Vale, vale

Anledningen till bristen på inlägg de senaste dagarna har inte varit någon annan än att jag inte haft tid. Ville gärna, men kunde inte. Skrev desperat av mig på en brun papperspåse igår, men den vet jag inte vart den tagit vägen. Har spenderat 13 timmar i helvetet, och åkt därifrån vid midnatt två nätter i rad. Skulle ha gjort det idag också, men jag kom fram till att jag inte kunde göra det här. Det går bara inte.

 

Det skulle verkligen kunna vara ett trevligt, blomstramde ställe, det skulle int vara så svårt, men just nu är det outhärdligt. Stället grundades på 60-talet, och har skötts av samma man (han på bilden) sedan dess. Ja, till och med möblerna är desamma. Där vandrar han runt dagarna i ända, vandrar runt i sitt museum.

 

Några gäster kommer in varje dag, men de som inte är hans gamla italienska vänner förstår han sig inte på. Och något utbud finns inte att tala om. Det finns kaffe, biscottis, lemonad med flugor i och en äcklig smörgås som han stolt gör. Längst in står två biljardbord och lite längre fram är tre olika tv-skärmar med olika program med lika starkt ljud. Det är ironiskt att det hänger minst åtta klockor på väggarna, för tiden står stilla. De nio timmarna jag var där igår kändes som en vecka. Jag skojar inte när jag säger det.

 

Vad jag hade för funktion kan man undra. När han kände för att göra kaffet gjorde han det, när han inte gjorde det stirrade han på varenda sak jag gjorde. Som jag så klart gjorde fel. Man är ju en idiot som inte förstår någonting - hur kan jag ens tänka mig att inte hälla mjölken till en café au lait i två olika glas innan jag häller det i det stora glaset!? Varför slår jag in så snabbt på kassan!? Det kan inte vara att jag tränat mycket på just det, att jag är snabb och metodisk, att jag stått otaliga timmar framför ringlande köer? Han vet väl inte var ringlande köer är. Kan ju inte säga att egna initiativ uppskattades. Hans sätt är från en annan tid och det enda rätta, och det får man väl ta, han är gammal, men han behöver ju inte skälla ut mig för att jag inte vet varenda liten detalj om hans idiotiska sätt, eller för att jag inte jobbar när mina arbetsuppgifter inte innehåller något jobb, och jag inte får hitta på egna uppgifter.

 

Jag står inte ut med idioter. Jag blir uppkäftig när jag tycker att saker är fel. Det väl både en styrka och en svaghet jag har. Det är klart att jag skulle kunna lära mig att göra allt "rätt", men jag frågade mig om det var värt det, och svaret var nej. Jag är här för att ha det bra, inte för att plåga mig. Jag behöver inte plåga mig, är inte så himla desperat. Det tod inte lång tid innan ångesten började krypa fram - den hemska blandningen av känslan av att sitta av tid, att inte göra någonting som gör nytta, att inte klara av det, att jag borde klara det, och till råga på det att det förstörde för annat när jag slutade så sent med skola dagen efter. Det enda som fick den att lätta var när jag bestämde mig för att bara stå ut tills jag fick mina pengar, och sedan aldrig ens passera stället. Sedan kom den tillbaka när han började skrika vilken idiot jag var, hur korkad jag var, när jag sa att jag inte skulle komma tillbaka.

 

Jag vet att det är snabbt att utveckla en så pass stark ångest som det där faktiskt var, en ångest som gör att man bara försöker överleva minut för minut, men den utvecklades inte där. När jag var telefonförsäljare kröp den långsamt fram tills jag kom hem sur och vresig varje dag, tills jag hatade allt, tills jag började bli deprimerad. Ångesten satt kvar efter att jag sagt upp mig, fram tills jag fick jobb på Siggesta två dagar senare. Jag är väldigt priviligerad som inte har behövt göra en massa idiotiska jobb, jag vet, det finns många, jag vet att det inte alltid är så himla kul. Men är väl inte tillräckligt bra för det, måste se en poäng, måste känna att jag på något sätt hjälper till med jobbet jag gör. Då är jag väldigt bra på att jobba. Och jag antar att så fort det dåliga arbetsmönstret kommer tillbaka, så kommer ångesten fullt utblommad.

 

Jag passar till att jobba i ett engagerat och energiskt team, och måste känna att jag har en funktion. Det betyder inte alltid att man behöver på topp, att det alltid behöver vara kul, att det måste vara en livsavgörande funktion, men intentionen ska vara bra. Det är väl därför jag tror att jag borde bli läkare - jag blir betydligt mer stressad när det inte finns någonting att göra än när det är för mycket, får mer panik över att inte få ta ansvar än att få för mycket, tycker att jobbet är en för stor del av livet för att slösa bort på skit. Jag tänker inte ha för bråttom med att hitta ett nytt jobb, tänker välja noga. Jag verkar ju trots allt inte ha några större problem att få dem. Jag har bestämt mig för att ha det sjukt himla bra här. Ja, det har jag ju faktiskt.

 

Det är sunt att tappa fotfästet ibland. Det gick väl lite för bra helt enkelt. Nu är ångesten i stort sett borta i alla fall, det är tur att jag omges av så himla bra människor här, annars skull den nog sitta kvar.

 

Om det är ett dåligt författat inlägg ber jag om ursäkt - jag hinner inte läsa igenom och redigera det, måste sova. Har ju knappt sovit ordentligt på en halv vecka, och det är mitterminsprov i morgon. Så god natt.