Vale, vale

Tur jag har haft idag. Var dyblöt efter någon timme i regnet när jag kom fram till skolan. Kappan var fortfarande blöt när jag skulle hem, och vad händer då? Det börjar regna igen. Och när jag kommer ut ur porten för att kolla posten fem minuter efter att jag har kommit hem skiner solen. Jo tack. Men på den positiva sidan: om det regnar här nu kan jag lyfta från marken och få en vit och mörk jul i Sverigelandet. Samtidigt är jag klar med allt för terminen. I morgon är det dags att sjunga lite på skolavslutningen. Älskar att stå på scen! Och, när jag kom ut där i solen fanns det ett brev till mig i brevlådan. Ett grattis från Frodés, tack! Det gav mina läppar ett litet leende. Det märks att posten inte fungerar som den ska, det skickades tydligen ett paket för 1,5 vecka sedan hit också. Hoppas det hamnar i mitt synfält innan jul.

I morgon är det tydligen dags att säga hej då. Jag är för lugn för att tänka på det om jag sa vara ärlig. Men jag gillar inte de gånger när någon försvinner, någon som man antagligen aldrig kommer att se igen. Allt förändras ju hela tiden, och tur är väl det. Men det finns så många som det är så tråkigt att jag inte känner. Så många som man skulle vilja ha kontakt med som försvinner med vinden. Även om jag själv antagligen försvinner själv mest av alla.