Vale, vale

Jag är medveten om att jag låter halvdeprimerad i de två senaste inläggen, men det är jag verkligen inte. De är bara rena konstateranden! Jag har accepterat att det är så och skrattar mest åt det, promise. Tycker om Spanien och Madrid jättemycket, speciellt Madrid! Går inte runt med en massa "kulturkrockar" som Sara-Olivia kallade det när jag sa att Olivia var lite påfrestande en gång för många veckor sedan. Går inte runt med en massa hemlängtan, det är inte jag, även om jag så klart älskar allt med Sverige och hemma väldigt mycket. Jag kommer alltid att vara svensk, och det vill jag vara, jag ser på saker med svenska ögon men det behöver ju inte betyda att jag har problem med någonting? Ibland undrar man, ibland har man missuppfattat problemen. Jag trivs ju i det globala, synd att det här samhället som skandinaviska skolan skapat är ganska.. oglobalt och ordnat..?