Vale, vale

Agnes är inte lätt att fånga på bild...

Streama kungligt bröllop och skratta åt monarkifenomenen (jag är för att ha kvar den, med hela grejen är ju ganska gullig)? Standard. Gud vad fin Kates klänning var förresten.

Var borta vid Parc Guell igår. Gick där över kullarna, förbi Gaudís verk. Upp och ner, framåt och i cirklar och så BAM faller himlen ner. Gatorna dränks som om syndafloden är på väg, att stå under ett träd är med andra ord ingen vidare hjälp. Inget tak så långt ögat kan nå. Blandad förtjusning och hat senare är det svårt att skilja på om vi tagit en dusch med kläderna på eller bara känt för att gå in i en fontän när vi hittat ner (se bilderna). Så varför inte fortsätta? 1500 meter och hundra bickar av slaget "ni är galna" och "HAHA de misslyckadesmest grovt här" senare, framme vid metron.

Dov saltlukt, blått hav, vågor, horisont, fiskare, båtar. Det är inte stranden, möjligheten att sola eller utropen av "masaje? cerveza? tatuaje?" på knagglig spanska/engelska. Det är havet. Det stora vattnet. Inte ens jag själv har insett hur mycket havet betyder för mig. Och jag ser det just nu, jag bor högst upp till höger i huset längst till vänster i den sista bilden. Jag ser havet!

Det är en kul grej, det där med hostels. Alltid fullt med unga människor på genomresa, alltid på jakt efter någonting. Skulle lätt kunna göra en långresa med dem som hem. Listor är ju alltid kul, så vi försöker med en här:

Vi har...

... hängt med våra brittiska rumsgrannar Michael och Ollie.

... tappat bort Brasilianska Paula pinsamt många gånger.

... sett praktiskt allt grönt som går att se (Gått genom och vilat i botaniska trädgården, sovit vid templo de Debod, åkt linbana till Casa de Campo, haft picknick i Retiro..)

... tagit oss genom Madrids innerstad några gånger om på inofficiell sightseeing

... varit på el rastro

... käkat och fikat

... kollat på flamenco

... väntat, väntat och väntat

... åkt till Alcobendas utan nyckel

... snackat amerikanska till slut också. Bra mycket lättare att prata än brittiskt.

... fått det bevisat hur jag förlorat kunskapen att kommunicera. Jag kan inte formulera mig överhuvudtaget, oavsett språk kommer det mest ut osammanhängande meningar med hälften av orden sagda endast i huvudet, ibland på olika språk..

... tagit en runda genom Prado.

... fotat

... träffat bra mycket fler människor.

Etc etc. Ja, bra mycket mer alltså.

Gården är full av rosor. Har sprungit runt i regnet och letat efter en scanner, men det är lättare sagt än gjort när det är semana santa, allt är stängt.. Jaja, ska om cirkus två timmar ännu en gång återvända till kära Barajas, den här gången för att hämta upp Agnes!

I väntan på att Telefonica ska ge med sig (vilket ser mörkt ut, jag blev tvungen att spara om bilderna i det förra inlägget som små för att överhuvudtaget hinna få upp dem under de minutrarna som jag kan kopplas till grannen innan det lägger av igen) kollade jag igenom mina gamla mobilbilder. Fastnade för den här. Fina Hedvig!

Påskägget som införskaffades på oomuombo i tisdags i rena farten, mer av princip än att jag jag faktiskt ville ha det, börjar faktiskt locka lite..

Jag blir nog tvungen att avslöja att vi lyckats hinna med ganska många otursmoment på kort tid, det blir nog lite långtråkigt att dra upp varenda grej, men här är en av dem!

Den här snygga disneykassen står i hallen. Den ska till Sverige är det tänkt. Jag trodde att jag gett mig själv på tok för mycket att göra till idag - skriva tal, skriva pm, städa, sortera garderoben, packa, diverse andra saker.. Men nej. Efter att ha slösat bort evigheter på gitarr, facebook och annan interneskit och efter att ha jobbat så långsamt som möjligt står jag här med.. Ingenting kvar sedan länge. Vad ska jag göra nu? Har man planerat in en produktivitetsdag ska man väl ha det? Speciellt när man faktiskt känner för att göra sakerna.

Det var ett bra ställe. Åt en riktigt god risotto och avslutade med en irish coffee. Servitören var lite väl snabb kanske, man blir ju lite stressad och känner sig borskuffad då tyvärr. Annars måste det vara ett perfekt ställe att äta lunch på, deras välkomponerade trerättersmeny för 11 € får det helt klart att vattnas i munnen. Själva restaurangen är fint designad. Förutom det, ja, prat som vanligt. Det är alltid kul att diskutera, Lydia är alltid kul att prata med. Med tanke på att jag av någon konstig anledning slutade så pass hyperaktiv att jag knappt kunde sova i natt samtidigt som Lydia gick mot andra hållet och var på väg att falla ihop gående, spårade det nog iväg i monologer till slut. Men hallå, man måste väl kompensera varandra?

Tillbaka från en liten runda till biblioteket som slutade med att vi slog oss ner på cafeteria Diaz sköna stolar. Jag har fakiskt inte varit där sedan jag, Lydia och Ellinor av någon outgrundlig anledning smög ut därifrån innan vi beställt genom att krypa genom "partytälts-väggen" (kolla till höger på bilden, det röda). Jag kan inte konstatera någonting annat än att det var dumt att inte gå tillbaka - supergott kaffe, ovanligt snygg och mysig servering skuggad av ett tygtak, till och med ett oskyddad wifi-nätverk. Perfekt! Kom dessutom hem med en antagligen genomförbar idé till det nationella talet i svenska B, så nu ska nog det kunna bli gjort. Så här in mot lördagskvällen börjar det snart bli dags för en tur in till stan. Utgång känns ju lite dumt innan förkylningen är borta en gång för alla - jag tänker inte vara sjuk på lovet nu när den äntligen börjat släppa - men ett restaurangbesök har väl aldrig skadat någon?

Jag har svårt att fatta att jag från och med nu är ledig i två veckor! Jag som var så uppe i varv, det är ju samma sak som alla gånger det blir sommarlov utan att det går att märka, när man planerar, tar på sig klänningen, går till skolan, men men är oförmögen att inse att inse vidden innan det har gått några dagar. "Vad ska jag göra nu då?" Nu har jag i alla fall lite av ett svar: Först besök av den inte längre så lilla pojken till vänster på bilden med resten av familjen, sedan Agnes, och Barcelona! Kul ska det bli! Tänk att jag har leva i en sån där fin retrotid som ovan. Påsk, Semana Santa, jag tackar!

Det där med att åka in mot stan sådär mitt på dagen kommer lite stötvis. Var där igår, och idag, när jag satt där ensam på skolbussen kom jag på att jag faktiskt inte hade någonting viktigt att göra. Så jag tog metron åt fel håll, till tribunal. Gick nedåt förbi flocker av turister med shoppingkassar, över gran vía, förbi sol, ner mot tirso de molina, vidare mot antón martín. Kollade in på MAD hostel där jag ska bo med agnes om två veckor. Sätter mig i skräddare på en bänk på calle de huertas, mitt bland alla gröna träd, och spanar på människorna som går förbi. Någon fransyska frågar försiktigt "ing.. inglés..?". Hon vill ha hjälp att hitta till templo de debod och går med ett glatt "muchas gracias" med enormt stark brytning. Jag känner mig lite lokal när jag går runt där ensam, äntligen inte den eviga turisten, som jag av någon anledning aldrig klarar av att tycka om att vara. Vidare ner mot lavapíes genom gränder och färgglada väggar. Människor har börjat ha shorts på sig, uteserveringarna tar upp varje litet torg. Madrid är visserligen alltid avslappnat och sprudlande, men det märks ändå att sommaren är på väg. Och allt är grönt, grönt, grönt. Gatorna som alla är alléer. Det är det som gör Madrid så fint. Tänker att om jag skulle ha haft med kameran någon dag så skulle det ha varit idag. Tänker på alla motiv kunde ha legat och dammat på hårddisken nu. Och fortsätter förbi reina sofía till atocha. Tillbaka på tåget till lugna, fina, alcobendas.

Mattekapitlet som ska vara klart innan fredag är mer mördande än någonsin. Jag brukar klara mig ganska bra utan att ta hem böckerna, men nu? Nja. Ut i solen mot paque de la comunidad. Satt kvar minst fyra timmar. Men nu ska det nog vara okej. Två grejer hjälpte till rätt så bra. Den första är videon från Felicas blogg som, roligt nog hjälpte mig att komma på att jag hade glömt att multiplicera med kedjeregeln när jag behövde derivera trigonometriska funktioner i ekvationerna (ja, ni hör hur det låter..). Den andra var fakumet att det snart började roddas i parken. Först på scenen, sedan ställdes en bar upp, sedan en mänsklig bordsfotbollsplan, en sfär och studsmattor (videon är från någon gång mitt på dagen).. Under tiden spelades det, och när jag gick hem var eventet redan i full gång med uppträdanden av alla tänkbara för invånare av alla åldrar. Så är det vanliga lördagar i ett vårigt Spanien som varje dag går att koppla till de finaste sommarlovsdagarna. Åh, vad jag älskar det!

Okej... Döm mig inte nu.. Jag har alltid fascinerats av Lydias alla second-hand fynd för några ynka euros. Så det kändes kul att, i hennes beskydd, komma till denna affär några hundra meter från mig. Och om det gick att hitta grejer! När tiden gick mot stängning stod jag efter bortval fortfarande kvar med nio plagg. Frågade om det gick att räkna ihop summan medan jag sprang iväg mot bankomaten, tänkte att det skulle vara bra att veta vad det kostade för att veta hur mycket som var aktuellt att välja bort. När jag kom tillbaka stod en påse till ett värde av 20 € framför mig. 20. Så det slutade med att jag tog den påsen. Jag förstår att Lydia är frälst i den butiken.

Notering 1: Jag och Freija var exremt duktiga som tog fel buss. Märkte det någonstans mitt ute i tjotahjeti (aka väldigt fel del av la Moraleja) och sprang av bussen. 45 minuters promenad till skolan barfota - jarrå!

Notering 2: Mitt extremt sexiga blåmärke från när jag gick in i matsalsdörren i måndags tar över hela min uppenbarelse. Det märks ganska tydligt när det sitter där utblottat av den ärmlösa kläningen.

Notering 3: Vi är ju lite av la Moralejas alternativa skola. Alltså - när man inte tänker på att det är så här även om den befinner sig i huvudstadens finaste område:

- det är lite skumma lokaler

- den fem timmar långa uppsatsdelen av de nationella svenskaproven kan bli tvunget att skrivas för hand på grund av att det är strömavbrott var och varannan dag

- internet ligger nere i tre dagar utan att man höjer på axlarna

- det är lite speciell elevfördelning (5 eller 50 elever i en klass? aldrig konstigt)

- vi hurrar över fyra små friterade matbitar ensamma på tallriken i en matsal där avancerad akrobatik och vana av att sitta få stolar gjorda för treåringars rumpor krävs för att ta sig fram

- vi inte har skolunformer

- osv osv

- vi trots detta blir lite av en elitsola med spanska mått mätt

blir det ganska tydligt att vi är lite speciella.

Notering 4: Skoluniformerna. Varför ska killarnas kläder alltid få vara bra (piké och chinos är väl inte så mycket att klaga på?) när tjejerna ska behöva stå ut med piké och kortkort cheerleaderkjol med knähöga strumpor?

Notering 5: Det är en riktig chansning att försöka ställa sig och sjunga i mick när man fortfarande bara hör på typ 20 % av högerörat. Man har ingen aning om någonting längre. Extremt jobbigt att sitta i ett klassrum med trettio personer måste tilläggas, när det blir svårt att höra en ensam person. Irriterande.

Det är ganska tydligt att dessa bilder inte togs idag. Spanien visar sig verkligen från sin rätta sida. Att ta på sig sommarskorna till långbyxorna och den luftiga, långärmade tröjan (jo, jag vet att jag har blivit spaniensmittad när jag tycker att det är ett bekvämt val av kläder vid 30 grader) och bara gå ut, utan väska, jacka, telefon, ingenting. Bara nycklar. Se hur djärva disskusioner hålls på uteserveringen trettio meter från mig, hur alla är ute och går. Ja, det är ju alltid extremt många ute, men nu är verkligen alla ute på vift. Grannen rassin galna hund på det nu vackert sommargröna gården och hälsar glatt. På det annars ganska tråkiga torget framför Gran Manzana är myllret ett faktum. Ett gäng killar i yngre tonåren skatear, mindre barn kastar boll och springer i cirklar. Föräldrarna ser glatt på tillsammans med den enorma mängden äldre medborgare iförda golfkeps eller liknande accesoarer för att ta till sig samma medelhavspensionärs-look. Det är fullt, torget. Fullt. Det är en vanlig, klassisk, spansk behaglig kväll vid sju-åtta-tiden.

Tisdag: Svenskatal, religionspresentation

Onsdag: Idrottsprov

Torsdag: Fem timmars svenska nationella

Fredag: Matteprov

Sedan är det självklart dags för historiapresentation+inlämning och svenskanationella-tal så fort jag kommer tillbaka till skolan.. När man inte har haft någonting på evigheter ska allt hamna just den veckan som man inte klarar av att göra någonting på.. MEN, däremellan kommer påska!! Två fullspäckade lediga veckor! Så värt det.

Fastnade lite för "the Pacific" när det satte igång i julas i Sverige. Utlandsblockat från svensk tv så klart, och jag orkade aldrig leta upp det någon annan stans. Men nu har det börjat gå på antena 3! Och är uppe i precis rätt avsnitt dessutom, perfekt! Att det är dubbat från den patriotiska amerikanskan som ju gör det lite mer verkligt stör faktiskt inte, så det ska det nog bli till att följa.

Jag är väl ganska mainstream som tycker om samma sak som alla andra. På samma sätt som jag blir extremt svensk just för att jag på många sätt tycker att jag inte är det (bara att nämna att någonting är svenskt är ju otroligt svenskt, så det finns ju inte så mycket att göra). Men egentligen, alla tycker ju likadant, vi har bara olika sätt att utforma det, eller hur? SÅ, genom denna motivation tänkte jag på ett lite lagom kvällstidnngs-smörigt sätt nämna att dessa är de podcasts jag lyssnar på regelbundet. Ett otroligt bra kommunikationsmedel har ni nog märkt att jag tycker det är. Om jag skulle vara lite roligare skulle jag inte tveka att göra en inom den längre framtiden.

Schulman - Tycker om hans ärliga, härligt tänkande stil mer och mer. Hans nya radioprogram på Radio 1 på måndagar känns lovande. Fick upp ögonen för honom när han började blogga om det första året med dottern Charlie och hans "Sommar"-program, och hans nuvarande blogg är en av de få jag har fastnat för. Snacka om att han har lyckats göra en helomvändning till sitt sanna, riktigt charmiga, jag!

Filip och Fredriks podcast - älskade deras namedropping och medvetna krånglighet när podcasten kom i somras. Även om det kan bli lite väl krystat, tycker jag fortfarande om den. Just deras outtömliga arkiv av människor att sätta in i varje tänkbar situation gör nog det. På

Ja, man kan väl säga att jag är en sån människa som inte klarar av att vara sjuk. Det går bara inte. Hade ju tänkt att jag skulle vakna upp pigg och glad igår så klart, men vi kan nog konstatera att så inte var fallet. Alltså, halsont kombinerat med feber, ont i öronen, ont i magen, illamående när jag åt och huvudvärk kanske fick ta och spela ut mig för en dag där. Lite plus i kanten för att jag har fått världens största blåmärke på armen eter att ha gått in i ett dörrhandtag.. Men hur som helst, nu tycker jag det duger ganska bra, så det börjar bli dags att springa iväg mot skolan. Ut i det perfekta, gröna, vädret som jag tycker de två bilderna ovan kan illustrera ganska så bra.

La Latina. Nu när solen kommer fram börjar det få liv. Gränderna visar sin verkliga värme.

Hustak i La Latina, Madrid. Jäkla fint är det. 91 poäng. En ökning med precis lika många poäng som förra gången. Det blir kanske typ.. 1.5. Fuck. Jag kände faktiskt för första gången varken enorm tidspress, oförstålelse för någonting, att orden var obegripliga.. Hade faktiskt hopp om 1.8 på väg hem. Det roliga är att det är ytterst få frågor som jag faktiskt hade fel på, eller ja.. precis tillräckligt för den poängen jag vill ha. Jag hittar frågor som jag helt enkelt gjorde helt rätt på, förstod helt rätt, men tog fel svarsalternativ. Så ja, det är inte konstigt att det kändes bra, jag kunde det ju. Nej, frustration, hatar hatar slarvfel. Jag tycker ändå att jag har rätt att klaga lite efter att ha lagt ner 7 timmar på ett prov som inte ens kommer att finnas nästa år. Och som jag hoppades slippa göra om. Okej, jag ska sluta klaga. Promise.

Sådana dagar som det är helt perfekt väder, när det är 25-29 grader på dagen, måste man passa på att njuta. Har spenderat större delen av skoldagen utomhus. Ett gäng från Londons svenska skola var förbi. Någon gång på eftermiddagen blev det en liten runda mot Madrids södra kvarter. Hittade en riktigt mysig servering med endast några få bord, designade dessutom, i en lugn gränd med utsikt över hustaken. Det var kul att efter ca 20 min plötsligt höra ett "hej då, tjejer!". Förvånat vände vi oss om. Det var Sara-Olivia. Hon måste ha suttit precis bakom oss, utan att vi märkt det överhuvudtaget. Undrar hur man inte märker det på en liten servering med endast mörkhåriga människor? Nu är det i alla fall redan alldeles för sent, jag måste ju ha energi inför den "sköna" ansträngningen det innebär att göra högskoleprovet.