Kommunikation
Så nu har det gått två dagar "på riktigt". Och ja, nu blev det ett högre tempo, som man kunde vänta sig. Har haft första basgruppen, med den basgrupp på 7 personer som jag nu ska träffa två gånger i veckan fram till början av 2014. Och har fått den samtalsstrimmegrupp som jag kommer att ha fram till början av 2015. Galet! Och i morgon ska jag börja på litteraturstrimman. Det är många idéer de har fått för sig att vi ska göra. Litteraturstrimman är helt obligatorisk och innebär att vi ska läsa skönlitteratur, se på film och gå på teater för att "sätta oss in i människans komplexa livssituation". Orginell idé. Men ganska kul ändå.
Samtalsstrimman är en kul grej i alla fall. En väldigt vettig grej. Den pågår som sagt från och med nu till och med T4. T2-T4 kommer jag att åka ut till en vårdentral i min samtalsstrimmegrupp varannan vecka för att helt enkelt prata med patienter och sätta mig in i en proffesionell yrkesroll. Vi får gå in i rummet själva och utreda patientens problem innan läkaren kommer in. Samtalen spelas in på film så att vi ska kunna analysera kommunikationen. Den här terminen har jag dock fyra tillfällen på mig (varav ett var idag) att träna dels på klasskompisar, dels på så kallade proffspatienter som jag aldrig träffat, innan jag träffar riktiga patienter. Lite tryggt ändå.
Det är speciellt det där med kommunikationen. Mycket av det man får höra - att man ska lyssna, ta in hela bilden, ställa rätt frågor osv känns så självklart på pappret, men att överhuvudtaget komma överens om vad som är problemet kan i praktiken vara riktigt svårt. Jag fick testa att spela läkare en gång. Fick gå ut ur rummet (så att jag inte skulle veta någonting om patienten) medan en klasskompis blev patient och fick en historia som bakade in både symtom och dolda förhoppningar tilldelad. Min "patient" hade kommit dit med ambulans efter att ha fått stora bröstsmärtor på IKEA, och hade fått höra att det var troligt att hon fått panikångest. Själv ansåg hon sig dock inte uppleva någon större oro i vardagen, och satt istället utan att berätta det och var orolig över om hon hade fått en hjältinfarkt - hennes morfar hade ju trots allt dött av det.
Att fiska fram allt det kändes som ett minst lika stort detektivarbete som det måste vara att faktiskt ställa diagnos - patienten säger aldrig allt hen vet direkt. Att dessutom samtidigt som det utreds få patienten att känna sig lugn, skapa tillit för att hon ska våga berätta om underliggande funderingar, få henne att känna sig fullt respekterad och normal och att få både patienten och mig nöjd är... Svårt. Helt enkelt. För det är väldigt lätt att råka trampa fel någonstans, och såra någon eller få någon att känna skam utan att mena det. Sedan blir det så klart extra svårt när man pluggat i två dagar och inte kan någonting.
Jag fick ändå väldigt mycket beröm för hur jag hanterat allt - att jag hittat alla komponenter i problemet, att patienten litade på mig, att jag brydde mig och visade intresse och att patienten blev respekterad i och med att jag inte la någon värdering i frågorna samt att jag föreslog att läkaren skulle undersöka hjärtat och att vi skulle utgå från det resultatet vid vidare bedömning (på det sättet kände sig inte patienten förbigådd, och det skulle vara lättare att i ett senare skede motivera panikångest för henne utan att hon började misstro oss). Kändes så himla bra! En bra boost i allt "hur i hvete ska jag någonsin kunna tillräckligt?" och "dygnet har inte tillräckligt många timmar"-tänk.
På fredag ska jag ta venprovtagning för första gången, på ännu en klasskompis. Vi får se hur det går...
Kommentarer
Trackback
