plötsligt händer det
Hämtade ut studentmössan igår. Alltså, jag är ju emot hypen, men om man är med i leken får man leken tåla. Så jag roar mig med att posa i photo booth. Och ja, det känns jävligt bra att det bara är 4 månader kvar nu (jag vet vad ni tänker: "ska hon ha mössa 4 månader i förväg?" men hypen är sån liksom). Äntligen.
Annars har jag stått och gjort cappuccino de senaste kvällarna. Fick för mig att gå en baristakurs. Kul faktiskt. Så nu kan jag allt om kaffe, kvarn, maskin, mjölk och hantverk. Men det är svårt att inte vilja bli bartender efter det där. Kanske tar och blir det? Vi får se.
Det känns som att jag lyckats hyfsat bra annars den senaste halva veckan. Förutom att jag inte kunnat sova då. Det måste vara all espresso. Man känner sig ju som en rätt bra människa när ens gamla konfirmand ger det perfekta svaret på meningen med livet under ledarfördjupningen, när man precis hamnat på Brahems äldreboendes lista för utbyte mellan generationer, när man självsäkert kommer upp helt utan manus och håller ett övertygande tal om att spanjorer inte är lata och att vi borde generalisera mindre, hämtat ut sitt försäkringsärende (kameran. vuxenpoäng till mig!), blivit diplomerad barista och helt plötsligt ryckts tag i av Ingvar (projekthandledare & studievägledare. han har mycket att göra den mannen, så projektmötena blir lite ostrukturerade) efter franskan och fått höra att man tydligen är "en av dem med skarpast intellekt på VRG". Det känns ju bra liksom.
Kompenserade i och för sig med att jag lyckades vara sämst i världen och bestämma träff i lördags som jag kom så sent till att personen i fråga drog hem innan jag hann fram. Men jag hann köpa studentklänning i alla fall (ja, tidigt för det med). Och dra ut med Christina. Det var två år sedan jag träffade henne sist. Tiden går fort.
Kompenserade i och för sig med att jag lyckades vara sämst i världen och bestämma träff i lördags som jag kom så sent till att personen i fråga drog hem innan jag hann fram. Men jag hann köpa studentklänning i alla fall (ja, tidigt för det med). Och dra ut med Christina. Det var två år sedan jag träffade henne sist. Tiden går fort.
Av någon anledning har alla som träffat mig börjat tro att jag är samhällare i stället för naturare också. Inte allt för sällan att jag går på jarlaplan och inte odenplan. Undrar vad som är grejen med det. Är det positivt? Man ändras väl med åldern kanske.
Kommentarer
Trackback