Andreas
Hur som helst så kan det ju inte skada att berätta lite om min härliga mellanbrorsa. Andreas är 15 år och går i nian. Jag kommer ihåg att jag har snackat med folk om att den åldern, 14-16, är den jobbigaste tiden man är med om i sitt liv (om man bortser från när man är med om dödsfall och dylikt, men det tror jag nog att ni förstår). Jag har sagt det till honom också, men han vill nog inte tro på mig. Man kan ju tycka att han skulle tjäna på att tro på det, eller hur?
Alltså, det är fan inte lätt att vara femton bast. Man är ful, otillräcklig och värst av allt - man tror att alla andra har det mycket bättre. Vem som helst som är äldre än så vet precis hur det är, för alla har haft det lika förjävligt, men den som är femton vill tydligen vara speciell. "Hur skulle någon annan kunna tycka att det är jobbigt? De lever ju sina perfekta liv. Du förstår mig inte alls." Nej du, tur att det bara blir bättre.
Hur som helst har jag alltid tyckt att han är himla bra, Andreas. Trots all han hade en fallenhet för att slå mig när jag var liten, när jag var dubbelt så gammal som honom. Det är på något sätt lite av hans charm, hur han vågade breda ut sig. Alltså, han skulle inte göra en fluga förnär nu så klart. Jag själv är bra mycket farligare på det planet. Nej, det krävs stake för att våga vara sig själv. Och det har han ju beviserligen, som tur är. Och så är han smart också, smartare än han vill tro. Han kommer att gå långt.
Kommentarer
Trackback
