tystnaden som uppstår


landade på arlanda vid sextiden i måndags kväll. bara tre timmar senare vandrade jag runt på stan i telebubbiedräkt. och igår morse, precis som idag morse, vaknade jag upp så enormt tom. tom, på samma sätt som när jag skulle lära mig bo hemma i somras, eller ja, varje gång jag ska lära mig att bo hemma. antar att jag är trött på det. och skolan har aldrig kännts så meningslös. jag orkar inte vänta, vill vidare med mitt liv. jag vet att jag gör en massa, jag går på skivor, träffar en massa folk, börjar känna att jag faktiskt känner en hel del personer, hänger med mina burmeser, volontärar runt, men jag är fortfarande så enormt rastlös. jag vill känna fler människor, känna dem nära, jag är ju som sagt trött på att bo där jag bor, jag kanske behöver ett komplement. jag har lärt mig så himla mycket de senaste åren. antar att jag vill kunna använda det. assisi är absolut det bästa lägret jag haft. inte bara på grund av det fantastiska resmålet, inte bara på grund av de underbara konfirmanderna, inte bara på grund av de grymma ledarna, utan på något sätt mig själv också. jag har aldrig kunnat få så bra kontakt med konfirmanderna innan. jag menar, förra gången kunde jag fortfarande inte småprata med någon. kunde inte föreställa mig hur jag skulle kunna göra det. vad grejer kan förändras. jag blev inte ens trött den här gången. det har varit så himla kul. allt. och jag, jag är mig själv, men den som jag är har nog blivit en annan. och det liv jag lever har nog inte riktigt hängt med, det är sig likt. det kanske är därför jag är så rastlös.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0