Vale, vale

Så, nu drar jag till Montréal imorgon bitti. Jag har nog aldrig känt mig så förberedd som jag gör nu - aldrig så neutral inför tanken att flytta. Känns inte riktigt som en stor grej. Insåg för en ganska kort tid sedan att jag åker dit samtidigt, exakt på datumet, som jag åkte till Madrid för två år sedan. Jag läste precis vad jag skrev då, för två år sedan, och märkte hur mycket äldre jag ändå har blivit - mycket mindre svartvit på något sätt, och betydligt mer säker. Jag känner inte heller samma rotlöshet som för något år sedan. Jag vet väl fortfarande inte riktigt vad jag har för plats, men jag är redo att skaffa en. Jag är redo att inte sväva runt mellan en massa sammanhang hela tiden, redo att "slå mig till ro". Har nog tröttnat lite på att alltid bara ha en liten plats överallt, men inte någon full bas att utgå från. Har aldrig kunnat bestämma mig innan, men jag kan nog det nu. Det betyder inte att jag kommer att stanna på samma plats hela tiden, men att jag inte kommer att ha lika stora problem med att stanna och bygga på det jag har. Att det finns ett "jag" som inte behöver kopplas ihop med någon annan identitet än just den jag är. Behöver inte fundera över hur det är att vara svensk eller vilken ställning jag har, som jag tydligen gjorde hela tiden då. Kan bara vara. Så med det sagt blir det ganska skönt att lämna Stockholm och gå vidare.