Harmoni, jag älskar harmoni. Det är svårt att veta om man ska skratta eller gråta, men det funkar inte om man inte skrattar. Om inte utanpå så i alla fall inuti. Speciellt inte på den här skolan. Bara därför har jag transformerat mig till en rätt harmonisk människa. En sådan som kan le av att bara gå på trottoaren. Eller, ja, i grunden är jag nog en sådan människa helt naturligt. En tant som ler åt barnen i parken. Rätt bra egentligen. Kul att jag försökte räkna hur många vi är kvar nästa termin och kom på.. Ganska få. Det kommer att bli tomt. Jag skrattar och ler. Inte för att förtränga någonting, livet är bra. Fast när man bryr sig om det man inte kan förändra faller allt samman. Det man inte kan förändra ska man skratta åt. Då blir livet bra mycket roligare. Det som går att förändra, däremot, det får man inte glömma bort att fästa vikt vid. Allt måste trots allt utvecklas, i min mening. Vad har vi att göra om inte att utvecklas? Jag tänker nog för mycket för mitt eget bästa. Det känns som att jag kan mala på i evigheter om allt när jag kommer igång. Vad ska man göra? Tankar är trots allt en sak som inte går att kontrollera, det är bara att acceptera.
