Vale, vale

Jag har ganska svårt för att säga hej då. Inte för att jag brukar tycka att det att det gör särskilt ont att skiljas, snarare för att jag knappt kan säga det helhjärtat. Jag kan tänka enormt mycket på människor, det finns många som jag tycker om, men hej då? Borta? Jag tror inte det. Jag antar att man inte får ta för hårt på att saker förändras, hur känslokallt den än kan låta. Speciellt inte när man vill våga rycka upp sig själv med rötterna och börja om lite då och då, utan att stoppas allt för enkelt. Jag har nog börjat om lite för många gånger för att kunna se ett "hej då" som någonting annat än ett "på återseende", oavsett om det råkar vara rimligt eller orimligt. Det kanske hör ihop med att jag inte kan gråta till filmer, jag vet inte.