En ljusnande framtid
Det tog mig ungefär två dagar som arbetslös att börja halvt bryta ihop, gå och nynna på studentsången och tänka "Den ljusnande framtid är vår - vilken lögn! Tänk om alla som sprang ut i sina mössor visste att de faktiskt måste ta tag i sig själva och skapa sig ett liv, att de från och med nu står ensamma på jorden". I tisdags morse drog jag nog ner i botten tror jag, jag hade funderat alldeles för mycket över allt för mycket saker i fyra dagar. Det är ju trots allt första gången någonsin som jag går sysslolös på hösten, och jag har ju alltid haft nog svårt för när man går mot vintern som det är. Men det är ju när man är som mest panikslagen som man blir tvungen att fatta ett riktigt beslut. Ovisshet är det värsta jag vet.
Så jag tvingade mig ut och gjorde matleveranser i nåra timmar. Det är kul vilka människor man träffar på Santropol Roulant, jag har gjort leveranser tillsamans med en hippie från Winnipeg, en fransman som kom hit för att göra ett utbyte på sitt psykologiprogram, bestämde sig för att hoppa av och stanna kvar, jobbar för greenpeace och har bestämt sig för att bli snickare, en tjej några timmar in i Québec som kommit hit för att lära sig engelska innan hon åker till Thailand för att lära sig sin mammas kultur.. Sedan gör man leveranser till någon som inte kan prata, någon som är förvirrad och "kanske inte tar emot maten" och någon som efterfrågat att man smyger upp för brandtrappan och lämnar maten på köksbordet.
Sedan terroriserade jag mig in till Vanessa och Joel och frågade om råd, ja, eller förståelse kanske. Och de förstod, de har också varit nya i Montréal. Och vi kom väl fram till att jag måste komma på någonting att göra. Och det visste jag väl redan, men det är svårt att komma till skott innan man bestämt sig. På vägen hem följde en katt (den på bilden) med mig kvarter efter kvarter och sökte min uppmärksamhet, och jag kände att "jo, det här funkar nog. Nu jävlar får jag tag i mig själv".
Och det har jag väl ändå gjort måste jag säga. Har käkat ordentligt, duchat, tagit på mig bra kläder, anmält mig som voluntär till en dokmentärfilmsfestival, och gått ut med en massa CV:n i ryggsäcken. Vi får se om det leder någonstans, man kan ju alltid hoppas. Helt plötsligt mötte jag Yukiko, en av de människor jag tyckte om mest från min franskaklass. Hon råkade vara i precis samma situation, och var även hon ute på gatan med en massa CV:n. Vi bestämde oss för att hitta lite billiga tidsfördriv, vi som sitter i samma båt.
Tja, min dator brakade ihop också. Helt och hållet. Det visade sig vara både hårddisken och mjukvaran som fallit sönder. Så 93 dollar och två dagar senare har jag en ny hårddisk, Windows XP istället för Windows 7, har förlorat alla filer och alla program. Men datorn funkar i alla fall igen.
Efter all den här texten vill jag i alla fall säga att jag har kommit över min eviga klump i magen för ett tag. Jag var orolig för framtiden, men let's face it - det funkar ju faktiskt ganska bra, så vad ska jag oroa mig för? Och om det då råkar bli så att jag tycker om mitt liv här för mycket i slutändan och har tappat motivationen att plugga så få jag väl ta det då. Det är ju nu jag har tid att passa på att faktiskt leva, så då får jag ju faktiskt ta och göra det. Känner mig inte ensam, och inte obehövd, och inte så himla hopplös, längre. Och i morgon kommer Andreas hit, det blir kul!
Kommentarer
Postat av: Mormor Hilda
Hallå Hanna!
Jag förstår Din otålighet. Jag har själv också känt så ibland, men mest förr. Och om man känt sej lite låg så tänker jag som Du, man får försöka göra något. Det går inte att deppa ner sej för länge. Men tänk så bra att man kan ta tag i och göra någonting. Vad roligt att Andreas kommer och hälsar på. Hoppas Ni får kul. Kram
Trackback
