Vale, vale

Tiden går så himla fort - snart är det vi som är faddrar. Känns fortfarande inte som att jag börjag plugga. I måndags tog cellstrimman slut. Den sista gången på länge vi ska examineras genom en "rolig redovisning", slut på posters och ordbajsuppsatser à högstadiet, nästa vecka är det HEL-examination och sedan är det riktig tenta som gäller. Men med denna sista roliga redovisning slutade vi i alla fall på topp - vår sketch om mutationer med avslutande sång fick stora applåder och busvissel, och de två sista verserna hamnade på facebook (filmen ovan)...

 

Någonstans under de andras redovisningar smög jag ut för att intervjuas av MF (Medicinska Föreningen som står direkt under kåren Consensus, med studenter från och för läkarsektionen) - och nu har jag blivit ledamot i styrelsen. Ska bli jättekul!

 

Annars är våren i luften. Har cyklat utan mössa och vantar, isen har börjat smälta bort och folk börjar krypa ur sina hålor. Går från möte till möte för att skriva gyckel och planera filminspelningar. Och igår var det sittning - nytt ÄoPoP. Härlig stämning!

 

Efter sittningen fick vi för oss att dra till NH (Nationernas Hus). Som kårmedlemmar fick vi som vanligt gratis inträde, men någonting var annorlunda - de kontrollerade åldern på alla som skulle in! Det var 100-dagars fest för 94:orna som tar studenten i vår. Vi tyckte att de såg väldigt små ut. Sedan kom jag på att jag nästan är född -94 själv. Det är alltså ett år sedan min egen 100-dagarskryssning. Känns väldigt länge sedan nu. Vi kunde notera att en del förändras det där året, när vi såg dem stå där osäkra i hörnen. Fick vibbar av alla studentskivor förra våren. Det går inte att jämföra dem med hur kul vi har nu, kontrasten kändes stor när vi stod där, 10 läkarstudenter, i en ring på dansgolvet. De bor hemma, har inte valt vad de ska göra med sina liv. Tänk att jag redan har det. Och hur annorlunda allt var för ett år sedan. Tid är konstigt, som går så långsamt och så fort på samma gång.