Vår revolution
Jag har alltid sett utveckling som meningen med livet. Och det är nog fortfarande det; uppväxt, evolution, förbättring - vad ska man annars göra? Men jag vet inte riktigt. Jag blir lite sur över världsekonomin faktiskt, blir lite trött på den. En ständig ekonomisk tillväxt, är det verligen samma sak som utveckling? Allt handlar om ständig innovation, men vad är egentligen målet?
Vi vill att alla ska få det bättre. Det måste ju vara målet. Men är en större och större konsumption vägen dit? Är det vad hela vår ekonomi ska byggas upp av? Når vi verkligen rätt mål i såfall? Eller vill vi bara bli rika? Alltså, om vi ser det totalt sett - vad har egentligen blvit bättre? Levnadsstandarden har höjts, absolut. Men att vara rikare vet vi ju att det inte gör någon lycklig så länge vi kan lyfta alla över fattigdomsgränsen.
Visst har vi en vacker och öppen värld, men det är en orolig och osäker värld också. Jag vet faktiskt inte alls hur den kommer att se ut i framtiden. Har ingen aning. jag har ju vuxit upp under tiden som den här globaliseringen blomstrat. Och det speglas så klart i min generation. För vi har sett mycket av världen. Tillräckligt för att förstå att vi inte kan förändra världen. Ibland också att vi kanske inte borde det. Inte lägga oss i för mycket. Sluta berätta för människor och länder hur de ska leva sina liv. Flyta med, vara lycklig, göra livet så bra som möjligt för de närmaste. Om alla gör det - ja, då har vi ju en trevlig värld. Sedan om det går är ju en annan fråga.
Jag tror att det i min generation, precis som i de tidigare generationerna, finns två grupper: de som följer med den tid de växt upp i, och de som ställer sig mot den. 00-talet var ett ytligt årtionde, och världen vet vi inte riktigt vart den är på väg. Den första gruppen följer med och fortsätter vilja bli framgångsrika. De som gör revolution däremot, jag tror att vi vill skala av. Vi vill till kärnan. Vi vill se trygghet. Vi vill hoppa av tåget. Vi vill tillbaka till de gamla institutionerna och till gamla grundpelare, men med moderna ideal som mångfald (jag kan inte säga annat än att invandringen har gjort Sverige gott) och jämlikhet (vilket inte betyder att alla ska ha lika mycket pengar, utan att alla ska vara värda lika mycket oavsett det, att inte allt ska värderas efter pengar).
Ja, jag har ju alltid älskat utveckling. Men jag börjar nog mer tro på att bara leva. Att varje människa bara ska kunna leva. Circle of life i stället för exponentiell andragradskurva. Vi kommer nog aldrig att få ett riktigt mål med utvecklingen, därav hopplösheten, meningslösheten. Utvecklingen kanske inte ska ha ett mål. Då kan ju målet uppnås, och vad ska vi då göra? Men man har inte heller någonting att förlora om allt är meningslöst. Så varför slösar vi bort det i en oändlig konsumption?
Vi vill att alla ska få det bättre. Det måste ju vara målet. Men är en större och större konsumption vägen dit? Är det vad hela vår ekonomi ska byggas upp av? Når vi verkligen rätt mål i såfall? Eller vill vi bara bli rika? Alltså, om vi ser det totalt sett - vad har egentligen blvit bättre? Levnadsstandarden har höjts, absolut. Men att vara rikare vet vi ju att det inte gör någon lycklig så länge vi kan lyfta alla över fattigdomsgränsen.
Visst har vi en vacker och öppen värld, men det är en orolig och osäker värld också. Jag vet faktiskt inte alls hur den kommer att se ut i framtiden. Har ingen aning. jag har ju vuxit upp under tiden som den här globaliseringen blomstrat. Och det speglas så klart i min generation. För vi har sett mycket av världen. Tillräckligt för att förstå att vi inte kan förändra världen. Ibland också att vi kanske inte borde det. Inte lägga oss i för mycket. Sluta berätta för människor och länder hur de ska leva sina liv. Flyta med, vara lycklig, göra livet så bra som möjligt för de närmaste. Om alla gör det - ja, då har vi ju en trevlig värld. Sedan om det går är ju en annan fråga.
Jag tror att det i min generation, precis som i de tidigare generationerna, finns två grupper: de som följer med den tid de växt upp i, och de som ställer sig mot den. 00-talet var ett ytligt årtionde, och världen vet vi inte riktigt vart den är på väg. Den första gruppen följer med och fortsätter vilja bli framgångsrika. De som gör revolution däremot, jag tror att vi vill skala av. Vi vill till kärnan. Vi vill se trygghet. Vi vill hoppa av tåget. Vi vill tillbaka till de gamla institutionerna och till gamla grundpelare, men med moderna ideal som mångfald (jag kan inte säga annat än att invandringen har gjort Sverige gott) och jämlikhet (vilket inte betyder att alla ska ha lika mycket pengar, utan att alla ska vara värda lika mycket oavsett det, att inte allt ska värderas efter pengar).
Ja, jag har ju alltid älskat utveckling. Men jag börjar nog mer tro på att bara leva. Att varje människa bara ska kunna leva. Circle of life i stället för exponentiell andragradskurva. Vi kommer nog aldrig att få ett riktigt mål med utvecklingen, därav hopplösheten, meningslösheten. Utvecklingen kanske inte ska ha ett mål. Då kan ju målet uppnås, och vad ska vi då göra? Men man har inte heller någonting att förlora om allt är meningslöst. Så varför slösar vi bort det i en oändlig konsumption?
Kommentarer
Trackback
