Kopierar loggboken igen - ”Educate one girl-child and you have educated an entire family”
Kvällen har lagt sig över Barbroskolan, och tjejerna sitter utanför matsalen och äter middag med gott humör. Mitt mål med skolbesöket var att se hur projektet fungerade i praktiken, hur hållbart det var, och hur tjejerna hade det. Och jag kan absolut känna mig nöjd, jag är enormt imponerad av skolan.
Under mitt senaste dygn här har jag vandrat runt på skolan, sovit över i ett av studenthemmen, tagit lite foton, gått på en ”civics”-lektion med form 3 (de 14-15 år gamla tredjeårseleverna), pratat med dem i någon dryg timme, varit med under de 10 minuterna när swahililäraren presenterade de 9 böcker som skulle läsas under året, pratat med lite lärare och med resten av gruppen fått ett jättefint bemötande av vice rektor Susan. Om någon halvtimme ska jag ner på kvällsbön, och i morgon tänkte jag kolla in lite fysik och matte bland de äldre eleverna innan jag beger mig mot Dar es Salaam efter lunch för att åka tillbaka till vintern.
Tjejerna är både gulliga, duktiga och drivna, och ledningen är engagerad och välfungerande. I den skyddade miljön som de befinner sig i kan de koncentrera sig på sina studier, och det gör de, med de får även möjligheten att ha det väldigt roligt och utvecklas till starka och individer med självförtroende och drömmar. De lär sig att förstå sitt land, resten av världen och vetenskapen. Och nivån är hög.
Det är fantastiskt att det finns skolor som denna som även ger fattiga flickor möjligheterna som den här typen av utbildning kan ge. Utvecklingen som skett och sker i utbildningssektorn i Tanzania kommer verkligen att skapa en positiv spiral för utvecklingen i hela landet. Någonstans måste man starta, och i det här fallet var det svenskt bistånd som gjorde det. Den här skolan kommer att kunna stå på egna ben i takt med att utvecklingen fortsätter. Och Tanzania är att räkna med. Afrika har mycket att erbjuda om man vill se det, och det tror jag att vi börjar göra.
Update: kvällsbönen var obeskrivligt häftig. Är nu efter ännu en lång flygresa, för övrigt Lilian och Paschalias första, tillbaka i Sverige. Kan inte säga annat än att jag är nöjd. Första gången i subsaharan africa, och förhoppningsvis inte den sista.
