Vale, vale

Känns som att det börjar bli lite ute, det här med att blogga faktiskt... Men men, det funkar rätt bra ändå tycker jag. Har gjort en hel del den här veckan ändå måste jag säga. Förutom att Tanzania har fått mig att börja missbruka mango och avocado, har jag firat pappas 51-årsdag, tränat ett par gånger, sökt några jobb, börjat sista terminen i skolan, haft konfaträff, kört utgång med agnes och malin, misslyckats grovt med att komma hem (fan vad stockholm är hopplöst ibland), haft riktigt god middag med farbröder med familjer och farmor och farfar i kaknästornet för att fira Mikaels tandläkarspecialistexamen, sovit, filosoferat och sett Rent, årets VRG-musikal, två gånger.

Rent får mig att känna tre saker. Den första är ett överväldigande över hur himla bra de är, allihop. Helt galet bra. Och det är inte för att jag vet vilka de som är med är, mamma ville kolla igår och var lika imponerad själv. Mycket bättre än många proffesionella musikaler som sätts upp. Och då är det inte en lätt sak att skapa en trovärdig bild av bohemlivet i New Yorks slum när HIV härjade som mest. Den andra är en himla avundsjuka över att det aldrig gick att ansöka för mig. Jag säger inte att jag skulle ha kommit med, med chansen fanns faktiskt. Det är väldigt irriterande att jag aldrig ens fick testa om jag skulle få ett nej eller inte.

Den tredje är en dröm om att dra iväg här ifrån, leva bohemliv, ja alltså, bara leva. Det har jag väl sagt en hel del den senaste tiden egentligen. Så det var väl inte Rent som gav mig någon upplysning. Den historien är ju tragisk på så många sätt. Och alltså, det är ju lätt att det blir så pretentiöst att försöka hålla på så nu för tiden. Och rätt oäkta. Men fan vad jag gillar den enkelheten. Det är ju den man får ta vara på, enkelheten, att kunna leva för dagen någon gång. Äh, det kommer jag nog att göra faktiskt, förr eller senare. Har formats åt det hållet det senaste året lite grann, och trivts bättre än någonsin. Kommer väl aldrig vara renodlad bohem, det är nog inte något att sträva efter heller, men kanske någon typ av arbetande vagabond... Färgstark och livskraftig i stället för färglös. Nej, ska dra iväg till fotografiska och Lydia snart faktiskt. Hon är nog det närmaste bohem som jag har i nuläget. Och det funkar ju rätt bra. Men gud vad jag vill bort just nu!