Vale, vale

Johan har nog halvt tagit över mitt rum. Inte för att det gör något, det ser nästan lite finare ut med trumset och xylofon. Jag är tillbaka inne i mitt andra liv. Julen var precis som man skulle kunna tänka sig, så som den alltid är, så som den ska vara. Humöret drogs ner lite av det faktum att jag står utan mobil eller dator, hur jag klarar mig får vi se. Uppdateringarna kan nog få det svårt att bli särskilt flitiga kan man tänka sig.. Men finfint annars i alla fall, jag fick en systemkamera! Nu ska det fotas flitigt, det blir ju verkligen en helt annan kvalitet på bilderna!

Vi blev nog nästan inställda på att missa julen ett tag, Giske och jag, när gaten aldrig kunde sättas ut. Men fel hade vi, tillsammans med halva lärarkåren fick vi se det sagolika snölandskapet utanför flygplansfönstrena. Jag hade nog trott att jag skulle ha känt temperaturskillnaden mer, och att det skulle kännas att det var ett tag sedan jag såg Sverige sist. Fel igen.

Tiokilosväskan har slängts ihop. Hälften av utrymmet tas upp av julklappar. Vi får se om jag har tillräckligt med kläder med mig för att klara mig i det trettio grader kallare vädret. Ganska omöjligt, även om jag skulle ha haft en båtlast med packning. Ryanair är roliga, de tycker att det är viktigt att poäntera att förutom de vanliga sjuka restriktionerna är det förbjudet att ta med smällkarameller eller inslagna julklappar. Vi får se hur jag klarar mig.

Olivia har gått. Maten har ätits upp. Och bäst av allt - jag har lyckast vakna! Drack upp den sista glöggen också. Ingen vill ha den där sista koppen efter jul. Det går inte att inte älska den dekadenta känslan av att ha ett glas i handen samtidigt som man i rytm till musiken rör sig stötigt framåt, dansar, men ändå inte. Ensam i huset. Galet. Samma känsla som när jag går på gatan med musik i öronen, sjungandes och dansandes. Ingen kollar mer än vanligt faktiskt. Jag har kanske blivit lite galen.

Är det nu man ska hålla på och säga att man förändrats? Det är fint hur alla alltid utvecklas til oigenkännlighet samtidigt som de hela livet är precis likadana. Så är det för mig i alla fall, alla blir ju äldre, och med det kommer styrka och erfarenheter, men annars skulle jag inte säga att någon förändras särkilt mycket under tidens gång. För att klargöra det.

Så nu drar jag på semester. Härligt. Hoppas att flyget går. Och att det är lugnt att jag har slagit in mina julklappar.

Jag har ganska svårt för att säga hej då. Inte för att jag brukar tycka att det att det gör särskilt ont att skiljas, snarare för att jag knappt kan säga det helhjärtat. Jag kan tänka enormt mycket på människor, det finns många som jag tycker om, men hej då? Borta? Jag tror inte det. Jag antar att man inte får ta för hårt på att saker förändras, hur känslokallt den än kan låta. Speciellt inte när man vill våga rycka upp sig själv med rötterna och börja om lite då och då, utan att stoppas allt för enkelt. Jag har nog börjat om lite för många gånger för att kunna se ett "hej då" som någonting annat än ett "på återseende", oavsett om det råkar vara rimligt eller orimligt. Det kanske hör ihop med att jag inte kan gråta till filmer, jag vet inte.

Tur jag har haft idag. Var dyblöt efter någon timme i regnet när jag kom fram till skolan. Kappan var fortfarande blöt när jag skulle hem, och vad händer då? Det börjar regna igen. Och när jag kommer ut ur porten för att kolla posten fem minuter efter att jag har kommit hem skiner solen. Jo tack. Men på den positiva sidan: om det regnar här nu kan jag lyfta från marken och få en vit och mörk jul i Sverigelandet. Samtidigt är jag klar med allt för terminen. I morgon är det dags att sjunga lite på skolavslutningen. Älskar att stå på scen! Och, när jag kom ut där i solen fanns det ett brev till mig i brevlådan. Ett grattis från Frodés, tack! Det gav mina läppar ett litet leende. Det märks att posten inte fungerar som den ska, det skickades tydligen ett paket för 1,5 vecka sedan hit också. Hoppas det hamnar i mitt synfält innan jul.

I morgon är det tydligen dags att säga hej då. Jag är för lugn för att tänka på det om jag sa vara ärlig. Men jag gillar inte de gånger när någon försvinner, någon som man antagligen aldrig kommer att se igen. Allt förändras ju hela tiden, och tur är väl det. Men det finns så många som det är så tråkigt att jag inte känner. Så många som man skulle vilja ha kontakt med som försvinner med vinden. Även om jag själv antagligen försvinner själv mest av alla.

Julutsmyckning i Madrid. Jag har tänkt på en sak. Jag känner mig helt korkad när jag ska diskutera någonting. Eller snarare, jag känner mig otillräcklig. Det har främst två anldeningar tror jag. Den ena är att jag går och tänker "men alla tänker ju redan så, det är bara fånigt att tro att man har någonting speciellt att komma med". Den andra är att varenda liten sak som går att tänka på har så otroligt många aspetker runt om så att man blir snurrig. Det känns ju helt osympatiskt att inte berätta allihop, utan dem får man ju inte en hel bild. Men hur ska det gå att uttrycka det koncist? Och hur ska det gå att berätta någonting från flera håll utan att alla blir förvirrade?

Jag tog tillfället i akt och hämnades lite på julmaten. Vardagslyx kanske man kan kalla det. Passade på att julklappa lite också, nu har jag nog inte så mycket kvar att oroa mig över!

Det är ju halva grejen. Så det är rätt tur att jag står på Skavsta om fyra dagar. Det hoppas jag i alla fall att jag gör, Europas snökaos kom kanske inte helt passande. Men, men. Jag ska in i mitt gamla rum, ta ett varmt bad, käka julskinka och snacka mig varm. Det är bara så. Kul att de just nu ska befinna sig på Fjäderholmarna, på världens godaste julbord. Jag är seriös när jag säger det, potatispurén med älg, lingon och kantareller i skålen på den övre bilden är nog bland det godaste jag ätit. Någonsin. Bilden gör den inte rättvisa. Tack för den, själv har jag precis tryckt i mig en skabbig bönsoppa med motiveringen att "det är nyttigt" med bönor. Att jag måste "äta ordentligt". Jo tack, jag vet det, men det går att göra nyttig mat som är god att äta också. Synd att det inte går när jag ska bli omhändertagen utan möjlighet att göra någonting själv. Kul. Ni har nog märkt att jag är kraftigt negativ mot värdfamiljsprincipen. Den passar inte mig ett dugg och är krystad och fånig, i alla fall på det sättet som den fungerar för mig. När det gäller mig mig får jag i alla fall inte ut någonting av de, jag har inget behov av den. Speciellt inte när skolan har förvandlat den till en extra övervakande arm samtidigt som de predikar om att man inte klarar sig själv. Bra. Behandla människor som individer, tack? Tack för bilderna Andreas. Äh, jag gillar er nog ändå. Lite i alla fall.

Sitter och lyssnar på Filip och Fredriks Podcast, sköna grabbar det där. Samtidigt skulle det nog inte vara särskilt sumt tänkt att göra matten, en gång för alla. Det kan nog behövas, provet gick nog inte helt fantastiskt även om jag "ligger säkert" enligt Carina.

Har hunnit vara förbi skolan och lärt in en stämma till "En stjärna lyser så klart" som ska vara med på repertoaren i morgon. Drog fram gitarren och försökte få den att sitta samtidigt som jag käkade upp resterna av den turrón jag kostade på mig igår.

Har dessutom checkat in och skrivit ut flygbiljetten för nästa vecka. Folk börjar droppa bort nu, bort mot Sverige. En del kommer jag aldrig att se igen.

Hemkommen från en dag i kalla Toledo. Det är lite som att se medeltiden genom att kolla ut över stadsvyn, ett riktigt fint ställe att ha sett. Men en dag med knivar och marsipan räcker nog ganska bra för min del. Det känns som att jag borde gå ut och göra någonting kul idag, men jag vet inte. Jag sitter nästan och somnar just nu, varför vet jag inte riktigt. Det är väl bara att konstatera att man blir ganska likgiltig till tanken att siffran lite högre, det spelar ju ingen roll när man väl är vuxen. Och det tror jag nog jag är faktiskt. Ett år till 18. Där bryr jag mig av ren princip.

Härlig familj man har. Lite galen ibland också.

Sitter med gitarren och försöker att så snabbt som möjligt lära mig "En stjärna lyser så klart", duktigt av mig att gå igenom den strax innan den ska sjungas upp utan att knappt ha hört den innan, jag vet. Jag ska försöka hitta lite diciplin någonstans från mitt innersta för att göra hemtentan i matte också. Det skulle inte sitta fel att kunna skita i allt som har med skolan att göra i en vecka. Okej, jag har nog struntat i en hel del den sista tiden, men allt som behöver göras är faktiskt gjort, det gäller att prioritera. Förutom matten.

F-3 i skolan var supergulliga! Vi möttes av en fin doft av glögg när vi kom in på skolan idag. Det var rektorn som delade ut, bara till föräldrarna och lärarna tydligen. Schysst, vi fick varm choklad som jag inte ens ville ha. Men men, lukten var ju mysig när vi gick in och lyssnade på lågstadieluciatåget. De var ovanligt bra för att vara så pass små tycker jag.

Efter lunch var det dags att ta sig mot de hemliga delarna av IKEA för att dra på sig lucialinne och glitter. Med elljus. Mycket snyggt, fina flashbacks från lågstadiet! Inte för att det spelar någon stor roll, även om det lät halvkrassligt de första gångerna av sju och att jag sjöng helfel då och då  så blir ju känslan cool både för svenskarna och spanjorerna. Och mig. Inte en jul utan att gå luciatåg liksom. En hel del flim och kort på oss finns i lagrade på IKEA-besökares kameror och mobiler också, trevligt. Jobbigt, men mindre jobbigt än vanligt, sju tåg med bra pauser mellan. Har slösat lite pengar också, det här verkar bli min inte-bry-sig-om-att-saker-kostar-pengar-månad.