Vale, vale

Det finns inget väder som är bättre än klart väder. Lycka bara av att se himlen!

Julbelysningen är under montering och julmarknaden på Plaza Mayor ser ut att bli klar att användas lagom till helgen. Den här fina julgranen pryder just nu Sol. Det är den 24:e november idag, en månad till julafton. På söndag är det redan första advent, det är svårt att tro att det praktiskt taget är december. Men det är mysigt.

Harmoni, jag älskar harmoni. Det är svårt att veta om man ska skratta eller gråta, men det funkar inte om man inte skrattar. Om inte utanpå så i alla fall inuti. Speciellt inte på den här skolan. Bara därför har jag transformerat mig till en rätt harmonisk människa. En sådan som kan le av att bara gå på trottoaren. Eller, ja, i grunden är jag nog en sådan människa helt naturligt. En tant som ler åt barnen i parken. Rätt bra egentligen. Kul att jag försökte räkna hur många vi är kvar nästa termin och kom på.. Ganska få. Det kommer att bli tomt. Jag skrattar och ler. Inte för att förtränga någonting, livet är bra. Fast när man bryr sig om det man inte kan förändra faller allt samman. Det man inte kan förändra ska man skratta åt. Då blir livet bra mycket roligare. Det som går att förändra, däremot, det får man inte glömma bort att fästa vikt vid. Allt måste trots allt utvecklas, i min mening. Vad har vi att göra om inte att utvecklas? Jag tänker nog för mycket för mitt eget bästa. Det känns som att jag kan mala på i evigheter om allt när jag kommer igång. Vad ska man göra? Tankar är trots allt en sak som inte går att kontrollera, det är bara att acceptera.

Jag är medveten om att jag låter halvdeprimerad i de två senaste inläggen, men det är jag verkligen inte. De är bara rena konstateranden! Jag har accepterat att det är så och skrattar mest åt det, promise. Tycker om Spanien och Madrid jättemycket, speciellt Madrid! Går inte runt med en massa "kulturkrockar" som Sara-Olivia kallade det när jag sa att Olivia var lite påfrestande en gång för många veckor sedan. Går inte runt med en massa hemlängtan, det är inte jag, även om jag så klart älskar allt med Sverige och hemma väldigt mycket. Jag kommer alltid att vara svensk, och det vill jag vara, jag ser på saker med svenska ögon men det behöver ju inte betyda att jag har problem med någonting? Ibland undrar man, ibland har man missuppfattat problemen. Jag trivs ju i det globala, synd att det här samhället som skandinaviska skolan skapat är ganska.. oglobalt och ordnat..?

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om Olivia. Den här kvällen var väl lite hon i ett nötskal. Kommer in genom dörren och får frågan "var det kallt ute?" för hundrade gången. Sedan kraftigt kindpussande. Det följs av en lång monolog från hennes håll, jag är väl lite sisådär med i samtalet, det handlar ju alltid om samma sak. "Jag gick till doktorn och sen köpte jag clementiner. Oj, de är nästan slut! Åh, jag ska försöka hinna köpa fler i morgon. Mamma mia! Idag ska jag göra en ny maträtt. Hoppas du kommer tycka om den." osv osv.

Jag spenderar en eller några timmar i sängen på mitt rum, med datorn i knäet. Det finns inte mycket jag inte har sett på play-kanalerna känns det som. Då och då börjar hon prata högt och vill kommentera någonting: "Visst var det kallt idag?". Ibland kommer hon in och kindpussas, kittlar mig på fötterna eller daskar till mig på rumpan. Varje gång jag går ut ur rummet får jag höra ett "Que guapa!" och en ny innehållsfattig monolog.

Vid nio är det middag i soffan. Hon envisas med att jag ska ha en handduk i knäet varje gång jag äter så att jag inte spiller. Får se den "nya" matträtten. Det är vitlökssoppa igen, men med lite tonfisk på toppen den här gången. Vitlöksoppa består av olivolja, vatten och vitlök med potatisbitar i. Jag trycker i mig maten och får för tusende gången höra ett "Var det gott?". "Jo visst", säger jag. Sedan berättar hon om hur det är i Spanien. Under middagen hinner hon snyta sig flertalet gånger i en pappersservett som hon tar ur och in i bröstfickan, där hon sitter i fåtöljen. Om något oförutsett händer så tror hon inte att jag vet hur man gör, typ att man inte ska gå på golvet om det är glas på det. Jag kan inte direkt säga att någonting inte är gott, för då envisas hon med att jag måste äta någonting annat och ojar sig i evigheter. Jag säger helt enkelt att det är gott åt allt som slinker ner, och det gör väl allt egentligen. Bryr mig inte riktigt om hur maten smakar. När jag är klar undrar hon om jag vill ha ost, eller skinka, eller kanske lite bröd? Jag har redan ätit av osten, jag är klar. Hon undrar när jag åker hem. Jag sägen den 23:e december och hon berättar att hon inte ville fråga, då hon inte ville att jag skulle åka. Hon ville ju inte vara ensam, och så får jag höra att hon kommer att vara ensam på juldagen. Jaha. Hon får betalt för att få sällskap känns det som.

Jag reser mig från bordet och ställer undan tallriken. Hon kommer efter och kindpussas. Sedan vill hon att jag ska pussa tillbaka. Jag går in i mitt rum, och kvällen fortsätter. Jag menar inte att jag har problem att bo med henne, men det är ju en speciell människa, eller hur?

Ja, det är ganska starkt att vakna vid tre när man lagt sig tidigt. Har hunnit klinka lite gitarr och märker att dagen nästan är slut! Dagens plan: