Vale, vale

Är ÄNTLIGEN klar med att transkribera min förhoppningsvis sista timlånga intervju på ett tag. På 1,5 vecka har jag lagt ner minst 15 h och 22 wordsidor, storlek 11, bara på att skriva ut insperningarna från tre intervjuer jag gjort för projektarbetet.

Men det är riktigt kul att hålla på med det här faktiskt. Jag utvärderar alltså Barbro Johansson Model Girls' Secondary School, som är ett biståndsprojekt, för att applicera det på utveckling. Bistånd och utveckling. Jag åker till när jag ska till Tanzania i januari. Ska inte rabbla på om det här känner jag, men för den som är intresserad har jag min loggbok HÄR, med utskrivna intervjuer och allt sånt. Nu vet jag att det nog inte är någon som orkar kolla på det, men den bloggen är egentligen bara till för att min projekthandledare ska kunn betygsätta min process. Det är i alla fall en väldigt intressant, och kontroversiell, fråga. Vad är framgångsrik utveckling? Hur kommer man dit?

Hur som helst känns det som att jag har blivit bra mycket bättre på att intervjua - någonting som jag aldrig har gjort förut. På min första intervju hade jag med mig ett papper med frågor som jag gick efter. Det slutade jag med efter halva intervjun - svaren blev onaturliga på det sättet. Efter det har jag skrivit upp och läst igenom frågor innan, men lämnat dem i väskan och använt mig av det som finns kvar i huvudet. Det har blivit riktigt bra till slut, även om det så klart finns lite att putsa på. Som hur jag ska avrunda och när jag ska sluta till exempel. Men det är jag ju aldrig bra på.

Jag var lite nervös över att träffa människor som hade en så pass mycket högre ställning än jag själv också, eftersom ett intervjuande på ett sätt känns lite som om det är man själv som är auktoriteten - jag pluggar ju inte ens på universitetet - men det roliga är att de i slutändan visade sig intresserade av vad jag höll på med allihop. Varenda en sa att de gärna skulle se resultatet. Så det var väldigt kul.

Men ändå, hur intressant och givande det än är kommer det nog att bli rätt skönt att bli klar. Alltså, det tar ju upp så jäkla mycket av min tid!

Elin fyllde de efterlängtade 18 i torsdags, grattis till henne! Det firades släktmässigt på restaurang Kungsholmen, som sån tur var för mig följdes av en sovmorgon på grund av en inställd gympalektion, och därmed en praktisk, "ledig", fredag. Tacka vet jag fredagarna säger jag bara! Hur skulle det gå utan den där tiden att bocka av alla praktiska detaljer för veckan? Inte särskilt bra, om du frågar mig. Så fort jag är någon förutom mig själv är hemma försvinner internetuppkopplingen, tystnaden ersätts med höga youtube- och/eller golfkommentarer och möjligheten att göra någonting alls vettigt känns onåbart långt borta.

Hur som helst, 18 var det. Exakt två månader kvar för mig idag faktiskt. Alltså, jag vet att det inte är så enormt viktigt egentligen, men då kan man ju göra en massa praktiska saker, som att ta körkort till exempel. Och så behöver man inte utsättas för en massa opraktiska och onödiga problem hela tiden, som ska göra allting alldeles för komplicerat i onödan.

Körde en långtur genom Östermalm, till Hötorget och bort till norra Bantorget igår, och tro det eller ej, men jag börjar faktiskt känna mig både säker och med på noterna i innerstan. Köpte fika på vägen hem så klart, kan ju aldrig få nog av fika, hehe (jag menar, det förföljer mig. Hur stor är chansen att man möter mormor på bussen hem på torsdag eftermiddag, som dessutom råkar vara både kaffesugen och har en påse bullar i väskan? Ska påpeka att hon åkt från Norrköping. Det måste vara ödet...). Gick riskettan idag, och om tre veckor kör jag på halkbanan. Börjar verkligen komma någonstans nu, och det känns så himla bra!

Som sagt blev det mer onaturligt än jag trott att komma tillbaka till VRG. Jag var klar med det på något sätt. Det har varit så mycket som har varit att trampa vatten sedan jag kom tillbaka. Kunde vara i Stockholm så klart, det var att gå vidare, men att fortfarande gå på VRG blev ju att vrida tillbaka klockan till någon gång för länge sedan. Men nu börjar jag komma in i rutinerna; efter en körlektion kl 7 på morgonen, tre timmar fysik b och tre timmar matte e är jag fortfarande inte särskilt trött. Det känns inte helt konstigt längre. Jag trivs faktiskt bra med hur jag har det.