Vale, vale

I norden, ja. Mitt hem är det ju som sagt. Det kommer det alltid att vara. Jag gillar stället. Jag får frågan ibland, "Hur känns det att vara hemma?" Jag undrar hur jag ska svara på det, för det känns inte. Jag rycker på axlarna åt mat som jag skulle döda för i Madrid. Man skulle kunna tro att jag skulle reagera starkt på valutan, på språket, på utrymmet, på vädret. Men nej. Jag var lyrisk och kunde inte ta bort leendet från läpparna under inflygningen mot Skavsta för några dagar sedan. Snön, stugorna med sina mysiga lyktor, allt som hämtat ur en saga. Jag tror inta att jag har påpekat det här, men även om jag kunde se allt som hände i Sverige började det kännas mer och mer som ett sagoland, långt, långt bort. Det tror jag inte är ovanligt bland människor som åker bort egentligen.

När jag flög in mot Sverige, strax innan planets hjul vilade mot den snöklädda marken, var det fortfarande lite av en saga, lite avlägset. Samma sekund som jag möttes av kylan på flygets trappa slogs jag av förvåning. Den trettiogradiga skillnaden i temeratur kändes inte. Jag klev in i mitt andra liv. Jag hade hoppat i tiden, hade missat några månader, men det liv jag hade levt var redan avlägset, det var en dröm.

En liten känska av likgiltighet ett tag kanske, en känsla av att hoppa i tiden. Men också samma människa i samma enkla liv. Jag märker små skillnader, jag kan inte längre äta stora portioner och har svårt att känna mig hungrig, jag har för en gångs skull märkt hur bra min spanska faktiskt har hunnit bli, jag känner att sängen är mjuk. Det är några olika detaljer, och om jag får frågan "Hur känns det?" kan jag utbrista ett svar byggt på just sådana små detaljer. Men annars? Det är sig likt. Den förbrukade schampoflaskan står kvar på sin plats på badrummshyllan.

Vi har det allihop, vi har alltid flera liv. Ett jobbliv, ett familjeliv, ett *valfri sysselsättning*-liv.. Samma människa, ibland med olika aspekter av denna i förgrunden, i olika miljöer med olika människor i olika situationer. Skillnaderna syns inte särskilt tydligt när det går att växla inom rimliga tidsintervaller. När man försvinner en längre tid blir det tydligare. Ju längre tid i samma liv, desto mer specialanpassad till, desto mer inne i just det livet. Hela tiden samma människa i olika situationer med olika människor i olika miljöer. Hur lite man än tror det lever vi alltid "här och nu".