Vale, vale

Under mitt senaste dygn här har jag vandrat runt på skolan, sovit över i ett av studenthemmen, tagit lite foton, gått på en ”civics”-lektion med form 3 (de 14-15 år gamla tredjeårseleverna), pratat med dem i någon dryg timme, varit med under de 10 minuterna när swahililäraren presenterade de 9 böcker som skulle läsas under året, pratat med lite lärare och med resten av gruppen fått ett jättefint bemötande av vice rektor Susan. Om någon halvtimme ska jag ner på kvällsbön, och i morgon tänkte jag kolla in lite fysik och matte bland de äldre eleverna innan jag beger mig mot Dar es Salaam efter lunch för att åka tillbaka till vintern.

Tjejerna är både gulliga, duktiga och drivna, och ledningen är engagerad och välfungerande. I den skyddade miljön som de befinner sig i kan de koncentrera sig på sina studier, och det gör de, med de får även möjligheten att ha det väldigt roligt och utvecklas till starka och individer med självförtroende och drömmar. De lär sig att förstå sitt land, resten av världen och vetenskapen. Och nivån är hög.

Det är fantastiskt att det finns skolor som denna som även ger fattiga flickor möjligheterna som den här typen av utbildning kan ge. Utvecklingen som skett och sker i utbildningssektorn i Tanzania kommer verkligen att skapa en positiv spiral för utvecklingen i hela landet. Någonstans måste man starta, och i det här fallet var det svenskt bistånd som gjorde det. Den här skolan kommer att kunna stå på egna ben i takt med att utvecklingen fortsätter. Och Tanzania är att räkna med. Afrika har mycket att erbjuda om man vill se det, och det tror jag att vi börjar göra.

Update: kvällsbönen var obeskrivligt häftig. Är nu efter ännu en lång flygresa, för övrigt Lilian och Paschalias första, tillbaka i Sverige. Kan inte säga annat än att jag är nöjd. Första gången i subsaharan africa, och förhoppningsvis inte den sista.

Efter en intensiv vecka som började med att min plånbok gick förlorad på planet, som fortsatte med klättring i Uzungua mountains, safari i Mikumi, boende i tält, några resdagar genom Tanzania, en tur i Stone town , en dag på Chumbe och en i Makunduchi, och som slutade med att simon hamnade på sjukhus har vi en lugn dag på stranden. I morgon åker jag mot Barbroskolan. Jag älskar det här landet. Det är ett fantastiskt ställe. Trots att det kanske inte är så bra med "hakuna matata"-mentalitet med svenska mått mätt så tycker jag att det finns ett stort värde i det. Man behöver inte stora, uppvärmda hus i värmen. Resurserna som finns har alltid räckt långt när de delats. Men självklart ser man spåren av de tropiska sjukdomarna, och visst kan jag aldrig bli en riktig del av landet på grund av den ekonomiska ojämlikheten. Och visst är inte i närheten av effektivt. Fast någonting som Tanzania har är ett driv, ett lugn, och en stor vilja bland människorna att hjälpa varandra, och det kommer det här landet att komma väldigt långt på. Tanzania är på gång.

Har äntligen läst ut ”Wild Swans” av Jung Chang, en fantastisk bok! Anledningen till att jag säger ”äntligen” är att det tar en himla massa timmar att komma genom en text på 700 sidor när man, som jag, alltid läser i berättartempo för att verkligen ta in vad som står. Men annars så, mycket intressant. Den skildrar Kina genom biografin av Jung Chang, där hon berättar om sitt, hennes mammas och hennes mormors liv från det gamla Kinas sista år i början av 1900-talet, under krigsherrarnas tid, genom den japanska ockupationen under andra världskriget, övergången till Kuomintang och den kommunistiska revolutionen, genom Maos fanatiska härskarvälde och fram till hans död, när hon fick ett stipendium för att lämna landet och åka till England, där hon har bott sedan dess. Man vet så lite om Kina, trots att det är så viktigt i världen. Man förstår landet så himla mycket bättre. Kommunismens historia är jätteintressant, hur den startar så bra, men svart övergår i ren hjärntvätt, att ett 900 miljoner människor blir de av en enorm sekt där Mao är gud, där politik är allt, där matproduktionen kan försvinna på grund av en fix idé, där människor misshandlade och dör till höger och vänster, där stadsborna helt plötsligt blir bönder, där utbildning blir föraktat: utbildade säger emot, där de mest trogna blir utpekade som fiender… Och mycket intressanta livsöden! Karaktärerna hinner komma genom praktiskt alla epoker och samhällsgrupper, trots att de alla har funnits, eller fortfarande finns, på riktigt.

Psykologin är inställd (nu har jag visserligen fått ett par timmars uppgifter via mail i stället, men ändå) och jag sitter på med en cappucino och läser ”The uncommon reader”, som jag faktiskt börjat tycka om nu mot slutet, språket är komplicerat, men det är en del av charmen, den är vass och intressant när man kommer in i den.

Gillar det här Waynes, det är relativt nyöppnat och ligger mitt inne i Akademibokhandeln på andra våningen med alla borden uppradade längs med stora fönster som mynnar mot Hötorget. Träden är gula och fina. Det är sådär lagom tyst som det ska vara i en bokaffär, och det finns nog ingen miljö som jag tycker bättre om att plugga i än rum fyllda med böcker, gärna med inslag av mörkt trä så att det får en lite antik känsla, som i Facksal 1 på Stadsbiblioteket (som nog är det bästa sättet att sitta på om man vill få någonting gjort, det är knäpptyst samtidigt som man känner sig iakttagen, man vågar liksom varken gå innan det gått en timme eller strunta i att jobba när alla andra jobbar på så bra).

Måste nog gå hem och packa inför Madrid snart. Alltså, det är inte likt mig att packa tre dagar i förväg, men det här är nog den enda dagen jag hinner göra det. På torsdag kommer jag att släpa md mig väskan hemifrån-Jarjaplan-fyra trappor upp-fyra trappor ner-Odenplan-en trappa ner-fem trappor upp-fyra trappor ner-Centralen-Skavsta-Madrid, så där finns det inte så mycket att ta från. På onsdag är det konfaträff, är nog hemma halv 10. På tisdag planerar jag med Lydia och gör de 10000 psykologiuppgifterna. Och idag borde jag visserligen plugga biologi, har tydligen ett skitsvårt prov i morgon om endoplastic reticulum, nucleotides, lysogenic infections och såna grejer. Alltså, det är väl inte så svårt egentligen, mn det är så himla mycket terminologi. Typ 12 A4 med termer. Men det är ganska intressant. Phil är bra han, det sista jag såg av honom idag var när han gick ur ett klassrum och kom fram och frågade ”Do you want to see an egg without a shell?, och kom fram och la ett ägg utan skal i min hand… Det är kul att han utgår från att hela vår klass ska bli läkare också. Jaja, jag tror inte att jag blir klokare av att läsa om cell biology, genetics, stem cells och viruses en gång till i alla fall.

Men men. Fan vad gött med Madrid. Jag är riktigt taggad. Jag menar, det känns så himla långt borta just nu, det blir kul att uppleva det igen. ”Ett annat liv-känslan”, du vet. Har en känsla av att det kommer bli epic.