Confución
Jag fick ett önskemål om att ändra ordet "likgiltighet"" i förra inlägget. Så jag kan väl komma med en rättnig. Det var med stort vemod som jag gick bort genom kontrollen. Jag har ett väldigt bra liv hemma. Samtidigt tror jag att våra hjärnor är för små för at klara av att leva mer än ett liv åt gången. När jag kom fram, gick ner i metron, kände det som min egen ficka och andades luften. Ja, då var det här livet tillbaka. På gott och ont. Precis som madrid blev till vaga minnen på en dag i julas återgick sverige till sin drömlika form när jag satte min fot här. Jag har ju anpassat mig till det här, allt känns lika normalt som vad som helst. Jag ser skillnader, jag kommer ihåg dem, men jag reagerar inte på dem. Inte längre. Man lever ett liv åt gången. Det går att ha tusen hem, men bara ett i nuet, de andra är minnen. Att läsa DN eller facebook, eller att skypea har även det en plats i mitt liv här. Att vara svensk här är en del av det här livet och kan omöjligt göra att jag ställer om till ett annat innan jag återvänder. Tråkigt nog kanske. Eller så är det till för att minska förvirringen. Synd att det tycks öka förvirringen för mig. Man blir ju nästan extensiellt ifrågasättande när det är så.
En förvirring som jag kände igen idag var i alla fall den jag såg hos alla nya elever. Vi är mindre än hälften kvar från förra terminen. The leftovers. Den här skolstarten kände jag mig säker som en stock. Jag tror nog att jag har utvecklats en bit framåt, hur lite jag än kan inse det. Ganska mycket kanske till och med. Frågan är om det syns. Men jag stötte på en hel del trevliga själar idag, jag har tro på dem. Fina människor.
Som en parentes gick jag till Media Markt och köpte nya laddare. Ett gäng idioter betedde de sig som. Jag bestämde mig för att fråga ordentligt för att vara säker på att det blev rätt. Jag frågade först vid tillbehörsinformationen. "Vi har inga laddare säger de". En trappa upp hittar jag datorladdare. Kontrollfrågar "funkar den här?", "Nej, det gör den inte, ta den här". Jo tack, nu har jag en visserligen jättebra men alldeles för dyr laddare. ""Finns det kameraladdare?". "Nej". Jag går ner till kameraavdelningen och frågar. Får med mig en dysfuntionell laddare som endast fungerar för ett av batterierna. "Det finns inte för det andra". Jag köper det och kontrollerar utanför (bruten förpackning..). Får det inte att funka. Går in och kollar, den ska tydligen stämma så jag får inte tillbaka pengarna. Men det finns självklart en precis brevid som är smidigare till samma pris som jag kan uttnyttja till båda kamerabatterierna. Så det är tacken för att man försöker vara duktig och fråga. I bland är människor idioter. Tack Ryanair också, de som medvetet själva väljer att bete sig idiotiskt.
Kommentarer
Trackback
