Vale, vale

”Varför blir du läkare?” är en fråga man får svara på rätt ofta som läkarstudent. Med tanke på det borde det bli lättare med tiden, man borde ju vänja sig, men jag vet inte om det stämmer. Det blir liksom mer… Mångdimensionerat.

När jag först kom på tanken var det på ett ganska ytligt plan. Jag tänkte nog mest på vilka möjligheter det gav mig. Att det var ett bra jobb.

När jag väl skulle börja var det mer än så. Jag visste vad jag ville göra, på vilket sätt jag ville jobba. Att det inte bara var vad jag skulle kunna få som var viktigt, utan att jag verkligen ville ha möjligheten att ge någonting. Att jag behövde jobba med någonting meningsfullt, att det här kändes meningsfullt. Det kändes omväxlande, ansvarskrävande, socialt och kunskapsorienterat. Och jag gillar ansvar, behöver ansvar. Behöver variation, behöver utmaningar, vill kunna använda huvudet, vill kunna träffa människor. Den blev en bra kombination med andra ord. Jag hade accepterat att det antagligen inte var särskilt glamoröst (och det är det ju inte, kroppen är inte särskilt glamourös), men det kändes bra. Det kändes befriande med lite prestigelöshet.

På torsdag har det gått en månad, och jag har nog mer och mer börjat inse vad jag faktiskt gett mig in på. Jag har gett mig in på det yrke där man aldrig längre står helt maktlös när någon råkar ut för någonting. Där jag inte bara kan agera, utan där det är min plikt att agera. Det kan vara jag som kommer att berätta för en människa att hen kommer att dö. Det kan vara jag som stänger av den respirator som håller någon vid liv. Det är mitt ansvar att prioritera rätt bland patienterna, mitt ansvar att alla ska få lika förutsättningar, mitt ansvar att det trots det inte blir för dyrt i förhållande till förbättringsgrad. Det är mitt ansvar att en människa ska få rätt diagnos och rätt behandling, och att denne ska må bättre. Det är mitt fel om det slutar med det motsatta. Det skulle kunna vara mitt fel att någon dog. ”Den moderna tidens präst” var det någon av föreläsarna den första veckan som sa om vår roll. Den som har makt över liv och död.

Det är en fantastisk möjlighet att kunna ha den makten, men det är också lite skrämmande. Döden kommer närmare, svaghet kommer närmare. Och det är klart att det inte riktigt går att inse det innan man går runt på sjukhuset varje dag, bland alla vita rockar. Att jag ska vara en av dem.

För alla säger ju det – att det är en så lång utbildning. Men det som har förändrats de senaste veckorna för mig är att det inte känns som en lång utbildning längre. Den känns snarare väldigt kort. Kort i förhållande till vilken roll jag ska kunna fylla om bara 4,5 år då jag får börja vikariera som underläkare. Det är klart att jag inte ska få allt ansvar direkt, och att sedan bli specialist tar många år till, men ändå – jag ska ändå vara ”doktorn”. Allt jag måste kunna. Inte för att klara tentorna, inte för min skull, utan för att inte förstöra för någon annan. Hur mycket man än lär sig, hur många timmar man än lägger ner, är det nog svårt att känna att man någonsin kan tillräckligt. Men å andra sidan är det nog svårt att hitta någon bättre källa till studiemotivation än så.