Kult på restaurangen
Vi har passerat tolvslaget nu, men skit samma. Ska ta tillfället i akt och gratulera denna man i sina bästa år som passerade 50-strecket idag. Väldigt bra människa må jag lova. Stort grattis!
[Insert picture]
Okej, det här är ju helt hopplöst. Kul att promenera den skittråkiga vägen till mediamarkt för att se att sanse firar någon okänd helgdag idag. Och handen värker efter att jag bestämde mig för att ta en genväg som tvingade mig att dra mig upp för en tvåmeters sträv stenmur. Och jag har blåsor, på tårna. Och bussens motor började brinna. Eller nästan i alla fall. Jag måste skriva i html-läge för att det av någon anlending inte funkar annars. Jag måste gå en gång till bort genom sanse för att kunna slå på datorn. Och är jättetrött för att sedan jag äntligen lyckats komma in i bra sovvanor har jag börjat vakna på nätterna utan att kunna somna om på hundra år. Nejdå, ja ä inte bitter..
Nu barn, så ska ni få höra..
Om jag skulle ha haft en dator igår skulle ni antagligen ha fått läsa ett inlägg om hur irriterad jag var på mig själv. Varför? Jag var smart igår, mitt naiva tänkande byggs upp mer för varje gång jag får tillbaka någonting förlorat. Det är ganska ofta. Jag trodde allstå att det nog skulle gå bra att lämna praktiskt taget alla mina värdesaker i ett skåp utan lås på gymmet. Ja, jag kom alltså iväg dit efter att ha tagit med träningskläderna till skolan, tillsammans med allt för mycket värdesaker. Spinnade, styrketränade, pluggade lite, strechade och var allmänt nöjd för att ha kommit iväg. Kom tillbaka till skåpet och märkte att mina farhågor blivit sanna. Mitt skåp var tomt. Letade fyra gånger, gick hem i linne, hämtade passet, satt tre timmar på polisstationen för att göra en anmälan.. Den innehöll:
- Datorn. Precis när den ena brakar ihop ska den andra försvinna.
- Nya datorladdaren
- Kompaktkameran
- Busskortet
- Nycklarna
- Plånboken med 20 €, visakort, leg och gymkort
- Spanska mobilen
- Favorit-skol-väskan
- Nya fyndjackan från DKNY
- Dieseljeans
- Sjal
- Blus
- Svarta skinnskor
- Handskar
- Diverse övriga saker som schampo, borste, mascara, USB-minne med alla skolarbeten..
Ja. Jag blev till slut helt likgiltig. Kändes inte schysst mot min familj, men för min del var det bara att ta tag i och fixa allt. Men vad hände? Mina saker hittades på Polideportivo idag. Allt förutom handskarna och en liten den av datorladdaren som gör att den blir omöjlig att använda. Hämtade allt efter skolan, gick och drog tillbaka polisanmälan och firade med Ikea.
Ja må bete mig smått korkad i vissa sammanhang, men när det gäller att förlora saker måste jag ha en skyddsängel någonstans. En skyddsängel som hånler mot mig men som någonstans vill hjälpa till. Tack.
Blanca
Vaknade upp förvånad idag, inga strålar trängde sig in i mitt rum från fönstret. Skyndade på med min dagliga tiominuters morgonrutin, den är bokstavligen så lång då jag när jag känner att det går att ta en minut till så gör det på gott och ont, och visst var det lite mindre klart idag. Himlen täcktes av en tjock dimma som skymde solen och värmen. Direkt dags att trycka sig mot de små elementen. Även där boktavligen. Såg det kanske ut så här? Nej, tror inte det va. Skulle snarare jämföra det med en vit vägg. Kommer att få det himla skönt i trean förresten, om jag fixar mina 200 extrapoäng som jag passade på att lägga till i några av håltimmarna blir det 650 poäng. Inte helt fel. Behöver bara lite rutin. Och då menar jag inte den typen av rutin som innebär att gå till eroski och köpa en chokladkaka. Ni fattar nog att jag tänker på produktivitet, träna - plugga över en kaffe - klart. I stället för att sitta och göra.. Ja jag har ingen aning. Inte är det viktigt i alla fall. Snacka med Olivia lite kanske? Eller hänga på datorn på tok för mycket? Sova?
Sunny side up
Laddar som resten av sverige upp inför SOLSIDAN! Okej, de har väl redan börjat att se det, men när det är slut om en kvart, då läggs det upp på tv4 play! Är faktiskt rätt trött på allt play-tittande, men solsidan är värt ett undantag. Snart så.. Ciao!
Den första söndagen
Idag styrde fötterna mig mot en viss Parque de Andalucía. På den platsen har jag varit en enda gång förut. Den gången hade jag en karta i handen och kände mig ganska utlämnad och ensam. Det var den första söndagen på höstterminen 2010. Idag var jag visserligen också ganska ensam där i parken. Det börjar väl bli dags att ta sig i kragen nu när jag orkar. Dock var kartan långt bortom räckhåll. Jag var en tant som gick förbi sitt barndomshem. En person som kände igen varje liten detalj på vägen dit trots att hon endast hade passerat träden, skolorna och övergångsställena en enda liten gång. Känner ni igen sommarbilderna där uppe? Antagligen inte, men en person som gör det är i alla fall jag. De nedanför är från idag. Lite mörka kanske, men hade endast iphonekamera med mig, så det får nog vara acceptabelt.
Humo?
Jag kan meddela att röken inte längre ligger tung efter den nya lagen. Trodde aldrig det skulle vara möjligt i Spanien, minst sagt ett stort steg. Nu måste jag komma ut härifrån snart, rastlösheten sprider sig från tårna till hjärnan. Solen skiner. Undrar vad jag ska hitta på?
Una vueltita
När solen skiner ler jag. När våren ligger i luften finns nästan bara lycka. Drog ut mot alco-b/sanse för en promenad med kameran i handen, leende mot solen.
Con la experencia
Skolan har satt igång igen. Schemat=luftigt. Ska se om det går att hoppa på någonting mer, det är ju lika bra när jag ändå är där. Så slipper man det nästå år liksom. Åh, vår! Jag ler av allt ljus. Den spanska vintern är inte helt fel.
PRIMAVERA
Musik är någonting väldigt fint. Det kan förmedla så extremt mycket på kort tid, det kan hjälpa till att komma tillbaka till en plats rent mentalt (Born in the USA-NY sommar 09, winnerbäck-sverige och norden, osv), det är kul att hålla på med.. Jag ska inte dra upp det allt för mycket. Försöker att få ihop lite nu till iphonen. Det blir väl ganska tråkigt antar jag, men tråkigt än bättre än ingenting. Eller hur?
Det var inte en liten promenad för övrigt. Fötterna värker efter säkert fem, kanske fler, timmars traskande. Men vädret är så fint så att man blir lycklig. Jag hade nog trott att vintern skulle stanna kvar ett litet tag till i alla fall, men till och med uteserveringarna är tillbaka! I sverige skulle ni ha gått i shorts vid kallare väder än det här. Jag går i vinterkappa. I morgon är det vårjackan som gäller.
Så normalt men ändå så annorlunda.
Allt så himla normalt. Förutom "tidshoppar"-aspekten så har jag någon typ av sammanhang. Ibland sprucket, ibland glasklart, men det är ett sammanhang. Som kommer att finnas kvar någonstans i bakhuvudet, redo att letas upp vid behov, resten av livet. Mission complete, på sätt och vis.
Har varit så trött idag så att det är helt sjukt. Skulle väl ha behövt sova ikapp igår antar jag. Släpade mig igenom dagen nästan, lyckades orka att hänga med mot Plaza Norte och nu faller snart ögonlocken ner. God natt. Det kan behövas, imorgon är det dags för ännu en "Madrid Grand Tour".
Confución
Jag fick ett önskemål om att ändra ordet "likgiltighet"" i förra inlägget. Så jag kan väl komma med en rättnig. Det var med stort vemod som jag gick bort genom kontrollen. Jag har ett väldigt bra liv hemma. Samtidigt tror jag att våra hjärnor är för små för at klara av att leva mer än ett liv åt gången. När jag kom fram, gick ner i metron, kände det som min egen ficka och andades luften. Ja, då var det här livet tillbaka. På gott och ont. Precis som madrid blev till vaga minnen på en dag i julas återgick sverige till sin drömlika form när jag satte min fot här. Jag har ju anpassat mig till det här, allt känns lika normalt som vad som helst. Jag ser skillnader, jag kommer ihåg dem, men jag reagerar inte på dem. Inte längre. Man lever ett liv åt gången. Det går att ha tusen hem, men bara ett i nuet, de andra är minnen. Att läsa DN eller facebook, eller att skypea har även det en plats i mitt liv här. Att vara svensk här är en del av det här livet och kan omöjligt göra att jag ställer om till ett annat innan jag återvänder. Tråkigt nog kanske. Eller så är det till för att minska förvirringen. Synd att det tycks öka förvirringen för mig. Man blir ju nästan extensiellt ifrågasättande när det är så.
En förvirring som jag kände igen idag var i alla fall den jag såg hos alla nya elever. Vi är mindre än hälften kvar från förra terminen. The leftovers. Den här skolstarten kände jag mig säker som en stock. Jag tror nog att jag har utvecklats en bit framåt, hur lite jag än kan inse det. Ganska mycket kanske till och med. Frågan är om det syns. Men jag stötte på en hel del trevliga själar idag, jag har tro på dem. Fina människor.
Som en parentes gick jag till Media Markt och köpte nya laddare. Ett gäng idioter betedde de sig som. Jag bestämde mig för att fråga ordentligt för att vara säker på att det blev rätt. Jag frågade först vid tillbehörsinformationen. "Vi har inga laddare säger de". En trappa upp hittar jag datorladdare. Kontrollfrågar "funkar den här?", "Nej, det gör den inte, ta den här". Jo tack, nu har jag en visserligen jättebra men alldeles för dyr laddare. ""Finns det kameraladdare?". "Nej". Jag går ner till kameraavdelningen och frågar. Får med mig en dysfuntionell laddare som endast fungerar för ett av batterierna. "Det finns inte för det andra". Jag köper det och kontrollerar utanför (bruten förpackning..). Får det inte att funka. Går in och kollar, den ska tydligen stämma så jag får inte tillbaka pengarna. Men det finns självklart en precis brevid som är smidigare till samma pris som jag kan uttnyttja till båda kamerabatterierna. Så det är tacken för att man försöker vara duktig och fråga. I bland är människor idioter. Tack Ryanair också, de som medvetet själva väljer att bete sig idiotiskt.
Vemod
Vemod skulle man kunna kalla det. Eller det är nog snarare som jag sa innan, ganska neutralt. Likgiltigt skulle man kunna säga också, men det låter alldeles för negativt. Faktumet som kvarstår är att jag är tillbaka i Madrid efter en försenad flygtur liggandes över tre säten och en lång metroresa. Dessutom är den datorsladd som packades ner och två, två, kameraladdare utom synhåll. Åkte de ur väskan? Antagligen. Jag hoppas inte det dock. Då blir det onödigt krångligt. Men som sagt, här är jag i alla fall. Luften är skön att andas. Resten är bara att bygga utifrån det.
Stockholm i mitt hjärta
Jag ser smutsen och mörkret i Gamla stan, känner doften av rädsla från Stureplan, och jag vill bara gråta, så vackert är Stockholm i natt. Peter Jöback kanske inte står högst upp på mina spotify-listor, men den här låten. Wow. Vilken dröm Stockholm blir när man lyssnar på den, jag kan inte låta bli att sjunga med. Stockholm är ganska mörkt nu, som alltid på vintern. Det är ganska få människor på gatorna egentligen. Och det är ganska litet. Men jag kommer alltid att älska den här lilla staden, småstaden som vill vara ett New York. Med skärgård, och vatten, och.. Ja, det är mitt hem. Det kommer det alltid att vara. Det går att ha flera hem, men var jag än hamnar i världen är Stockholm specialprioriterat. Jag var förbi där igår och fyndade en kappa/vårjacka/inomhusjacka nedsatt från 5200 till 700 på NK-rean. I rätt storlek, färg och stil. Det kan inte vara någonting annat än ett fynd. Men jag kommer inte tillbaka dit på ett tag. Ikväll kan jag se Madrids konturer, och det är inte helt fel det heller. Jag älskar Madrid också. Och drömmarnas Stockholm står kvar och väntar på mig.
ag ser smutsen och mörkret i Gamla stan
känner doften av rädsla från Stureplan
och jag vill bara gråta, så vackert är Stockholm i natt
känner doften av rädsla från Stureplan
och jag vill bara gråta, så vackert är Stockholm i natt
Sueños
Livet rullar vidare, internet hänger inte på lika bra.. Blir halvt galen nästan. Igår hann jag ta en runda till Norrköping för att på kvällen sedan snabbt växla om till en fika med dessa två galet fina tjejer! Annars då? Jag får väl våga erkänna att jag har lyckats bli beroende av "Governor of Poker" (ett miniclip.com-spel anpassat till iphone), skrivit ett CV och ja.. lite av varje. Nu är det dags att dra sig iväg mot Frodés för att käka!
Check
Tiden flyger iväg, men jag tycker ändå att jag har hunnit vara helt lagom produktiv. Har på två dagar hunnit ta två vaccin, klippa mig, gå till tandläkaren, ställa in hundra tusen tekniska inställningar, möta upp tjejen på bilden ovan tillsammans med hennes häst (inte samma som på bilden, men det får vi stå ut med), rida lite, shoppa på monki, boka in en Barcelonaresa i vår bland en hel del annat. Finemang. Idag lutar det åt att jag hamnar i ett allt för varmt rum med vatten till golv för att lära Johan bröstsim.
Anarki
Inne i värmen i soffan framför julgranen med ett glas hallon i handen och Frank Sinatra på radion. Hemma. Inne efter att ha sopat uppfarten, bokstavligen. Under kalla och snöiga vintrar som denna förvandlas Stockholm till en anarki med snöskyfflar på svarta marknaden. Det går inte att låta bli att tycka att det har någon typ av by-charm, en förstjuten del av småstaden i det lilla landet i norden som mest av allt vill vara ett strålande New York. Ibland skiner det igenom. Jag kan inte säga någon annat än att det är ganska fint.
Happy new year
Har suttit fast i stark förkylning och feber varje kväll och släpat mig upp till backarna varje dag. Och Sälen har "avrått" från fyrverkerier också. Miljö och hundar, visst, men man tar inte bort nyårssymbolen. Så är det bara. Champange är väl inte direkt bra heller, vem förbjuder det? Kul tänker jag, sjuk och utan något nyår alls. Idag gav jag upp skidorna och satsade på att laga nyårsmat tillsammans med pappa, även han är sjuk så klart.. Fyrverkerierna kom dessutom mirakulöst till affären! Det känns bra mycket bättre nu faktiskt. Alltså, dags för ett nytt år! Då vi alla ser ut som hobos idag, jag vågar erkänna att vi inte är välrdens glammigaste när vi är ensamma med varandra i får fina familj, så jag bjuder på en film med Andreas och någon blid på maten, jag lagade alltså snittar och drottningpannacotta:
2010, speciellt början av det, har varit ett av mina värsta, men också ett av mina mest utvecklande och bra år. Jag tror nog att jag har haft ganska stor nytta av 2010, att det har sopat banan för 2011 och lite grann för resten av framtiden också såklart, man går ju alltid framåt, eller hur? Visst, ibland byter man håll, men man går fortfarande framåt, allt är en stig av erfarenheter som formar ens förmåga och personlighet. 2011 blir nog ganska.. lagom. Det blir svårt att skriva en riktig revy med tanke på att mina backupansträngningar varit relativt små från min röda vaio. Gott nytt år, snart smäller det!
2010, speciellt början av det, har varit ett av mina värsta, men också ett av mina mest utvecklande och bra år. Jag tror nog att jag har haft ganska stor nytta av 2010, att det har sopat banan för 2011 och lite grann för resten av framtiden också såklart, man går ju alltid framåt, eller hur? Visst, ibland byter man håll, men man går fortfarande framåt, allt är en stig av erfarenheter som formar ens förmåga och personlighet. 2011 blir nog ganska.. lagom. Det blir svårt att skriva en riktig revy med tanke på att mina backupansträngningar varit relativt små från min röda vaio. Gott nytt år, snart smäller det!
I come from down in the valley
Skidåkning är en av grejerna som man aldrig förlorar utvecklingspotential i. Offpist är riktigt kul till exempel, det tar ett tag innan man kommer att tänka på det. En hyfsat kraftig förkylning hindrar mig en del dock. Får försöka så gott det går.
Från en mjuk säng i ett kallt och snöigt norden
I norden, ja. Mitt hem är det ju som sagt. Det kommer det alltid att vara. Jag gillar stället. Jag får frågan ibland, "Hur känns det att vara hemma?" Jag undrar hur jag ska svara på det, för det känns inte. Jag rycker på axlarna åt mat som jag skulle döda för i Madrid. Man skulle kunna tro att jag skulle reagera starkt på valutan, på språket, på utrymmet, på vädret. Men nej. Jag var lyrisk och kunde inte ta bort leendet från läpparna under inflygningen mot Skavsta för några dagar sedan. Snön, stugorna med sina mysiga lyktor, allt som hämtat ur en saga. Jag tror inta att jag har påpekat det här, men även om jag kunde se allt som hände i Sverige började det kännas mer och mer som ett sagoland, långt, långt bort. Det tror jag inte är ovanligt bland människor som åker bort egentligen.
När jag flög in mot Sverige, strax innan planets hjul vilade mot den snöklädda marken, var det fortfarande lite av en saga, lite avlägset. Samma sekund som jag möttes av kylan på flygets trappa slogs jag av förvåning. Den trettiogradiga skillnaden i temeratur kändes inte. Jag klev in i mitt andra liv. Jag hade hoppat i tiden, hade missat några månader, men det liv jag hade levt var redan avlägset, det var en dröm.
En liten känska av likgiltighet ett tag kanske, en känsla av att hoppa i tiden. Men också samma människa i samma enkla liv. Jag märker små skillnader, jag kan inte längre äta stora portioner och har svårt att känna mig hungrig, jag har för en gångs skull märkt hur bra min spanska faktiskt har hunnit bli, jag känner att sängen är mjuk. Det är några olika detaljer, och om jag får frågan "Hur känns det?" kan jag utbrista ett svar byggt på just sådana små detaljer. Men annars? Det är sig likt. Den förbrukade schampoflaskan står kvar på sin plats på badrummshyllan.
Vi har det allihop, vi har alltid flera liv. Ett jobbliv, ett familjeliv, ett *valfri sysselsättning*-liv.. Samma människa, ibland med olika aspekter av denna i förgrunden, i olika miljöer med olika människor i olika situationer. Skillnaderna syns inte särskilt tydligt när det går att växla inom rimliga tidsintervaller. När man försvinner en längre tid blir det tydligare. Ju längre tid i samma liv, desto mer specialanpassad till, desto mer inne i just det livet. Hela tiden samma människa i olika situationer med olika människor i olika miljöer. Hur lite man än tror det lever vi alltid "här och nu".
