Vale, vale

Vi har ju egentligen inte åstadkommit någonting alls, men det kändes lite coolt ändå. Som ett "välkommen, du är en av oss nu", "ni ska också bli läkare". Jo, det har varit en härlig nollning ändå. Hann bli ganska sliten - förra veckan kunde jag komma hem och sova ett par timmar varje eftermiddag, för att vakna strax innan jag skulle gå igen. Men det har varit väldigt kul. Bisarrt på så många sätt, men så himla häftigt hur mycket tid alla lagt ner, hur de verkligen gjort allt på riktigt. Men nolla blir man aldrig mer!

 

Så nu blir det till att komma in i att plugga på riktigt då... Men det känns inte som en enormt stor omställning egentligen - har ju fått himla mycket mer tid nu plötsligt. Sitter och läser om Hälsa, Etik och Lärande på dagarna, och har börjat lite cellbiologi på kvällarna nu. Ganska soft ändå. Får väl spendera den nyvunna tiden med att hinna tvätta och handla och sånt. Och sy läkarfrack. Och planera nästa fest...

 

För att följa upp det förra inlägget känns det faktiskt fortfarande så himla självklart att jag ska vara just här. Just i Linköping, just på läkarprogrammet. Lite konstig känsla. Jag kommer väl ifrågasätta det någon gång, men inte nu. Tror nog ändå att jag hittat hem. Trots att det nog blir tufft ibland så tror jag att jag kommer att få det himla kul. Alla de här åren tror jag faktiskt kommer gå väldigt fort. Och så står jag plötsligt där i den vita rocken. Galet.