Vale, vale

Det är en härlig känsla att snabbt kunna cruisa mellan bilarna på en stor aveny med en enorm röd ryggsäck full med mat på ryggen, som om man var ett cykelbud i New York (det är väl nästan det man är i och för sig) på Santropol Roulant, eller att racea genom natten på tomma gator i gult ljus. En väldig frihet. Och så skönt att komma hem full av energi i stället för dåsig av den varma metron. Min cykel brakade ihop, men jag har skaffat en Bixi-prenumeration - Montréal har nog ett av världens bästa alvedoncykelsystem. Trodde inte jag ville göra leveranser, att jag helst ville vara i köket, men det var inte så dumt, det där. Gillar Santropol, det råder någon typ av hippiestämming, en härlig vibe. Har bara varit här i drygt två veckor, men jag känner mig nog ändå som en del av Montréal. Är ingen outsider som bara ser på, lever här. Det är kul att Montréal är en blandning just av amerikansk-, nordeuropeisk- och latinokultur - de tre kulturer som jag är mest hemma i. Alla är förvånade när jag säger att jag kommer från Sverige. Ingen verkar höra på min engelska att jag inte är nordamerikan, och franskan går bra, så jag skulle lika gärna kunna vara från en annan stad i samma land, precis som så många andra. Det är många nya, unga, människor här, och den kategorin tillhör jag absolut, men ingen tror att jag bara varit här i två veckor. Och det förstår nog inte jag heller. Jag känner folk, kan staden, pluggar heltid, voluntärar, bor här, har ett liv här, har knappt någon tid över alls. Det är mitt, min stad.