Mile End
En skön omväxling från vårt gamla klassrum utan fönster. Gabriel, vår härliga eftermiddagslärare, fick oss att vandra runt i Mile End och köpte bagels till oss. Inte en enorm språkfunktion för min del, men väldigt värt det ändå. Jag behövde det idag. Cyklar genom Mile end varje dag, och det är verkligen ett härligt kvarter. Fullt av caféer, restauranger, bagelbagerier och judar i full religiös utstyrsel, från barn till vuxna med lockar och hatt.
I morgon blir det en ny exkursion i Quartier Latin och barbecue, på lördag bestigning av Mont Royal och kinesisk mat, på söndag te och nästa vecka min allra första Thanksgiving.
Så var man inte servitris.
Anledningen till bristen på inlägg de senaste dagarna har inte varit någon annan än att jag inte haft tid. Ville gärna, men kunde inte. Skrev desperat av mig på en brun papperspåse igår, men den vet jag inte vart den tagit vägen. Har spenderat 13 timmar i helvetet, och åkt därifrån vid midnatt två nätter i rad. Skulle ha gjort det idag också, men jag kom fram till att jag inte kunde göra det här. Det går bara inte.
Det skulle verkligen kunna vara ett trevligt, blomstramde ställe, det skulle int vara så svårt, men just nu är det outhärdligt. Stället grundades på 60-talet, och har skötts av samma man (han på bilden) sedan dess. Ja, till och med möblerna är desamma. Där vandrar han runt dagarna i ända, vandrar runt i sitt museum.
Några gäster kommer in varje dag, men de som inte är hans gamla italienska vänner förstår han sig inte på. Och något utbud finns inte att tala om. Det finns kaffe, biscottis, lemonad med flugor i och en äcklig smörgås som han stolt gör. Längst in står två biljardbord och lite längre fram är tre olika tv-skärmar med olika program med lika starkt ljud. Det är ironiskt att det hänger minst åtta klockor på väggarna, för tiden står stilla. De nio timmarna jag var där igår kändes som en vecka. Jag skojar inte när jag säger det.
Vad jag hade för funktion kan man undra. När han kände för att göra kaffet gjorde han det, när han inte gjorde det stirrade han på varenda sak jag gjorde. Som jag så klart gjorde fel. Man är ju en idiot som inte förstår någonting - hur kan jag ens tänka mig att inte hälla mjölken till en café au lait i två olika glas innan jag häller det i det stora glaset!? Varför slår jag in så snabbt på kassan!? Det kan inte vara att jag tränat mycket på just det, att jag är snabb och metodisk, att jag stått otaliga timmar framför ringlande köer? Han vet väl inte var ringlande köer är. Kan ju inte säga att egna initiativ uppskattades. Hans sätt är från en annan tid och det enda rätta, och det får man väl ta, han är gammal, men han behöver ju inte skälla ut mig för att jag inte vet varenda liten detalj om hans idiotiska sätt, eller för att jag inte jobbar när mina arbetsuppgifter inte innehåller något jobb, och jag inte får hitta på egna uppgifter.
Jag står inte ut med idioter. Jag blir uppkäftig när jag tycker att saker är fel. Det väl både en styrka och en svaghet jag har. Det är klart att jag skulle kunna lära mig att göra allt "rätt", men jag frågade mig om det var värt det, och svaret var nej. Jag är här för att ha det bra, inte för att plåga mig. Jag behöver inte plåga mig, är inte så himla desperat. Det tod inte lång tid innan ångesten började krypa fram - den hemska blandningen av känslan av att sitta av tid, att inte göra någonting som gör nytta, att inte klara av det, att jag borde klara det, och till råga på det att det förstörde för annat när jag slutade så sent med skola dagen efter. Det enda som fick den att lätta var när jag bestämde mig för att bara stå ut tills jag fick mina pengar, och sedan aldrig ens passera stället. Sedan kom den tillbaka när han började skrika vilken idiot jag var, hur korkad jag var, när jag sa att jag inte skulle komma tillbaka.
Jag vet att det är snabbt att utveckla en så pass stark ångest som det där faktiskt var, en ångest som gör att man bara försöker överleva minut för minut, men den utvecklades inte där. När jag var telefonförsäljare kröp den långsamt fram tills jag kom hem sur och vresig varje dag, tills jag hatade allt, tills jag började bli deprimerad. Ångesten satt kvar efter att jag sagt upp mig, fram tills jag fick jobb på Siggesta två dagar senare. Jag är väldigt priviligerad som inte har behövt göra en massa idiotiska jobb, jag vet, det finns många, jag vet att det inte alltid är så himla kul. Men är väl inte tillräckligt bra för det, måste se en poäng, måste känna att jag på något sätt hjälper till med jobbet jag gör. Då är jag väldigt bra på att jobba. Och jag antar att så fort det dåliga arbetsmönstret kommer tillbaka, så kommer ångesten fullt utblommad.
Jag passar till att jobba i ett engagerat och energiskt team, och måste känna att jag har en funktion. Det betyder inte alltid att man behöver på topp, att det alltid behöver vara kul, att det måste vara en livsavgörande funktion, men intentionen ska vara bra. Det är väl därför jag tror att jag borde bli läkare - jag blir betydligt mer stressad när det inte finns någonting att göra än när det är för mycket, får mer panik över att inte få ta ansvar än att få för mycket, tycker att jobbet är en för stor del av livet för att slösa bort på skit. Jag tänker inte ha för bråttom med att hitta ett nytt jobb, tänker välja noga. Jag verkar ju trots allt inte ha några större problem att få dem. Jag har bestämt mig för att ha det sjukt himla bra här. Ja, det har jag ju faktiskt.
Det är sunt att tappa fotfästet ibland. Det gick väl lite för bra helt enkelt. Nu är ångesten i stort sett borta i alla fall, det är tur att jag omges av så himla bra människor här, annars skull den nog sitta kvar.
Om det är ett dåligt författat inlägg ber jag om ursäkt - jag hinner inte läsa igenom och redigera det, måste sova. Har ju knappt sovit ordentligt på en halv vecka, och det är mitterminsprov i morgon. Så god natt.
Så var var man servitris
Jag bor ju alltså i little Italy/petite Italie. Med andra ord kryllar det av Italienska caféer och restauranger. Vissa är moderna, andra mindre moderna. De mindre moderna ägs av äldre italienare. De är inte så noga, det där med papper och regler. De är familjeorienterade, kontaktorienterade, i stället. Italienska gubbar i ett nötskal. Igår jobbade jag på caféet på den första bilden (de är hämtade från google streetview f.ö, inte helt perfekta och kul alltså, men de ger ju en bild av hur det ser ut), stället där jag fick en muffin och café au lait i söndags. Det var en speciell upplevelse. Kundkretsen består av ett gäng italienska stammisar som sitter framför enarmade banditer timme efter timme, och så fort det kommer in en yngre, mer energisk kund, påtalar ägaren att han ogillar den sortens personer - det stör rytmen. De gömmer pengar lite överallt - de har inget kassaskåp - och allt ska vara precis på det långsamt lunkande sätt som ägaren gillar. Förutom ägaren jobbar en annan italiensk gubbe och en medelålders man från Laos där. De vandrar runt, läser tidningen, betalar ut vinster från den enarmade banditen, gör någon kaffe ibland... Jag skulle få jobba där, men alltså... Det känns varken som om han bryr sig om ett riktigt schema eller en avtalad lön. Igår fick jag dricksen i och för sig, så jag var inte där gratis, men hela grejen blev mer och mer skum på något sätt. Jag funderade på att jobba lite grann där ändå, få ihop lite extra pengar medan jag fortfarande pluggar och hitta någonting annat sen, men idag ringde en annan italiensk gubbe mig, och bad mig komma till caféet på bild nummer två. Speciellt ställe det med, det ser likadant ut som på 60-talet, väldigt italienskt, men det kändes betydligt bättre. Inte som en plats för skumma affärer. Jag får 75 dollar per kväll svart, om jag får mer dricks än 25 dollar får jag även det. Jag jobbar två-tre kvällar i veckan de närmaste veckorna och kan få fler dagar i veckan efter det om jag vill. Det kanske blir lite långtråkigt - det är inte det fullaste stället på gatan direkt, men det har sin charm. God italiensk espresso, biljardbord, fotboll på tv:n och stolar i rött, grönt och vitt. Hans dotter jobbar tydligen där också, och Gina som ska visa mig hur allt går till var en varm och trevlig kvinna med distans. Så det är nog en rätt bra deal ändå. Så då var man servitris alltså.
Skön söndag
Jag gillar söndagar. Man har hunnit med tvätt, städning, matlådor, desperat vila och allt det där, och kan bara ta det lugnt och göra lite det som faller en in. När jag vaknade i morse kunde jag ta tre timmar på mig att käka youghurt, dricka te, duscha och ligga i sängen och bläddra i en tidning, innan det blev en lätt lunch och dags att gå ut ur huset.
Jag har lämnat något CV här och där utan större förhoppningar. Har väl mest tänkt att det skulle vara skönt att sippa tänka för mycket på om jag har råd och så, och jag vet ju att jag kommer att bli tvungen att hitta ett jobb förr eller senare, så det skadar ju inte att kolla lite innan det blir akut. Hur som helst klev jag in på ett litet café här i petit Italie där jag bor som hade en "serveuse demande"-skylt i fönstret. Det blev i slutändan en ganska speciell upplevelse. Jag trodde att jag skulle vara inne i runt fem minuter, men det slutade med att jag gick efter en timme. Den gamle Italienske mannen till ägare bjöd mig på en café au lait och en muffin, berättade om sin vision, berättade om att han tyckte att unga frankofona montrealers var för energiska och frågade om lite allt möjligt. Faktumet att varken han eller jag pratade så bra franska gjorde ju inte att det gick snabbare - han verkar mest använda sig av italienska. Har nog knappt någonsin varit på en så lugn plats. Det var ganska härligt, en lugn oas på en hetsig gata. Vi får väl se om han kommer ihåg att ringa tillbaka. Om han gör det har jag ett jobb, om inte fick jag i alla fall en gratis fika.
Jag har lämnat något CV här och där utan större förhoppningar. Har väl mest tänkt att det skulle vara skönt att sippa tänka för mycket på om jag har råd och så, och jag vet ju att jag kommer att bli tvungen att hitta ett jobb förr eller senare, så det skadar ju inte att kolla lite innan det blir akut. Hur som helst klev jag in på ett litet café här i petit Italie där jag bor som hade en "serveuse demande"-skylt i fönstret. Det blev i slutändan en ganska speciell upplevelse. Jag trodde att jag skulle vara inne i runt fem minuter, men det slutade med att jag gick efter en timme. Den gamle Italienske mannen till ägare bjöd mig på en café au lait och en muffin, berättade om sin vision, berättade om att han tyckte att unga frankofona montrealers var för energiska och frågade om lite allt möjligt. Faktumet att varken han eller jag pratade så bra franska gjorde ju inte att det gick snabbare - han verkar mest använda sig av italienska. Har nog knappt någonsin varit på en så lugn plats. Det var ganska härligt, en lugn oas på en hetsig gata. Vi får väl se om han kommer ihåg att ringa tillbaka. Om han gör det har jag ett jobb, om inte fick jag i alla fall en gratis fika.
Jag fortsatte på bixi mot Mile end, köpte ett par coola handskar på en garage sale (de är överallt, älskar det) och vandrade upp mot "berget" (alltså själva berget Mont Royal) för att möta upp Allison och kolla in lite tam tam, den hippieetninska dansen till trummor som hörs hela söndagarna, som uppstår helt spontant varje vecka tills det blir för kallt. Det tog ett tag innan hon kom, hon hade gått vilse mellan alla stigar, men i slutändan satt jag i en ring på gräset med henne och ett gäng spridda själar som bundits ihop på ett eller annat sätt. Spelade ukulele och åt chips med tam tam i bakgrunden medan det blev allt kallare. De bestämde sig att göra varm choklad. Jag hängde med till dörren, men gick aldrig in för chokladen. Jag var inbjuden till Vanessa och Joel igen mot en flaska vin, då Vanessa bestämt sig för att lära sig laga julskinka inför jul. Gott och trevligt som vanligt, vi får se om jag tar och lär dem baka bullar senare i veckan.
Ber om ursäkt för att min svenska blir sämre. Det märks kanske inte än, mn jag har lite svårt att hitta ord och uttryck och så. I och med att jag kan prata engelska har jag väldigt lätt att ställa om till det när jag får möjlighet har jag märkt. Gänget på berget var förvånade att jag var svensk, tyckte att jag hade "no accent at all", så även om jag läser en hel del på svenska så går jag mer mellan engelska och franska. Märker redan att jag har svårt att hitta uttryck ibland. Jag kommer att uttrycka mig mer och mer osammanhängande misstänker jag. Jo jag vet, det är inte så sunt, men det kommer ju tillbaka sen. Nu måste jag sova. Dags för en ny skolvecka. Även om jag skulle gärna kunnat haft helg en dag till - den söndag som jag trodde skulle bli tom när jag vaknade slutade ju ganska så bra.
Puces POP
Var nere på en arts & crafts-utställning idag. Så himla mycket fina saker så det är inte sant! Tyvärr har det blivit ett mer och mer populärt ställe, så priserna blev i många fall ganska höga.. Men jag kunde inte låta bli att köpa lite vykort, en halsduk och ett halsband - det får bli min Montréal-token. Gick vidare med Vanessa till Krista, hennes svenskinfluerade vän, ja till och med svensktalande efter ett utbyte i Lund, för att skala rödbetor över ett glas vin efteråt. Ber om ursäkt för att jag praktiskt taget bara tar bilder inne i lägenheten, men alltså... Jag är inte helt förtjust att trycka upp en kamera i ansiktet på alla jag träffar längre. Känns lite konstigt att göra det liksom. Så jag låter bli. Skulle väl kuna ta bilder på kläder eller något i stället, men det skulle ju bli lite väl modebloggigt.
Rushing through the city
Det är en härlig känsla att snabbt kunna cruisa mellan bilarna på en stor aveny med en enorm röd ryggsäck full med mat på ryggen, som om man var ett cykelbud i New York (det är väl nästan det man är i och för sig) på Santropol Roulant, eller att racea genom natten på tomma gator i gult ljus. En väldig frihet. Och så skönt att komma hem full av energi i stället för dåsig av den varma metron. Min cykel brakade ihop, men jag har skaffat en Bixi-prenumeration - Montréal har nog ett av världens bästa alvedoncykelsystem. Trodde inte jag ville göra leveranser, att jag helst ville vara i köket, men det var inte så dumt, det där. Gillar Santropol, det råder någon typ av hippiestämming, en härlig vibe. Har bara varit här i drygt två veckor, men jag känner mig nog ändå som en del av Montréal. Är ingen outsider som bara ser på, lever här. Det är kul att Montréal är en blandning just av amerikansk-, nordeuropeisk- och latinokultur - de tre kulturer som jag är mest hemma i. Alla är förvånade när jag säger att jag kommer från Sverige. Ingen verkar höra på min engelska att jag inte är nordamerikan, och franskan går bra, så jag skulle lika gärna kunna vara från en annan stad i samma land, precis som så många andra. Det är många nya, unga, människor här, och den kategorin tillhör jag absolut, men ingen tror att jag bara varit här i två veckor. Och det förstår nog inte jag heller. Jag känner folk, kan staden, pluggar heltid, voluntärar, bor här, har ett liv här, har knappt någon tid över alls. Det är mitt, min stad.
Vinyl
Det börjar kännas mer som mitt nu. Hittade världens charmigaste vinylaffär i trendiga le Plateau, och köpte 7 vinyler för 2 dollar. Sjukt värt. Nu vet jag inte om det är kass musik på dem eller inte, men nu råkade det ju handla mer om hur fodralet såg ut än vad som faktiskt fanns innuti. Sitter här med Quebécois musik på spotify i bakgrunden, med en kopp te och choklad efter att ha lagat raggmunk med kantarell och fläsk. Läser. Chillar. Skönt att äntligen kunna ta det lugnt. Bra fredagskväll.
Santropol Roulant
Har varit på infomöte på en sjukt himla skön organisation. På Santropol Roulant lagar voluntärer mat, man levererar den till äldre som behöver en hjälpande hand, bidrar till ett socialt utbyte genom mat, driver sin egen cykelverkstad som ett led av cykeltransporten, har sin egen kompostering i källaren, OCH sist men absolut inte minst: de har en stor organisk trädgård på taket mitt inne i stan, och hoppas att fler tak ska ta efter. Urban agriculture är inte en dum idé, det utökar stadens möjligheter. Ska hjälpa till att leverera idag. Får se hur det går.
Att plugga franska i Québec
Det är intressant att plugga franska i Montréal. Nu har jag inte pluggat franska i Paris eller så, men jag kan nog ändå säga ganska säkert att det är annorlunda. Det är lätt att glömma hur politiskt laddat språket är. Å ena sidan är Montréal fullt av engelsktalande - Québec är ju trots allt en del av det i övrigt engelsktalande Kanada - å andra sidan är Québec en fransktalande, nästan skandinavisk, oas mitt i nordamerika, med en egen kultur och en egen ideologi.
Det är klart att nordamerika hittar in; jag har ju kollat på amerikansk fotboll, och det är inte förvånande att det är just här som man uttalar "r" som lite av en korsning mellan det engelska och franska uttalet (jag gillar québecois, det känns som att allt som annars får franska att låta arrogant försvinner och ersätts av någonting annat, lite orenare), men det har samtidigt en egen koppling till Europa och allt som hör latinet till som resten av koninenten lätt går miste om.
Jag trodde inte på det första gången jag hörde att franska och engelska Kanada skulle kunna bli två skilda länder, trodde inte att någon på allvar föreslog det. Visste inte att jag senare skulle börja på det universitet som nog kan kallas centrum för den typen av protester, universitetet som nästan fick skjuta upp skolstarten efter valet, universitetet som inte bara valt blått som färg för att det var snyggt, utan också för att det är Québecs färg. Québec och Kanada är lite av två skilda länder, även om de har många likheter. Och det syns som tydligast i Montréal, där engelska Kanada som mest tränger sig på. Québec definieras av franskan, på samma sätt som alla länders kulturer speglas i språken. Men den är i minoritet, kan lätt hamna i kläm. Så det blir viktigt, det där med franskan. Det är inte bara unga som känner för att lära sig ett till språk som läser franska här - vi är ganska få. Nej, i Montréal pluggar man franska för att kunna bo kvar, för att kunna skapa sig ett riktigt liv i Québec, för att kunna få jobb, för att visa respekt. Alla är vana vid att lära ut franska snabbt, för det är så många som kommer från inte alls långt ifrån, som helt plötsligt behöver snabbintegreras i ett nytt land. Jag gillar det.
mhmmmmm
Här bor jag
Så, här bor jag. Tredje våningen, ner mot en stor aveny och nära till allt. Jag antar att jag börjar vänja mig vid att bo helt själv. Det är skönt att kunna ha allt där jag vill ha det, att laga den mat jag vill ha. Men det tar ett tag att vänja sig vid ensamheten, det måste jag medge. Jag var nog mycket mer ensam i Spanien än vad jag är här om jag ska vara ärlig, men jag har vant mig att alltid ha någon i närheten nu. Har nog blivit lite bättre på att kompromissa när det gäller hemmalivet, lite lättare att leva tillsammans med. Och betydligt mer sällskapssjuk. Om jag skulle ha varit här när jag sökte bostad skulle jag nog ha flyttat in med andra, om jag skulle ha kunnat gå och träffa dem först, men från andra sidan atlanten blir det ett för stort lotteri. När jag aldrig varit i staden, inte vet vad som är billigt och dyrt, vilket område jag tycker om och inte tycker om. Och det kan bli ett helvete att leva med människor som man inte trivs med, det kan suga ur all energi. Jo, det slog mig hur ensam jag var hos Olivia, där jag stängde in mig på mitt rum för att hålla mig undan. Hur instängd jag kände mig, isolerad. Hade helt glömt hur det var. Så, det här är en bra lösning. Det är skönt med frihet, att kunna gå hem, sätta på musik, göra en macka med precis det man vill ha, lägga sig och läsa lite. Inga krav. Jag vänjer mig nog.
Touché Carabins - Allez les bleus!
Drog och kollade på amerikansk fotboll igår. Vi har tydligen både ett lag - Carabins - och en stadion på universitetet. Hade inte trott det. Quebec är ju så europeiskt, i och med språket så hämtas många influenser därifrån i stället från USA, men vi har tydligen alla möjliga lag efter den amerikanska modellen. Det är helt klart en intressant sport, men jag förstår att man har cheerleaders, marchband och hela grejen. Den aktiva speltiden är 1 timme, men matchen tog 3,5 h! Fick skynda mig till Vanessas wine and cheese night, som för övrigt var jättekul! Jag trivs verkligen hemma hos Vanessa och Joel, och vännerna var en skön blandning av fransk- och engelsktalande. Det är kul det där, med hur annorlunda det blir med språkmixen. Som två länder på samma plats.
Ej längre adresslös
Så! Nu har jag flyttat in. Det är galet hur stökigt och fult tjejen jag hyr det från hade det, men jag känner att jag kan få till det riktigt bra. Har suttit och skrivit under hyreskontraktet med- och fått all information av hennes charmiga gubbe till pappa som bara pratar franska, och suttit någon timme i kundtjänst för att få internet, men nu börjar den mesta byrokratin bli överstökad. Det har slagit mig hur enkelt det var att flytta till Spanien - bara att ta sitt pass och åka. Nu har jag arbetstillstånd, social insurance number, hyreskontrakt, kanadensiskt konto, busskort, studentleg på UdeM, mobilabonnemang och internetabonnemang, alla fixade på olika platser över hela stan.
Annars då? Har bott i en hall i över en vecka. Och jo, det har funkat bra. Vanessa är hur snäll som helst, och Joel lagar fantastiskt bra mat. Beans har ätit de flesta av mina skor. Har fått låna en cykel, och cyklar nu för tiden 1,5 mil per dag. Har haft en hosta som aldrig riktigt velat ge sig. Har börjat plugga franska. Först var det hur svårt som helst - har lektioner till 100 % på franska, och en relativt liten grundkunskap - men det började gå bättre snabbt, så det finns nog hopp på det planet. Jag börjar lära känna lite folk i klassen - försöker hitta de som är i samma situation som jag: ensamkommande unga studenter.
Och Montréal? Det är fint. Husen är i de flesta fall låga med trappor på utsidan till andra våningen och bakgård med brandtrappa åt andra hållet här i de franska delarna där jag bor, men det finns även ett stort downtown, med höga hus och engelsktalande människor. Det är lummigt, det är fräsht, mycket återvinning, mycket grönt, många cyklar. Temperaturen har gått från högsommar till aggresiva åskstormar till senhöst och tillbaka till sommar. Vi får se hur nästa törn blir.
Så, det får räcka för nu. Min internet kommer antagligen att försvinna nu till på tisdag, men annars jag har tänkt fortsätta blogga relativt regelbundet nu, så häng kvar!
@ Montréal
Okej, så jag bloggar från mobilen just nu. Så det blir inte så långt, och bilden blir inte så bra. Men jag lovade ju att blogga, så jag kan ju börja med att säga att ja, jag ska försöka göra det. Måste då bara säga att det antagligen inte blir några mästerverk författade innan jag flyttat in på riktigt nästa helg - i nuläget ligger jag på en fällsäng i Vanessas och Joels supermysiga lägenhets hall och ser ut genom fönstret medan hunden Beans sitter och stirrar på mig förvirrat - jag snodde visst hans rum. Poängen är att jag lever i resväska en vecka till.
Men annars går det väl framåt. Har efter en dags fördröjning, 18 timmars resa, otaliga timmar i border control i USA (himla dumt att flyga via USA, behöver göra samma jobbiga process som för att komma in i landet - nog det enda landet i världen där mellanlandning räknas som inträde i landet), fått ett kanadensiskt arbetstillstånd instämplat i passet, hängt hos Vanessa och Joel, failat lite på inskrivningsprovet på Université de Montréal i min jetlag-dimma, promenerat runt halva stan, bokat möte på banken för att få ett kanadensiskt konto och skaffat lokalt telefonnummer och internetåtkomst på mobilen.
Folk blir lite förvånade när de hör om mina planer. Det är väl inte så många som gör som jag gör här. Svenskar åker väl iväg på vinst och förlust ibland, men för då är det antingen i europa eller till platser som thailand där det går att backpacka. För det mesta inte ensam till en plats där det både är ganska omöjligt att åka hem bara så där om det skiter sig, där det av politiska skäl är väldigt viktigt att prata franska på jobbet när man tänker söka jobb och lång ifrån behärskar språket, och där det för mig inte finns några större naturliga sammanhang att träffa människor på. Men det är ju lite så jag sett på det här från början - som lite av ett experiment.
Två år senare
Så, nu drar jag till Montréal imorgon bitti. Jag har nog aldrig känt mig så förberedd som jag gör nu - aldrig så neutral inför tanken att flytta. Känns inte riktigt som en stor grej. Insåg för en ganska kort tid sedan att jag åker dit samtidigt, exakt på datumet, som jag åkte till Madrid för två år sedan. Jag läste precis vad jag skrev då, för två år sedan, och märkte hur mycket äldre jag ändå har blivit - mycket mindre svartvit på något sätt, och betydligt mer säker. Jag känner inte heller samma rotlöshet som för något år sedan. Jag vet väl fortfarande inte riktigt vad jag har för plats, men jag är redo att skaffa en. Jag är redo att inte sväva runt mellan en massa sammanhang hela tiden, redo att "slå mig till ro". Har nog tröttnat lite på att alltid bara ha en liten plats överallt, men inte någon full bas att utgå från. Har aldrig kunnat bestämma mig innan, men jag kan nog det nu. Det betyder inte att jag kommer att stanna på samma plats hela tiden, men att jag inte kommer att ha lika stora problem med att stanna och bygga på det jag har. Att det finns ett "jag" som inte behöver kopplas ihop med någon annan identitet än just den jag är. Behöver inte fundera över hur det är att vara svensk eller vilken ställning jag har, som jag tydligen gjorde hela tiden då. Kan bara vara. Så med det sagt blir det ganska skönt att lämna Stockholm och gå vidare.
