Vale, vale

Pappa och jag sitter och lyssnar på ebba grön. Jag älskar ebba grön. Jag älskar deras ideologi; de har (läs hade) drömmar. Och det är så det ska vara när man är ung. Allt blir så fantasilöst annars, om vi skulle ha en värld full av människor som aldrig drömt om något annat. Det är när man är ung som man kan drömma, det är då som man kan ta ansvar över sig själv utan att behöva tänka på någon annan. Sedan, när man har ansvar, ska man välja det smartaste och smidigaste, men nu ska man välja det man brinner för. Eller hitta vad man brinner för. Pappa drömde sig bort från allt vad han växt upp i med ebba grön. Jag drömmer mig nog bort från min tid tror jag, till det rebelliska som dog. Vad hände med att vara ung och rebell egentligen? Då ville man ha frihet. Nu har vi en frihet som vi inte vet vad vi ska göra av. De ville kunna göra någonting. Vi kan göra så mycket så att vi väljer att inte göra någonting. Vi har inget kvar att ställa oss upp mot. Så vi slocknar i stället.