Vale, vale

Psykologin är inställd (nu har jag visserligen fått ett par timmars uppgifter via mail i stället, men ändå) och jag sitter på med en cappucino och läser ”The uncommon reader”, som jag faktiskt börjat tycka om nu mot slutet, språket är komplicerat, men det är en del av charmen, den är vass och intressant när man kommer in i den.

Gillar det här Waynes, det är relativt nyöppnat och ligger mitt inne i Akademibokhandeln på andra våningen med alla borden uppradade längs med stora fönster som mynnar mot Hötorget. Träden är gula och fina. Det är sådär lagom tyst som det ska vara i en bokaffär, och det finns nog ingen miljö som jag tycker bättre om att plugga i än rum fyllda med böcker, gärna med inslag av mörkt trä så att det får en lite antik känsla, som i Facksal 1 på Stadsbiblioteket (som nog är det bästa sättet att sitta på om man vill få någonting gjort, det är knäpptyst samtidigt som man känner sig iakttagen, man vågar liksom varken gå innan det gått en timme eller strunta i att jobba när alla andra jobbar på så bra).

Måste nog gå hem och packa inför Madrid snart. Alltså, det är inte likt mig att packa tre dagar i förväg, men det här är nog den enda dagen jag hinner göra det. På torsdag kommer jag att släpa md mig väskan hemifrån-Jarjaplan-fyra trappor upp-fyra trappor ner-Odenplan-en trappa ner-fem trappor upp-fyra trappor ner-Centralen-Skavsta-Madrid, så där finns det inte så mycket att ta från. På onsdag är det konfaträff, är nog hemma halv 10. På tisdag planerar jag med Lydia och gör de 10000 psykologiuppgifterna. Och idag borde jag visserligen plugga biologi, har tydligen ett skitsvårt prov i morgon om endoplastic reticulum, nucleotides, lysogenic infections och såna grejer. Alltså, det är väl inte så svårt egentligen, mn det är så himla mycket terminologi. Typ 12 A4 med termer. Men det är ganska intressant. Phil är bra han, det sista jag såg av honom idag var när han gick ur ett klassrum och kom fram och frågade ”Do you want to see an egg without a shell?, och kom fram och la ett ägg utan skal i min hand… Det är kul att han utgår från att hela vår klass ska bli läkare också. Jaja, jag tror inte att jag blir klokare av att läsa om cell biology, genetics, stem cells och viruses en gång till i alla fall.

Men men. Fan vad gött med Madrid. Jag är riktigt taggad. Jag menar, det känns så himla långt borta just nu, det blir kul att uppleva det igen. ”Ett annat liv-känslan”, du vet. Har en känsla av att det kommer bli epic.

Är ÄNTLIGEN klar med att transkribera min förhoppningsvis sista timlånga intervju på ett tag. På 1,5 vecka har jag lagt ner minst 15 h och 22 wordsidor, storlek 11, bara på att skriva ut insperningarna från tre intervjuer jag gjort för projektarbetet.

Men det är riktigt kul att hålla på med det här faktiskt. Jag utvärderar alltså Barbro Johansson Model Girls' Secondary School, som är ett biståndsprojekt, för att applicera det på utveckling. Bistånd och utveckling. Jag åker till när jag ska till Tanzania i januari. Ska inte rabbla på om det här känner jag, men för den som är intresserad har jag min loggbok HÄR, med utskrivna intervjuer och allt sånt. Nu vet jag att det nog inte är någon som orkar kolla på det, men den bloggen är egentligen bara till för att min projekthandledare ska kunn betygsätta min process. Det är i alla fall en väldigt intressant, och kontroversiell, fråga. Vad är framgångsrik utveckling? Hur kommer man dit?

Hur som helst känns det som att jag har blivit bra mycket bättre på att intervjua - någonting som jag aldrig har gjort förut. På min första intervju hade jag med mig ett papper med frågor som jag gick efter. Det slutade jag med efter halva intervjun - svaren blev onaturliga på det sättet. Efter det har jag skrivit upp och läst igenom frågor innan, men lämnat dem i väskan och använt mig av det som finns kvar i huvudet. Det har blivit riktigt bra till slut, även om det så klart finns lite att putsa på. Som hur jag ska avrunda och när jag ska sluta till exempel. Men det är jag ju aldrig bra på.

Jag var lite nervös över att träffa människor som hade en så pass mycket högre ställning än jag själv också, eftersom ett intervjuande på ett sätt känns lite som om det är man själv som är auktoriteten - jag pluggar ju inte ens på universitetet - men det roliga är att de i slutändan visade sig intresserade av vad jag höll på med allihop. Varenda en sa att de gärna skulle se resultatet. Så det var väldigt kul.

Men ändå, hur intressant och givande det än är kommer det nog att bli rätt skönt att bli klar. Alltså, det tar ju upp så jäkla mycket av min tid!

Elin fyllde de efterlängtade 18 i torsdags, grattis till henne! Det firades släktmässigt på restaurang Kungsholmen, som sån tur var för mig följdes av en sovmorgon på grund av en inställd gympalektion, och därmed en praktisk, "ledig", fredag. Tacka vet jag fredagarna säger jag bara! Hur skulle det gå utan den där tiden att bocka av alla praktiska detaljer för veckan? Inte särskilt bra, om du frågar mig. Så fort jag är någon förutom mig själv är hemma försvinner internetuppkopplingen, tystnaden ersätts med höga youtube- och/eller golfkommentarer och möjligheten att göra någonting alls vettigt känns onåbart långt borta.

Hur som helst, 18 var det. Exakt två månader kvar för mig idag faktiskt. Alltså, jag vet att det inte är så enormt viktigt egentligen, men då kan man ju göra en massa praktiska saker, som att ta körkort till exempel. Och så behöver man inte utsättas för en massa opraktiska och onödiga problem hela tiden, som ska göra allting alldeles för komplicerat i onödan.

Körde en långtur genom Östermalm, till Hötorget och bort till norra Bantorget igår, och tro det eller ej, men jag börjar faktiskt känna mig både säker och med på noterna i innerstan. Köpte fika på vägen hem så klart, kan ju aldrig få nog av fika, hehe (jag menar, det förföljer mig. Hur stor är chansen att man möter mormor på bussen hem på torsdag eftermiddag, som dessutom råkar vara både kaffesugen och har en påse bullar i väskan? Ska påpeka att hon åkt från Norrköping. Det måste vara ödet...). Gick riskettan idag, och om tre veckor kör jag på halkbanan. Börjar verkligen komma någonstans nu, och det känns så himla bra!