hängde så mycket med mig själv, och det var så jag ville ha det.
Jag är inte så längre. Behöver träffa människor, ha fullt upp. Blir så lätt rastlös. Och ja, det är irriterande att jag går och känner mig ensam varje gång jag vaknar så här på morgonen. För jag är ju inte det. Vet hur man gör för att lära känna människor nu för tiden har jag märkt. Och det går få dagar utan att jag träffar någon alls.
I förrgår sprang jag iväg med ett gäng från klassen för att käka lunch off campus, sedan käkade jag en massa vietnamesisk mat med Karyn på kvällen. Igår bakade jag bullar och tårta med Krista inför Vanessas 30-årsfirande idag (är nöjd med tanke på att jag fortfarande har problem med torrjäst, men efter alla bullbak med mormor genom åren har jag blivit en riktig perfektionist när det gäller process och smak) och hängde i hennes lägenhet med henne och Marie, en vän till henne. Om jag hinner tillbaka från Toronto i tid ska jag skynda mig till hennes 29-årsfest i början av November. Sedan drog jag vidare direkt till "Santropol Roulant fête ses bénévoles" och minglade runt med lite andra volutnärer. Träffade en cool fransk tjej som tyckte jag skulle hänga med henne och några vänner till henne ut någon dag. Och satt och snackade med lite alla möjliga om allt möjligt. Idag ska jag dra iväg till marknaden och köpa tårtgrejer och någonting att göra sallad av för att ta med till Krista för födelsedagsfirandet, sedan blir det vinbar, middag hos Krista och utgång med hela gänget. Det är galet hur fort tiden går egentligen, jag tänkte alltid att Vanessas 30-årsdag var långt borta. I morgon hade jag bjudit in Vanessa och Joel på "Swedish dinner", men det blir nog på fredag i stället. Då kan vi passa på att fira att jag läst klart min franska!
Så ja, jag känner mig så fånig som vaknar upp med den där klumpen. För man är inte ensam i Montréal. Det var en sak vi satt och snackade om där på Santropol - om Montréal. Om hur det är så få man möter som faktiskt kommer härifrån, att alla någon gång flyttat hit. Och att ingen har någon "dröm om Montréal", som människor kan ha med New York eller Paris. Nej, man råkar bara hamna här. Men den som väl råkat hamna här vill stanna kvar. Man vill leva här, bland människorna som alla någon gång bara råkat komma hit, bland ekologiska urban farming-trädgårdar, i en laid back, kreativ och sund stämning, med ett enkelt samhällsliv där alla Montrealers är en familj, där alla blandar språk mitt i meningarna.
Jag vill också vara kvar egentligen, älskar allt det där med den här staden. Det kanske är det jag är rädd för, rädd att bygga upp för mycket, för jag vet ju att jag måste tillbaka. Att jag vill plugga, vill ha en utbildning. Jag kommer ihåg känslan när jag satt och såg ut genom taxifönstret när jag kom hit: att jag egentligen inte hade någon lust att börja om från grunden igen. Varför börja om igen när jag precis kommit fram till att jag ville börja plugga? Jag kanske är lite rädd att tappa den starka motivationen, nöja mig med att bara ha en plats här. Men jag kommer att åka tillbaka hem. Fast jag kanske kommer tillbaka hit någon gång. De flesta som kommer hit är trots allt äldre än mig ändå. Ja, förutom de tre utbytesstudenterna i min klass tror jag knappt att jag känner någon under 25. Och jag går alltid runt och tror att jag är lika gammal, för jag känner mig lika gammal. Och då blir det irriterande att inte ha en utbildning, inte ha någonting att komma med. Men det är ju dumt om jag går och känner mig ensam för det.
Jaja, nu måste jag iväg och shoppa grönsaker.
Det rullar på.
Så ja, det är väl så. Det rullar på. 1,5 vecka kvar av franskan. Väldigt skönt. Det börjar kännas mer och mer som SFI (och då inget ont mot SFI, men jag känner väl igen det som kritiseras där): det är kanske inte så smart att bunta ihop unga utbytesstudenter som läser franska hemma med de som börjat på UdeM men visat sig ha för låg franskanivå för att klara av kurserna, akademiker som vill kunna leva kvar i Montréal, lågutbildade invandrare och diverse språkintresserade.
Och det passar kanske inte mig så bra att läsa en fras högt, skriva om den i ett annat tempus och sedan inte få säga någonting mer än just den meningen - om man gör det eller säger lite fel skrattar läraren nedlåtande. Ja, det är väl läraren det är fel på egentligen. Henne och sammansättningen av elever. De flesta jag pratar med är ganska missnöjda. Det är väl mitt ständiga problem med språkundervisning också, att jag vill få upp ett flyt först och få upp en korrekthet efter hand, att först få en känsla för språket. Det funkar väldigt bra att göra så. Men knappt en enda lärare jag har haft har förstått vad jag menar med det. Men men, som sagt: jag är ju nästan klar. Så varför ska jag gå och irritera mig på det? Och som mamma sa igår: det är ju faktiskt den här kursen som tog mig hit till Montréal från början.
Och faktumet att jag inte riktigt vet vad som händer efteråt är väl inte så mycket att tänka på heller - det löser sig. Det är ju inte så att jag inte kan få jobb, jag har trots allt tackat nej till flera, så någonting måste jag ju kunna ta när jag behöver.
Köpte Hunger Games idag på franska. Tänkte att det kunde underlätta att jag sett filmen och kunde grundhandlingen, och att det är en ungdomsbok - spåket borde ju vara lite mindre komplicerat. Ja, vi får väl se hur det går.
Christian Vidal, min hyresvärd, är ju en rolig man förresten. Han kommer förbi och ska fixa till någonting då och då, och för att kolla att allt är okej. Om jag inte är här skriver han en lapp - den här gången ville han bara önska en trevlig dag. Eller, jag tror det i alla fall, hans handstil är ju oläslig. Jag försöker tyda vad som står på den sista raden, men det går ju bara inte.
Det var tydligen jordbävning i natt.
Kände den inte. Det var det nog inte många andra som gjorde heller...
Yours to discover
Blev upphämtad av Joel, Vanessa, Manon och Beans igår morse, och kom av ön (jag kanske borde nämna att Montréal ligger på en stor ö) för första gången. Åkte genom Québec mot Ontario mellan träden vars löv precis nått en fantastisk färgblandning av grönt, orange, gult och rött. Bra timeing - de börjar falla av nästa vecka. Träffade Joels föräldrar, syster och systerbarn. Lekte lite med Maeve. Kollade in en junk store, skaffade ett par vinterkängor för två dollar, åkte förbi en orchard med äpplen, pumpor och spökvagnar. Käkade världens godaste thanksgivingmiddag. Vaknade för en grym frukost bestående av crêpes med smör, lönnsirap, jordgubbar, hemgjord äppelsås och bacon. Åkte och kollade in lite parlamentsbyggnader i Ottawa. Skulle ta en hike, men insåg att ungefär 90 % av stan tänkt samma tanke. Sa hej då till föräldrarna, tog färjan över kanalen och följde småvägarna tillbaka hem, hem till Montréal. Slutsats: Kanada är så himla bra. Och Joels föräldrar är hur härliga som helst. Och livet är super.
Från en väldigt dålig till en väldigt bra dag
Det har varit lite av en seg vecka måste jag erkänna. Blev lite knäckt av det där med jobbet osv. Jag vet att det låter fånigt att jag påverkades så mycket, med det var ju en känsla jag haft tidigare som kom tillbaka. Samtidigt blev jag mer och mer trött på franskaplugget - läraren som bara rättar, inte låter oss försöka prata ordentligt, bara låter oss konstruera menigar efter mallen. Ibland känns det som att hon ser ner på oss. Människor som är över 20 år men som beter sig som högstadieelever och vägrar att hjälpa till att göra gruppresentationen. Man blir ju trött.
Igår började jag känna migränsymptom, och tänkte att det var som i början, när jag bara behövde klara kvällen och alltid vaknade upp utan huvudvärk. Men kl 5 i morse väckte migränen mig. Bra start på dagen, eller hur? Som tur var hade jag en Zomig Nasal, och när jag skulle till skolan var jag lite halvdrogat trött, men smärtan var borta. Vi får hålla tumarna för att jag inte hinner få det igen bara - jag hade bara en dos. Poängen är i alla fall att det började vända igen.
I skolan började det kännas bättre igen. Jag sket i människorna jag tröttnat på, och blev i stället inbjuden till att vara med och ta en tjejkväll i veckan för att testa olika restauranger med tre unga tjejer; en korean, en japan och en kines av vilka de två första är uppväxta i Kanada, och en medelålders skön amerikan. Jag kör mitt eget race på lektionerna till viss del, går utanför mallen lite mer, som jag brukar med språkundervisning, och läraren verkar börja acceptera det - hon märker att jag blir bättre ändå.
Efter lunch åkte jag bort mot Quartier Latin för att möta upp Karyn. Hon hittade mig via couchsurfing, och jag måste erkänna att jag var lite skeptisk i förväg - hon är student i historia ett av hennes största intressen är vikingar. Men hon var en trevlig tjej. Jag hjälper henne att komma ihåg svenskan hon lärde sig när hon pluggade i Lund och och hon kan hjälpa mig med min franska. Grymt bra att äntligen ha en québecoise att prata ordentligt med franska med.
Vi gick till världens mysigaste te-kafé, med hur många fantastiska teer som helst, alla tillredda på traditionellt vis. Jag testade en Yerba Mate - mycket speciellt. De har förbud mot telefoner, datorer osv, en bra paus att lära sig spela ett strategispel i stället för att ta upp mobilen. Vi gick vidare genom China town till Vieux-Port och upp genom vieux-montréal, käkade lite poutine.. Jag äter alldeles för mycket poutine. Vid första anblick ser det hemskt ut, men det är bäst. Och det är överallt. Montréals inofficiella nationalrätt är pommes frites med en speciell poutine-ost och någon typ av brunsås. Ingen vet riktigt vad det innehåller, men alla älskar det.
Nu är jag hemma efter vad som gick från en kass till en riktigt bra dag. Och nu är det långhelg! Ska fira min första Thanksgiving, eller action de grâce som det heter i Québec, med Vanessa, Joel och Manon hos Joels föräldrar i Ontario. Det blir nog kul!
Quatier Latin
Quartier Latin från i fredags. För att vara så pass litet rymmer det en hel del. Ska dit idag och träffa en tjej som varit på utbyte i Lund, får se hur det går!
Jean Talon
Det är kul att jag bor så nära Jean Talon-marknaden. Den har allt verkligen, det går att hitta saker riktigt billigt, och framför allt det blir så mycket roligare att handla mat när jag kan ströva mellan frukter, blommor, ostaffärer, köttaffärrer.. Det tar lite längre tid än att handla på en vanlig affär så klart, men å andra sidan blir det en aktivitet i sig att gå dit. Synd att det börjar bli kallare så att den största delen blir tvungen att monteras ner, men tur att vissa delar är under tak så att de kan stanna kvar.
Att välja en riktning
Jag ansökte till Universitetet för två veckor sedan. Och det känns bra. Jag har tänkt på mitt liv i Montréal en del, hur staden matchar mig så bra - den är ju en blandning av just de kulturer som jag känner mig hemma i - men också hur det är irriterande att inte ha någon verklig kompetens, att inte ha något riktigt att komma med. Jag känner att jag vill gå framåt. Visst kan jag ta ströjobb och hanka mig fram, men varför?
Det hade jag väl redan kommit fram till när jag åkte, att jag ville bygga upp någonting, inte fortsätta att börja om hela tiden. Jag har börjat känna så, att jag inte känner något större behov att resa för resandets skull, att jag gärna reser eller flyttar, men att det måste ha en anledning, att jag ska ha någonting att komma med.
Så det känns som rätt val att bli läkare. Jag ser på ett jobb som mer än någonting för att dra in pengar, det är en chans att hjälpa till. Jag vill ha ett jobb där jag får ta ansvar, där det är variation, där mycket händer, ett jobb jag kan leva för. Det är hälsosamt att få den insikten innan man börjar plugga tror jag, att veta att man verkligen vill och inte börjar bara för att man inte kommer på något bättre, att man har testat det andra och vet vad det är man väljer bort när man börjar plugga. Jag skulle gärna komma tillbaka till Montréal, men då som läkare eller läkarpraktikant, någon som har en anledning att vara här. Jag är redo att satsa!
L'Auberge Espagnole
Alltså åh. L'Augerbue Espagnole var ju helt fantastisk. De fångar verkligen allt som det innebär att göra ett utbyte, jag kände igen mig så himla bra från när jag var i Spanien. Det är klart att vissa delar av vad de gör är olika från vad jag gjorde - jag var ju så himla ung där - men i stora drag är det så enormt bra porträtterat. Jag märker ännu mer att det inte är det jag gör nu den här gången, ett utbyte alltså, men det är ju faktiskt precis så jag ville ha det. I alla fall: se den!
När regnet smattrar
Regnet har smattrat mot rutorna hela helgen. Då blir det automatiskt en sådan helg som man sitter med en filt och en kopp te och tar det lugnt. Det har varit skönt att ta det lugnt, att hinna komma ikapp. I slutändan blev det varken BBQ eller kinesiskt av olika anledningar, i stället hade jag en riktigt kul fredagskväll hos Vanessa och Joel med Manon, och en lördag med sovmorgon, marknadsshopping och bak av smörbullar och minipajer. Jag failade bullarna lite tyvärr - har aldrig bakat med pulverjäst förut, men det är tydligen det enda man använder här.
På kvällen blev det häng i Manons vän Boris lägenhet i the Village och två till av hennes vänner. Svårt nog att vara ett ensamt tillskott till en grupp där alla känner varandra, svårare när de alla kommer från Frankrike eller Québec. Försökte hänga med bäst jag kunde, och jag kunde förstå när jag koncentrerade mig på att lyssna, men det blir ju ganska ansträngande tillslut så klart. Men det var kul! Vi fortsatte ut mot den nattliga versionen av St Laurent, där vi fick gratis Cognac av vinagenturen som Manon och Vanessa jobbar på, och jag förstår var de menar när man säger att Montréal är en nattlivsstad - St Laurent är som förbytt. Men jag blir ju lite rädd för mig själv när jag, som inte ens 19-åring, tycker att det är svårt att uppskatta klubbar, tycker att den biten är passerad. Hmm.. Trivs bättre med vänner hemma hos någon i lugn och ro.
Idag har jag suttit och druckit te och ätit bakelse med Vanessa här i min lägenhet, mysigt! Nu blir ska jag göra mig en ny kopp te och krypa ner under filten för att kolla på L'Auberge Espagnole, och ladda upp för en ny vecka.
Mile End
En skön omväxling från vårt gamla klassrum utan fönster. Gabriel, vår härliga eftermiddagslärare, fick oss att vandra runt i Mile End och köpte bagels till oss. Inte en enorm språkfunktion för min del, men väldigt värt det ändå. Jag behövde det idag. Cyklar genom Mile end varje dag, och det är verkligen ett härligt kvarter. Fullt av caféer, restauranger, bagelbagerier och judar i full religiös utstyrsel, från barn till vuxna med lockar och hatt.
I morgon blir det en ny exkursion i Quartier Latin och barbecue, på lördag bestigning av Mont Royal och kinesisk mat, på söndag te och nästa vecka min allra första Thanksgiving.
Så var man inte servitris.
Anledningen till bristen på inlägg de senaste dagarna har inte varit någon annan än att jag inte haft tid. Ville gärna, men kunde inte. Skrev desperat av mig på en brun papperspåse igår, men den vet jag inte vart den tagit vägen. Har spenderat 13 timmar i helvetet, och åkt därifrån vid midnatt två nätter i rad. Skulle ha gjort det idag också, men jag kom fram till att jag inte kunde göra det här. Det går bara inte.
Det skulle verkligen kunna vara ett trevligt, blomstramde ställe, det skulle int vara så svårt, men just nu är det outhärdligt. Stället grundades på 60-talet, och har skötts av samma man (han på bilden) sedan dess. Ja, till och med möblerna är desamma. Där vandrar han runt dagarna i ända, vandrar runt i sitt museum.
Några gäster kommer in varje dag, men de som inte är hans gamla italienska vänner förstår han sig inte på. Och något utbud finns inte att tala om. Det finns kaffe, biscottis, lemonad med flugor i och en äcklig smörgås som han stolt gör. Längst in står två biljardbord och lite längre fram är tre olika tv-skärmar med olika program med lika starkt ljud. Det är ironiskt att det hänger minst åtta klockor på väggarna, för tiden står stilla. De nio timmarna jag var där igår kändes som en vecka. Jag skojar inte när jag säger det.
Vad jag hade för funktion kan man undra. När han kände för att göra kaffet gjorde han det, när han inte gjorde det stirrade han på varenda sak jag gjorde. Som jag så klart gjorde fel. Man är ju en idiot som inte förstår någonting - hur kan jag ens tänka mig att inte hälla mjölken till en café au lait i två olika glas innan jag häller det i det stora glaset!? Varför slår jag in så snabbt på kassan!? Det kan inte vara att jag tränat mycket på just det, att jag är snabb och metodisk, att jag stått otaliga timmar framför ringlande köer? Han vet väl inte var ringlande köer är. Kan ju inte säga att egna initiativ uppskattades. Hans sätt är från en annan tid och det enda rätta, och det får man väl ta, han är gammal, men han behöver ju inte skälla ut mig för att jag inte vet varenda liten detalj om hans idiotiska sätt, eller för att jag inte jobbar när mina arbetsuppgifter inte innehåller något jobb, och jag inte får hitta på egna uppgifter.
Jag står inte ut med idioter. Jag blir uppkäftig när jag tycker att saker är fel. Det väl både en styrka och en svaghet jag har. Det är klart att jag skulle kunna lära mig att göra allt "rätt", men jag frågade mig om det var värt det, och svaret var nej. Jag är här för att ha det bra, inte för att plåga mig. Jag behöver inte plåga mig, är inte så himla desperat. Det tod inte lång tid innan ångesten började krypa fram - den hemska blandningen av känslan av att sitta av tid, att inte göra någonting som gör nytta, att inte klara av det, att jag borde klara det, och till råga på det att det förstörde för annat när jag slutade så sent med skola dagen efter. Det enda som fick den att lätta var när jag bestämde mig för att bara stå ut tills jag fick mina pengar, och sedan aldrig ens passera stället. Sedan kom den tillbaka när han började skrika vilken idiot jag var, hur korkad jag var, när jag sa att jag inte skulle komma tillbaka.
Jag vet att det är snabbt att utveckla en så pass stark ångest som det där faktiskt var, en ångest som gör att man bara försöker överleva minut för minut, men den utvecklades inte där. När jag var telefonförsäljare kröp den långsamt fram tills jag kom hem sur och vresig varje dag, tills jag hatade allt, tills jag började bli deprimerad. Ångesten satt kvar efter att jag sagt upp mig, fram tills jag fick jobb på Siggesta två dagar senare. Jag är väldigt priviligerad som inte har behövt göra en massa idiotiska jobb, jag vet, det finns många, jag vet att det inte alltid är så himla kul. Men är väl inte tillräckligt bra för det, måste se en poäng, måste känna att jag på något sätt hjälper till med jobbet jag gör. Då är jag väldigt bra på att jobba. Och jag antar att så fort det dåliga arbetsmönstret kommer tillbaka, så kommer ångesten fullt utblommad.
Jag passar till att jobba i ett engagerat och energiskt team, och måste känna att jag har en funktion. Det betyder inte alltid att man behöver på topp, att det alltid behöver vara kul, att det måste vara en livsavgörande funktion, men intentionen ska vara bra. Det är väl därför jag tror att jag borde bli läkare - jag blir betydligt mer stressad när det inte finns någonting att göra än när det är för mycket, får mer panik över att inte få ta ansvar än att få för mycket, tycker att jobbet är en för stor del av livet för att slösa bort på skit. Jag tänker inte ha för bråttom med att hitta ett nytt jobb, tänker välja noga. Jag verkar ju trots allt inte ha några större problem att få dem. Jag har bestämt mig för att ha det sjukt himla bra här. Ja, det har jag ju faktiskt.
Det är sunt att tappa fotfästet ibland. Det gick väl lite för bra helt enkelt. Nu är ångesten i stort sett borta i alla fall, det är tur att jag omges av så himla bra människor här, annars skull den nog sitta kvar.
Om det är ett dåligt författat inlägg ber jag om ursäkt - jag hinner inte läsa igenom och redigera det, måste sova. Har ju knappt sovit ordentligt på en halv vecka, och det är mitterminsprov i morgon. Så god natt.
