Vale, vale

     

Jag pendlar mellan att vara så himla lycklig och att ligga hemma med en klump i magen. När jag kommer hem på kvällen tänker jag skriva ett inlägg om hur det är att inte längta hem en sekund, hur himla bra det går. Jag glömmer liksom att jag kan vakna upp på morgonen i en tom lägenhet och ha någon sorts nervös känsla i magen. Speciellt när jag vet att jag har en massa timmar att döda, när jag inte har någonting planerat för dagen.

 

Det är nog någon typ av hemlängtan, jag vet mycket väl hur det känns: kvävande. Men det handlar inte om att jag vill vara hemma. Jag känner bara inte för att vara ensam. Det är ju fånigt hur bortskämd jag blivit på det, hur sällskapssjuk jag blivit. För jag vet hur ensam jag faktiskt var i Spanien, hur mycket jag än gjorde, hur ensam jag alltid var som liten - jag hängde så mycket med mig själv, och det var så jag ville ha det.

 

Jag är inte så längre. Behöver träffa människor, ha fullt upp. Blir så lätt rastlös. Och ja, det är irriterande att jag går och känner mig ensam varje gång jag vaknar så här på morgonen. För jag är ju inte det. Vet hur man gör för att lära känna människor nu för tiden har jag märkt. Och det går få dagar utan att jag träffar någon alls.

 

I förrgår sprang jag iväg med ett gäng från klassen för att käka lunch off campus, sedan käkade jag en massa vietnamesisk mat med Karyn på kvällen. Igår bakade jag bullar och tårta med Krista inför Vanessas 30-årsfirande idag (är nöjd med tanke på att jag fortfarande har problem med torrjäst, men efter alla bullbak med mormor genom åren har jag blivit en riktig perfektionist när det gäller process och smak) och hängde i hennes lägenhet med henne och Marie, en vän till henne. Om jag hinner tillbaka från Toronto i tid ska jag skynda mig till hennes 29-årsfest i början av November. Sedan drog jag vidare direkt till "Santropol Roulant fête ses bénévoles" och minglade runt med lite andra volutnärer. Träffade en cool fransk tjej som tyckte jag skulle hänga med henne och några vänner till henne ut någon dag. Och satt och snackade med lite alla möjliga om allt möjligt. Idag ska jag dra iväg till marknaden och köpa tårtgrejer och någonting att göra sallad av för att ta med till Krista för födelsedagsfirandet, sedan blir det vinbar, middag hos Krista och utgång med hela gänget. Det är galet hur fort tiden går egentligen, jag tänkte alltid att Vanessas 30-årsdag var långt borta. I morgon hade jag bjudit in Vanessa och Joel på "Swedish dinner", men det blir nog på fredag i stället. Då kan vi passa på att fira att jag läst klart min franska!

 

Så ja, jag känner mig så fånig som vaknar upp med den där klumpen. För man är inte ensam i Montréal. Det var en sak vi satt och snackade om där på Santropol - om Montréal. Om hur det är så få man möter som faktiskt kommer härifrån, att alla någon gång flyttat hit. Och att ingen har någon "dröm om Montréal", som människor kan ha med New York eller Paris. Nej, man råkar bara hamna här. Men den som väl råkat hamna här vill stanna kvar. Man vill leva här, bland människorna som alla någon gång bara råkat komma hit, bland ekologiska urban farming-trädgårdar, i en laid back, kreativ och sund stämning, med ett enkelt samhällsliv där alla Montrealers är en familj, där alla blandar språk mitt i meningarna.

 

Jag vill också vara kvar egentligen, älskar allt det där med den här staden. Det kanske är det jag är rädd för, rädd att bygga upp för mycket, för jag vet ju att jag måste tillbaka. Att jag vill plugga, vill ha en utbildning. Jag kommer ihåg känslan när jag satt och såg ut genom taxifönstret när jag kom hit: att jag egentligen inte hade någon lust att börja om från grunden igen. Varför börja om igen när jag precis kommit fram till att jag ville börja plugga? Jag kanske är lite rädd att tappa den starka motivationen, nöja mig med att bara ha en plats här. Men jag kommer att åka tillbaka hem. Fast jag kanske kommer tillbaka hit någon gång. De flesta som kommer hit är trots allt äldre än mig ändå. Ja, förutom de tre utbytesstudenterna i min klass tror jag knappt att jag känner någon under 25. Och jag går alltid runt och tror att jag är lika gammal, för jag känner mig lika gammal. Och då blir det irriterande att inte ha en utbildning, inte ha någonting att komma med. Men det är ju dumt om jag går och känner mig ensam för det.

 

Jaja, nu måste jag iväg och shoppa grönsaker.